Senast publicerat
Senast publicerat:

»Jag har alltid känt att man måste stå upp för det man tror på«

Det var vid sin första utlandstjänstgöring på Cypern som Johan Hansson bestämde sig för att han skulle bli yrkesmilitär. Det har inte varit en rak resa och det senaste något oväntade klivet tog han i september i år då han gick från att vara stabschef på Försvarsmaktens högkvarter till förbundsdirektör på Officersförbundet.

Redaktionen
Stefan Tell
”Det är förbundets medlemmar som är längst ut i verksamheten och som ska se till att allt det här med tillväxt och omorganisering blir gjort.”
Artikel från Officersförbundet.

Johan är uppväxt på Frösön, i Boden och Gnarp och gjorde sin värnplikt på I 5 i Östersund. Han trivdes och sökte FN-tjänst. Han var utbildad styckare då han på grund av skoltrötthet hoppat av skolan efter högstadiet. Det var därför han fick följa med som livmedelsman och bilförare till Cypern 1983. Det var då han bestämde sig för att fortsätta inom militären. Han läste in gymnasiet, men det var inte enkelt att ta sig vidare. Tolv gånger sökte han som officersaspirant till olika regementen. Han hade goda vitsord från värnplikten och FN-tjänsten, men fick nej för att han saknade erfarenhet som befäl under värnplikten och hade ”fel” skolbakgrund. Han skrev flera personliga brev och till sist ringde personalchefen på I 5. 

– Vi pratade och han sa att vi skulle lösa det så att jag kunde bli officer. Utan hans engagemang skulle det aldrig blivit något, berättar Johan.

Under en repövning var Johan gruppchef och fick därmed den erfarenhet som befäl som behövdes. Sedan följde komplettering av värnplikt och studier innan han blev instruktör och plutonchef under sitt första år som fänrik.

– Det var motsatsen till bananskal. Min första kompanichef var mycket bra. Han gav oss unga officerare ett stort förtroende och var mån om att vi skulle utvecklas, samtidigt som han ställde höga krav, säger Johan. 

Han ville vidare och fortsatte studera på Karlberg. Han blev också intresserad av säkerhetspolitik och omvärldsanalys och började studera statsvetenskap. Sedan kom budgetunderskotten och korttidsutbildningar av värnpliktiga och han fick personal- och regementschefer som tyckte att det var onödigt att studera mer. 

– Jag tappande tilliten gradvis och till sist lackade jag ur och sa upp mig, säger Johan. 

» Jag är intresserad av de fackliga frågorna i sig, anställning- och arbetsvillkoren för personalen är viktiga. «

Han gjorde utlandstjänst igen som reservofficer i Bosnien, men fortsatte efter det med studierna. Efter examen blev han lärare i statsvetenskap vid Stridsskolan Nord. Livet tog också en vändning när han på en kadettbal träffade Marinette. De blev tillsammans, men några månader senare skulle Johan göra utlandstjänst som militärobservatör i Mellanöstern. Det nya paret ville inte skiljas åt så de gifte sig i hemlighet så att Marinette kunde följa med. 

Liknande läsning:

När de kom hem igen följde en tid då Johan arbetade civilt bland annat som studierektor för Militärhögskolorna. 

– Jag kände dock att i grunden är jag ju officer, jag hade gjort utomlandstjänst och övningar och hade läst till reservofficermajor. Jag pratade med regementschefen för I 5 och jag fick komma tillbaka, läsa stabsprogrammet och bli kompanichef, säger han.

Han har inte planerat att byta tjänst och arbetsplats ofta, utan det är tillfälligheter och att han blivit erbjuden tjänster som gjort att han bytt jobb. 

– Jag har tackat nej till flera jobb också. I grunden har jag varit lojal till det sätt som Försvarsmakten hanterat och bemannat oss officerare på nivån OF 4. Systemet bygger på att vi ska vara rörliga, säger han.

Johan hann bli bataljonschef innan han blev stabsofficer på Högkvarteret. Han hade gått chefsprogrammet på Försvarshögskolan och då varit huvudförtroendeman för alla elever. Så efter tiden på Högkvarteret blev han passande nog kurschef vid programmet.

–Jag var lite av en coach och satsade på det. Det var roligt och det har gått bra för många av de jag coachade, säger han.

Sedan var det dags för utlandstjänst igen, som mellanchef vid KFOR HQ den Nato-ledda styrkan i Kosovo. Det var en spännande internationell miljö som Johan trivdes i med undantag av den tyska chefen och översten som han var ställföreträdare till. 

– Han var riktigt dålig och hans beteende stred emot alla sunda svenska militära värderingar så vi hamnade på kollisionskurs. Jag tänkte inte vika ner mig, utan jag kände att jag måste stå upp för mig själv och det jag representerar – Sverige och Försvarsmakten. Det gick bra, även om det tog tid och energi att sätta gränser, säger Johan. 

Hans intresse för säkerhetspolitik och omvärldsanalys växte med åren, liksom drömmen om att jobba med de frågorna. Så när han blev erbjuden en ettårig utbildning i Geneve fick hela familjen följa med. 

– Det var ett fantastiskt år som ledde till att drömmen slog in när jag kom hem till en tjänst som ansvarig för perspektivstudierna vid ledningsstabens inriktningsavdelning, säger han.

Efter drygt fyra år vid ledningsstaben gick Johan till Försvarshögskolan och blev chef för avdelningen gemensamma operationer. Tre år senare återkom han till Försvarsmakten, för att bli stabschef på Högkvarteret. Och under vintern 2021 tipsade en kollega honom om en tjänst då han tyckte Johan skulle passa som förbundsdirektör på Officersförbundet. 

– Det lät spännande. Jag är intresserad av de fackliga frågorna i sig, anställning- och arbetsvillkoren för personalen är viktiga. Jag har fångat upp en hel del under karriären och alltid känt att man måste stå upp för det man tror på, oavsett om det är som huvudförtroendeman på Försvarshögskolan eller om man har ett dåligt befäl i Kosovo, säger han. 

Under tiden på Högkvarteret och som kurschef vid chefsprogrammet har han lärt känna flera höga chefer som även de är medlemmar i förbundet. Vad händer om någon av dem ringer honom för att klaga på förbundet?

– Vi har i grunden samma värderingar, men vi har olika intressen att bevaka och stå upp för. Det kan hända att jag får kritik, men då får jag förklara varför vi agerar som vi gör. Det är mycket som händer för Försvarsmakten samtidigt med tillväxt och omorganisering. Det finns alltid risker med det. Det är förbundets medlemmar som är längst ut i verksamheten och som ska se till att allt det här blir gjort. Det är viktigt att både rekrytera och bibehålla personal och se till att de som nu börjar jobba på våra nygamla orter och förband får bra arbetsvillkor och löner, avslutar Johan.

FAKTA

Johan Hansson
Ålder: 58 år. 
Fackliga uppdrag: Suppleant lokala föreningen I 5, förbundsdirektör Officersförbundet 2021–.
Bakgrund i korthet: Värnplikt I 5, plutonchef I 5, lärare i statsvetenskap och studierektor vid Stridsskolan Nord och Militärhögskolan Östersund, kompanichef I 5, bataljonschef T 2, stf sektionschef HKV, kurschef Försvarshögskolan, KFOR HQ, ansvarig för PerP vid HKV LEDS, avdelningschef vid MVI Försvarshögskolan, stabschef HKV, förbundsdirektör Officersförbundet 2021–.
Bor: Spånga, i Stockholm. 
Familj: Fru Marinette och tre vuxna döttrar.
På fritiden: Åker till släktgården/fritidshuset i Vemdalen, tittar på dragracing och åker skidor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Som huvudskyddsombud på I 19 i Boden har Thomas Öman i uppdrag att bevaka och driva arbetsmiljö­frågor för 800 personer. Då gäller det att ha koll på allt från överdragsskor till riskbedömningar.

    Anna Hjorth
    Simon Eliasson
    200604-thomas-öman06

    Thomas Öman har jobbat i Försvarsmakten i nästan hela sitt yrkesliv. Det var bara några år direkt efter värnplikten som han gjorde något annat – jobbade på ett boende för personer med psykisk utvecklingsstörning. Sedan lockade grönkläderna igen.

    – Den främsta anledningen till det var att jag tyckte det verkade vara ett mångsidigt och aktivt yrke. Att man sällan gör samma sak dag ut och dag in lockade mig. Och att det finns möjligheter att utvecklas. Jag ville inte sitta på ett kontor hela dagarna. Men vad är det jag gör nu, frågar huvudskyddsombudet Tomas Öman retoriskt och med skratt i rösten.

    I coronatider görs även den här intervjun per telefon i stället för på Thomas Ömans arbetsplats på Norrbottens regemente, I 19, i Boden. Den norrländska skyddsombudsrösten svarar tryggt och lugnt på stockholmsjournalistens frågor. Hade det inte varit reserestriktioner och pandemi så hade vi setts på Thomas arbetsrum på I 19. I rummen intill har han två kollegor som också jobbar fackligt på heltid för Officersföreningen OF Botnia. Det ger en bra synergieffekt, tycker Thomas, eftersom de blir varandras bollplank och kan hjälpa varandra i olika frågor.

    Som huvudskyddsombud har han visserligen ett eget kontor, men när Thomas Öhman beskriver sitt uppdrag blir det ganska tydligt att han inte tillbringar mycket tid där.

    – Nja, det blir ju väldigt många möten på en vecka. Det är projektmöten, beslutsmöten, utvärderingar. Som huvudskyddsombud sitter jag också med på alla projektmöten på regementet. Det är jättebra, för jag får en väldigt bra bild av hur det ser ut totalt här på I 19. Dessutom brukar jag försöka komma ut och besöka skyddsombuden på kompanier och bataljoner.

    Kontakten med skyddsombuden är helt avgörande för att huvudskyddsombudet ska kunna driva arbetsmiljöfrågorna vidare. Om de inte kan lösas på respektive kompani eller bataljon så tas de upp i vår skyddskommitté. Där sitter bland andra chefen för I 19, arbetsmiljöansvarig från personalavdelningen och Thomas Öman i sin roll som huvudskyddsombud.

    Många arbetsmiljöfrågor kan lösas där, allt som chefen för regementet kan fatta beslut om. Men så finns det andra som berör hela Försvarsmakten. De frågorna skickas vidare till högkvarteret och behandlas centralt. 

    – Det kan handla om att marschkängorna inte är bra för fötterna eller att en ryggsäcksmodell inte är bra. Sådant är ju väldigt svårt för chefen I 19 att åtgärda. Och när frågorna förs vidare centralt så blir det också svårare för oss att få återkoppling och insyn och det blir inte lätt att påverka, säger Thomas Öman.

    Coronapandemin har ­inneburit en hel del jobb för Försvarsmaktens skyddsombud, något Thomas Öman kan vittna om.

    För att vara ett bra skyddsombud eller huvudskyddsombud krävs ett engagemang. Det svaret kommer snabbt från Thomas Öman. Och det är uppenbart att han har ett djupt engagemang i arbetsmiljöfrågorna. Uppdraget som huvudskyddsombud har han haft sedan 2018. Men det fackliga engagemanget har funnits med hela tiden, ända sedan han började jobba på dåvarande ingenjörsbataljonen Ing3 i slutet av 1980-talet. Under ett antal år i början av 2000-talet var han ordförande för den så kallade ingenjörklubben som fanns på Ing 3 ända fram till nedläggningen 2005.

    – Jag vill kunna påverka min arbetssituation. Och mina kollegors. Den möjlighet vi har är ju att jobba fackligt, så det är därför jag har valt att engagera mig. Men vi samarbetar mycket med arbetsgivaren också, det fungerar jättebra här på I19. Som huvudskyddsombud har jag nära samarbete med personalavdelningen. De gör ju egentligen samma arbete som vi i skyddsorganisationen. 

    Innan han blev huvudskyddsombud jobbade Thomas Öman främst med personalfrågor. Han var personalchef i olika former sedan 1999, bland annat på en mission i Afghanistan 2012. Han beskriver det som att personalfrågorna har varit en röd tråd genom yrkeslivet. Och det har han nytta av i rollen som huvudskyddsombud.

    – Ja, det är jättebra. Dels har jag ett stort och bra kontaktnät och känner många i chefsposition. Vi har förtroende för varandra. Jag är också insatt i hur personaltjänsterna fungerar och hur det är att vara chef. Så jag känner till vilka hinder som finns och har förståelse för hur de har det.

    FAKTA

    Thomas Öman
    Ålder: 56 år
    Fackligt uppdrag: Huvudskyddsombud I19 i Boden. På heltid sedan 2018.
    Bakgrund i urval: Uppvuxen i Boden. Militärtjänst på I 22 i Kiruna. Anställdes i Försvarsmakten 1987 på Ing 3. Från 2000 på I 19. Vidareutbildad till kapten. Arbetat som personal-ansvarig och personalchef på olika befattningar sedan 1999.
    Familj: Fru och två -vuxna barn.
    Bor: I villa i Boden.
    Fritiden: Mesta-dels i stugan med stugbygge, skoter och skogsskötsel.

    Men det här året har hindren sett annorlunda ut än vad någon kunnat föreställa sig. Coronapandemin har fört med sig stora förändringar för huvudskyddsombudet och många andra i Försvarsmakten.

    – Förutom att Auroraövningen inte blev av så har det största för oss varit att soldaterna inte fick åka hem innan de hade gjort klart sin tjänstgöring. De var kvar här i sex veckor. Vi hade bara två som var konstaterat smittade, men vi jobbade effektivt med isolering av alla som hade sjukdomssymptom, säger Thomas Öman.

    Han berättar att man tidigt satte igång arbetet med att göra en riskanalys av situationen med coronaviruset. Nu, när läget betraktas som mer stabilt, är den stora utmaningen att fortsätta hålla en hög beredskap, göra riskanalyser och följa dem.

    – Vi får hit nya soldater om några veckor. Vi måste hela tiden ha beredskap för att smittan kan ta fart igen. Till exempel att vi snabbt ska kunna sätta upp sjukförläggningen som vi hade tidigare. Och soldaterna kommer inte att få åka hem under sina första fyra veckor, men sedan får de lite längre ledighet. Och i stället för att få en introduktionshelg på plats har de fått videoklipp att titta på som förberedelse, så att de får ner stressnivån innan de kommer hit.

    Som huvudskyddsombud kan Thomas Öman göra skillnad. Arbetsmiljölagen är ett kraftfullt verktyg. Men det krävs engagemang och övertygelse om att det man gör är rätt. Och en stor portion envishet. Som när soldaterna frös om fötterna.

    – Det var jädrigt kallt den vintern, och de behövde överdragsskor till kängorna. Skorna fanns i förrådet men inte på utrustningskorten för soldater eller befäl, så de fick inte hämta ut dem. Där gick vi in och drev frågan, så att de till slut fick ut överdragsskorna trots att det var emot direktiven. Annars hade de kunnat förfrysa fötterna. 

    Ur arkivet: