Senast publicerat
Senast publicerat:

Vad gäller vid utlandsstationering med URA-kontrakt? 

Illustration: Björn Öberg

I dag tjänstgör ett 90-tal försvarsmaktsanställda på URA-kontrakt för Högkvarteret, men antalet kommer att utökas kraftigt med ett Natomedlemskap. Försvarsmakten har påbörjat en dialog om vissa förändringar i avtalet, bland annat kring vad som gäller för medföljande partner.

Josefine Owetz

URA står för ”utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands” och är det centrala ramavtal som gäller för all statsanställd personal som ska vara utlandsstationerad. Högkvarterets internationella personalsektion ansvarar för Högkvarterets personal som tjänstgör utomlands.

– Vi är ansvariga för nästan alla som skickas ut på stabsofficersbefattningar utomlands. Totalt rör det sig om runt 90 personer. Vi har två olika typer av tjänstgörande kan man säga. Dels samverkansofficerare, som jobbar för Sverige och våra intressen. Sedan har vi officerare som åker inom ramen för EU och EU:s verksamhet, säger Christine De la Gardie, chef för den internationella personalsektionen.

Utöver henne arbetar fem handläggare vid sektionen, som stödjer anställda före, under och efter utlandsvistelsen. Handläggarna stöttar även chefer ute på förbanden med villkorstolkning av URA. 

– Vi har flera förband som skickar ut personal på URA, men majoriteten av alla som åker ut tillhör Högkvarteret. Därutöver tillkommer försvarsattachéerna, som åker för Musts räkning. Vår enhet har ett helhetsgrepp för processerna kopplade till utlandsstationerad personal i hela Försvarsmakten, säger hon. 

Liknande läsning:

Det var 2001 som Arbetsgivarverket och de centrala arbetstagarorganisationerna slöt avtalet, som bygger på svensk skattelagstiftning och arbetsrätt. Det är i första hand URA-kontrakt som tillämpas vid en utlandsstationering som beräknas pågå under minst två månader i följd. Även om URA reglerar villkoren har alla myndigheter möjlighet att göra egna tillämpningar av avtalet. 

Försvarsmakten har skrivit egna tolkningar av avtalet, utifrån vad vi som myndighet ska, bör eller vill ge till våra anställda.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

– Försvarsmakten har skrivit egna tolkningar av avtalet, utifrån vad vi som myndighet ska, bör eller vill ge till våra anställda. Senaste förändringen i våra egna riktlinjer fastställdes i februari 2021. Den senaste uppdateringen i det centrala avtalet gjordes 2010. Det kommer med största sannolikhet att behöva ses över nu i och med kommande Natomedlemskap när flera myndigheter kommer att skicka ut folk utomlands, säger Christine De la Gardie.

Vid beslut om utlandsstationering upprättas en skriftlig överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om anställningen. I kontraktet ska det framgå vilka anställningsvillkor som gäller för arbetstagarens stationering. Särskilda villkor som kan ingå är skattefria ersättningar för bostadskostnader, resor och medföljande familj. 

– Det som framför allt skiljer URA från insatsavtalet är att du får ta med dig din familj. Staten betalar en del för familjen i form av medföljandetillägg, merkostnadstillägg, fasta och rörliga boendekostnader och kostnader för skola för barnen.

christine_de_la_gardie
Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

Majoriteten av alla som åker på URA gör det på förordnanden som sträcker sig på tre år och tar med sig medföljande partner eller partner och barn. Christine De la Gardie poängterar vikten av att prata genom utlandsstationering noggrant med hela familjen. 

– 90 procent av de som åker har medföljande med sig skulle jag säga. Det är därför väldigt viktigt att hela familjen är trygg i att åka ut och att alla familjemedlemmar vill detta. Det är en stor omställning att byta skola, land och språk. Vi propsar hårt på att man ska prata genom allt noggrant med familjen så att alla är med på vad man ska ut på.

Inför flytten utomlands är det mycket praktiskt som den anställde behöver göra. Det handlar om att se över försäkringsskyddet och kontakta instanser som Försäkringskassan, Skatteverket, A-kassan, Skolverket och banken för att ta reda på vad som gäller för en själv och för familjemedlemmar. 

– Vi bokar ett möte med individen och eventuell medföljande partner där vi går genom avtalet och riktlinjerna, vad man kan förvänta sig och vilket ansvar man har själv. Vi går också genom vilka uppgifter som behöver göras, säger Christine De la Gardie. 

Det blir ett sårbart system om det sitter ensamma URA-handläggare ute på förbanden.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

Strax före utlandsstationering ingår en rekognoseringsresa till den nya tjänstgöringsorten. Syftet med resan är framför allt att skaffa en bostad och säkerställa skolgång för medföljande barn. Bostaden ska vara dimensionerad efter familjens storlek och standarden ska vara jämförbar med svensk standard. 

– Rekognoseringsresa är till för att hitta ett boende på platsen. Vi har en diskussion med varje individ inför resan och ger ingångsvärden på vilka hyresnivåer som de ska titta på ungefärligt. Vi rekommenderar att man kontaktar mäklare innan, och där kan vi hjälpa till med kontakter. Det finns också i regel redan FM-anställda på platsen, som kan hjälpa till med kontakter och tips. Vi är i tät dialog med den anställde inför, under och efter rekresan, säger Christine De la Gardie och fortsätter:

– Vi står för boendekostnaderna, men man väljer, hittar och ordnar själv sitt eget boende.  Inom rimliga gränser förstås, men vi pekar inte var de ska bo. Det ger den som åker möjlighet att hitta ett ställe därute som blir ett hem och inte bara ett boende under perioden. 

Finns det några maxbelopp vad gäller hyresnivåer?

– Ja och nej. Vi kikar på UD:s boendetabeller, däremot är vi lite mer flexibla inom Försvarsmakten. Det är för att vi ser hur marknaden ser ut och att det är svårt att sätta en fast gräns.

Innan den anställde åker ut bokar handläggaren in ett administrativt möte. Vid detta tillfälle går man genom rutinerna för den ekonomiska rapporteringen. 

– Där vi går genom hur man ska sköta sin ekonomiska redovisning och allt praktiskt kring de rutiner som man kommer att ha därute. Sedan är de förhoppningsvis klara att åka. 

I regel har man kontakt med en och samma handläggare under hela sin utlandsvistelse. Handläggaren har en granskande och samordnande roll, och är den som tar emot underlag från arbetstagaren. Handläggarna ser till att inkomna underlag delges HR-centrum med flera, som i sin tur verkställer enskilda överenskommelser, hyresbetalning, skolavgift med mera. De är också tillgängliga för uppkomna frågor och behov av stöd. 

– Vi har inte jour, men vi är ofta tillgängliga. Det är viktigt för oss att ha en relation med de som åker ut. Vi vill veta vad som händer därute. 

Handläggarna gör också regelbundet uppföljningsresor och besöker de utsända på plats. 

– Vi tittar på skolor, besöker sjukvårdsinrättningar och träffar mäklare och andra kontakter så att vi kan guida dem som ska ut på ett bättre sätt. Efter pandemin har vi nu äntligen återupptagit resorna, vilket är jättekul. Vi träffar också de medföljande och får deras perspektiv. Det är väldigt värdefullt. 

Hur är kunskapen om URA bland de anställda i Försvarsmakten? 

– Den är relativt låg. Ofta jämför man med insatsavtalet, där ju allt är klappat och klart kring förutsättningarna. Detta kan bli lite av en chock initialt. Möjligheten att få ta med familjen är en positiv grej, många ser det som ett äventyr för hela familjen, säger hon och fortsätter:

– Behovet att som anställd ha kunskap om URA-avtalet och vad som gäller har inte riktigt funnits innan. Det var längesen antalet platser utökades därute. Vi har haft ett visst antal befattningar. Nu blir det internationella stort igen, många ska ut och det behöver attrahera fler.

Försvarsmaktens planering inför Natomedlemskap pågår för fullt och myndigheten kommer stegvis att öka bemanningen i Natostrukturen. I en första analys har Försvarsmakten meddelat att det på några års sikt rör sig om uppåt 250 personer som ska bemanna staber. I och med kriget i Ukraina har det redan skickats ut förstärkning till olika Natobaser under året, berättar Christine De la Gardie.

vi i Försvarsmakten behöver synka oss, så att det ska fungera likadant för alla som åker från denna arbetsgivare.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

– Bemanning är utökande, vi har under året haft förstärkning på några av våra orter i världen. Vi håller också på, tillsammans med UD, att skapa en helt ny utlandsmyndighet, Natodelegationen, som blir Sveriges Natorepresentation i Bryssel. Försvarsmakten kommer att börja sända ut ett stort antal människor dit. 

Fler utsända innebär också att stödfunktionerna behöver växa och rutinerna ses över. Under våren har en översyn gjorts kring vilken roll HKV ska ha kopplat till URA-tjänstgörande i Försvarsmakten. Tidigare har enheten haft en rådgivande funktion för alla förband, men framåt kommer de att funktionsstyra frågorna på ett annat sätt. 

– Skillnaderna blir att vi ska få ett mer samlat grepp jämfört med i dag. Nu när det ska ut så mycket folk blir det viktigare. Det är ännu inte bestämt hur ATO ska hanteras i bemanningen. Men vi i Försvarsmakten behöver synka oss, så att det ska fungera likadant för alla som åker från denna arbetsgivare. 

De förband som har flest URA-stationeringar, utöver Högkvarteret, är Luftvärnsregementet, Skaraborgs flygflottilj, Luftstridsskolan, Livgardet och försvarsgrensstaberna. Trots att internationella personalsektionen på Högkvarteret kommer att ta ett mer samlat grepp framöver kommer administrationen fortsatt att ligga kvar på förbanden.

– Vi behöver bli mer sammansvetsade i dessa frågor. Det blir ett sårbart system om det sitter ensamma URA-handläggare ute på förbanden. Det ska inte vara några problem för Lars i USA att ringa oss på HKV om handläggaren på LSS är ledig, han ska få samma svar. Det blir en robusthet i organisationen om det alltid finns handläggare som kan svara upp om det blir toppar därute. 

När allt fler av Försvarsmaktens anställda skickas ut på URA-kontrakt finns det också behov av att se över avtalet, säger Christine De la Gardie. Det finns två olika spår i översynen som nu pågår. Det handlar dels om Försvarsmaktens egna riktlinjer, dels om vilka delar som bör ses över och justeras i det centrala avtalet. 

– Försvarsmakten har en dialog med Arbetsgivarverket kring vilka behov myndigheten ser, och där har vi särskilt tryckt på de delar som rör den medföljande partnern. Medföljandetillägget behöver justeras. Det är baserat på prisbasbeloppet och det skulle behövas en helt ny uträkning från Skatteverket och Arbetsgivarverket. Vi har också tagit upp utförsäkringsrisken för den medföljande, det har vi jobbat på i flera år för att det ska ses över.

Medföljandetillägget, som i dag ligger på 14 087 kronor, är till för att kompensera en del av det inkomstbortfall som den medföljande makan, maken eller sambon förlorar med anledning av utlandsstationeringen. 

– Tanken är att tillägget ska gå till pensionsavsättning. Det är så Arbetsgivarverket har räknat ut beloppet. Sedan är det upp till varje individ hur man gör, men det är i alla fall syftet med de här 14 000 kronorna. Vi säger till de som ska ut att medföljandetillägget är öronmärkt att gå till pensionsavsättning, men väljer inte att lägga oss i hur man gör. 

Samma dag som intervjun med Officerstidningen har Christine De la Gardie en lunch inbokad med två personer som är ute på URA, och som är på Högkvarteret för en tjänsteresa. 

– De flesta som kommer hem på tjänsteresor kikar förbi här. Vi har en bra relation med de som är ute, det känns extra viktigt att behålla den kontakten nu i den extrema expansionen vi står inför. Vi vill ha koll och en bra relation, för att fånga upp hur folk mår och hur arbetssituationen är, hur går det för barnen i skolan och för den respektive, det är viktigt med den kontakten. 

FAKTA

Vad är URA?

URA är ett centralt ramavtal med riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands och gäller för arbetstagare som ska vara utlandsstationerade under tjänstgöring utomlands.

Avtalet är flexibelt och ger möjligheter till individuellt anpassade lösningar av anställningsvillkoren. En skriftlig överenskommelse om anställning, ett så kallat utlandskontrakt, upprättas mellan anställningsmyndigheten och arbetstagaren. 

Källa: Arbetsgivarverket. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: