Senast publicerat
Senast publicerat:

»Jag har alltid känt att man måste stå upp för det man tror på«

Det var vid sin första utlandstjänstgöring på Cypern som Johan Hansson bestämde sig för att han skulle bli yrkesmilitär. Det har inte varit en rak resa och det senaste något oväntade klivet tog han i september i år då han gick från att vara stabschef på Försvarsmaktens högkvarter till förbundsdirektör på Officersförbundet.

Cecilia Gustafsson
Stefan Tell
”Det är förbundets medlemmar som är längst ut i verksamheten och som ska se till att allt det här med tillväxt och omorganisering blir gjort.”
Artikel från Officersförbundet.

Johan är uppväxt på Frösön, i Boden och Gnarp och gjorde sin värnplikt på I 5 i Östersund. Han trivdes och sökte FN-tjänst. Han var utbildad styckare då han på grund av skoltrötthet hoppat av skolan efter högstadiet. Det var därför han fick följa med som livmedelsman och bilförare till Cypern 1983. Det var då han bestämde sig för att fortsätta inom militären. Han läste in gymnasiet, men det var inte enkelt att ta sig vidare. Tolv gånger sökte han som officersaspirant till olika regementen. Han hade goda vitsord från värnplikten och FN-tjänsten, men fick nej för att han saknade erfarenhet som befäl under värnplikten och hade ”fel” skolbakgrund. Han skrev flera personliga brev och till sist ringde personalchefen på I 5. 

– Vi pratade och han sa att vi skulle lösa det så att jag kunde bli officer. Utan hans engagemang skulle det aldrig blivit något, berättar Johan.

Under en repövning var Johan gruppchef och fick därmed den erfarenhet som befäl som behövdes. Sedan följde komplettering av värnplikt och studier innan han blev instruktör och plutonchef under sitt första år som fänrik.

– Det var motsatsen till bananskal. Min första kompanichef var mycket bra. Han gav oss unga officerare ett stort förtroende och var mån om att vi skulle utvecklas, samtidigt som han ställde höga krav, säger Johan. 

Han ville vidare och fortsatte studera på Karlberg. Han blev också intresserad av säkerhetspolitik och omvärldsanalys och började studera statsvetenskap. Sedan kom budgetunderskotten och korttidsutbildningar av värnpliktiga och han fick personal- och regementschefer som tyckte att det var onödigt att studera mer. 

– Jag tappande tilliten gradvis och till sist lackade jag ur och sa upp mig, säger Johan. 

» Jag är intresserad av de fackliga frågorna i sig, anställning- och arbetsvillkoren för personalen är viktiga. «

Han gjorde utlandstjänst igen som reservofficer i Bosnien, men fortsatte efter det med studierna. Efter examen blev han lärare i statsvetenskap vid Stridsskolan Nord. Livet tog också en vändning när han på en kadettbal träffade Marinette. De blev tillsammans, men några månader senare skulle Johan göra utlandstjänst som militärobservatör i Mellanöstern. Det nya paret ville inte skiljas åt så de gifte sig i hemlighet så att Marinette kunde följa med. 

Liknande läsning:

När de kom hem igen följde en tid då Johan arbetade civilt bland annat som studierektor för Militärhögskolorna. 

– Jag kände dock att i grunden är jag ju officer, jag hade gjort utomlandstjänst och övningar och hade läst till reservofficermajor. Jag pratade med regementschefen för I 5 och jag fick komma tillbaka, läsa stabsprogrammet och bli kompanichef, säger han.

Han har inte planerat att byta tjänst och arbetsplats ofta, utan det är tillfälligheter och att han blivit erbjuden tjänster som gjort att han bytt jobb. 

– Jag har tackat nej till flera jobb också. I grunden har jag varit lojal till det sätt som Försvarsmakten hanterat och bemannat oss officerare på nivån OF 4. Systemet bygger på att vi ska vara rörliga, säger han.

Johan hann bli bataljonschef innan han blev stabsofficer på Högkvarteret. Han hade gått chefsprogrammet på Försvarshögskolan och då varit huvudförtroendeman för alla elever. Så efter tiden på Högkvarteret blev han passande nog kurschef vid programmet.

–Jag var lite av en coach och satsade på det. Det var roligt och det har gått bra för många av de jag coachade, säger han.

Sedan var det dags för utlandstjänst igen, som mellanchef vid KFOR HQ den Nato-ledda styrkan i Kosovo. Det var en spännande internationell miljö som Johan trivdes i med undantag av den tyska chefen och översten som han var ställföreträdare till. 

– Han var riktigt dålig och hans beteende stred emot alla sunda svenska militära värderingar så vi hamnade på kollisionskurs. Jag tänkte inte vika ner mig, utan jag kände att jag måste stå upp för mig själv och det jag representerar – Sverige och Försvarsmakten. Det gick bra, även om det tog tid och energi att sätta gränser, säger Johan. 

Hans intresse för säkerhetspolitik och omvärldsanalys växte med åren, liksom drömmen om att jobba med de frågorna. Så när han blev erbjuden en ettårig utbildning i Geneve fick hela familjen följa med. 

– Det var ett fantastiskt år som ledde till att drömmen slog in när jag kom hem till en tjänst som ansvarig för perspektivstudierna vid ledningsstabens inriktningsavdelning, säger han.

Efter drygt fyra år vid ledningsstaben gick Johan till Försvarshögskolan och blev chef för avdelningen gemensamma operationer. Tre år senare återkom han till Försvarsmakten, för att bli stabschef på Högkvarteret. Och under vintern 2021 tipsade en kollega honom om en tjänst då han tyckte Johan skulle passa som förbundsdirektör på Officersförbundet. 

– Det lät spännande. Jag är intresserad av de fackliga frågorna i sig, anställning- och arbetsvillkoren för personalen är viktiga. Jag har fångat upp en hel del under karriären och alltid känt att man måste stå upp för det man tror på, oavsett om det är som huvudförtroendeman på Försvarshögskolan eller om man har ett dåligt befäl i Kosovo, säger han. 

Under tiden på Högkvarteret och som kurschef vid chefsprogrammet har han lärt känna flera höga chefer som även de är medlemmar i förbundet. Vad händer om någon av dem ringer honom för att klaga på förbundet?

– Vi har i grunden samma värderingar, men vi har olika intressen att bevaka och stå upp för. Det kan hända att jag får kritik, men då får jag förklara varför vi agerar som vi gör. Det är mycket som händer för Försvarsmakten samtidigt med tillväxt och omorganisering. Det finns alltid risker med det. Det är förbundets medlemmar som är längst ut i verksamheten och som ska se till att allt det här blir gjort. Det är viktigt att både rekrytera och bibehålla personal och se till att de som nu börjar jobba på våra nygamla orter och förband får bra arbetsvillkor och löner, avslutar Johan.

FAKTA

Johan Hansson
Ålder: 58 år. 
Fackliga uppdrag: Suppleant lokala föreningen I 5, förbundsdirektör Officersförbundet 2021–.
Bakgrund i korthet: Värnplikt I 5, plutonchef I 5, lärare i statsvetenskap och studierektor vid Stridsskolan Nord och Militärhögskolan Östersund, kompanichef I 5, bataljonschef T 2, stf sektionschef HKV, kurschef Försvarshögskolan, KFOR HQ, ansvarig för PerP vid HKV LEDS, avdelningschef vid MVI Försvarshögskolan, stabschef HKV, förbundsdirektör Officersförbundet 2021–.
Bor: Spånga, i Stockholm. 
Familj: Fru Marinette och tre vuxna döttrar.
På fritiden: Åker till släktgården/fritidshuset i Vemdalen, tittar på dragracing och åker skidor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Jesper Tengroth har under stora delar av sitt arbetsliv gått mellan två arbetsgivare – Försvarsmakten och Sveriges Radio. Efter fjorton år i olika kommunikativa roller, den sista som pressekreterare, lämnade han Försvarsmakten och jobbar sedan oktober 2020 som kommunikationschef på Officersförbundet.

    Carin Hedström
    Christoffer Edling
    ”Officersförbundet är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över.”
    ”Officersförbundet är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över.”

    Som 13-åring började han som bandyspeaker och efter ett studiebesök på P4 Sörmland började han jobba extra på sportredaktionen. 

    – Sport är ju direktsändningarnas direktsändning. Och jag tycker om direktsändningsnerven, och den får man både som programledare och när man jobbar med press och kommunikation, säger han.

    Han gjorde lumpen på P 10 i Strängnäs, jobbade kvar ett år efter muck och pluggade sedan till journalist. Precis när han tagit examen hörde en kompis från P 10 av sig.

    – Calle Erlandsson var personalchef för KS 01, den första svenska Kosovo-styrkan, och ringde en dag och meddelade att ’nu ska du med till Kosovo som pressofficer’, berättar han.

    Jesper nappade och tog tjänstledigt. Uppdraget i Kosovo gav mersmak och ledde till många olika roller inom Försvarsmakten, alla med det gemensamt att de handlat om kommunikation. Men vägvalen i yrkeslivet har inte varit resultatet av målmedveten planering. 

    – Jobben har nog trillat lite på mig. Det är klart att jag sett saker som jag gärna skulle vilja göra, men framför allt är det nog andra som sagt att det här skulle nog passa dig, säger Jesper. 

    Efter tiden i Kosovo återvände han till radion, för att ytterligare några år senare söka ett jobb som teamchef i pilotprojektet Combat Camera, där Försvarsmakten ville hitta ett nytt sätt att dokumentera verksamheten, både i Sverige och i insatsområden. 

    – Det var kul, men också väldigt mycket resor. Det var två år där jag på morgonen inte visste om man skulle komma hem på kvällen. På min yngsta sons ettårsdag var jag i Afghanistan. Jag såg en bild på det häromdagen och då sög det till mer i magen än vad jag hade tänkt, säger han.

    Efter uppdraget med Combat Camera blev han informationschef för Nordic Battlegroup, därefter rådgivare till informationsdirektören, och därefter rådgivare och pressekreterare åt ÖB och Försvarsmakten. Jobbet som pressekreterare innebar mycket mediahantering och telefonjour under veckans alla dagar. Men efter sex år började känslan för jobbet förändras. 

    – En kollega sa en gång att när man inte längre tar hoppsasteg till jobbet, då ska man sluta. Och jag tog inte längre hoppsasteg. Det var fantastiskt roligt det jag gjorde, men det blev inte roligare. Det var som att trycka på gaspedalen på radiobilarna på Gröna Lund när programmet är slut – det spelar ingen roll hur mycket man trycker, det blir ingen fart. 

    Han sa upp sig, avslutade tiden i Försvarsmakten med att vara med i arbetet kring ÖB:s ”Sommar” i P1, startade eget, återvände till radion och tillbringade en sommar som programledare på P4. Sen dök jobbet på Officersförbundet upp. 

    – Det är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor med lång erfarenhet som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över, säger han. 

    Samtidigt är han medveten om att steget från att vara talesperson för en myndighet, till att bli del av en organisation som granskar samma myndighet, kan väcka frågor.  

    – Men det är två sidor av samma mynt där vi har olika roller. En av mina styrkor nu är att jag har den erfarenhet jag har. Men den är också färskvara, snart blir jag kallt kaffe, säger han.

    » Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. «

    Hans relation till ÖB i dag jämför han med relationen till kollegor som han varit på insats med. 

    – Att jobba i kretsen kring en hög chef är på många sätt som att vara på en insats. Den pågår dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Och som alla som varit på insats vet så svetsas man samman och får en relation eftersom man upplevt saker tillsammans som ingen annan varit med om. Visst förändras relationen när insatsen är över, men den tar inte slut.

    Nu har Jesper fullt fokus på att kommunicera Officersförbundets viktiga frågor kring främst löner och villkor.

    – Vi måste fortsätta driva på så att personalen får betalt för sina uppoffringar och det de gör. Vi måste berätta för medlemmarna vad de har för rättigheter, och för Försvarsmakten och politiken hur medlemmarnas vardag ser ut och vad som behövs för att de ska kunna göra sitt jobb och ha en dräglig familjesituation, inte minst nu när Försvarsmakten växer. Vår ordförande tog till exempel kontakt med kommuner när försvarsbeslutet togs: ’det kommer hela familjer till er, det behövs jobb, skolor och omsorg – är ni beredda?’ Det är ett sätt att synliggöra våra medlemmars behov, säger han.

    Parallellt behöver förbundet berätta varför det är viktigt att vara medlem. 

    – Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. Det är enskilda medlemmar som faktiskt blir hjälpta av oss. Och vi måste bli bättre på att berätta om våra rötter och historien, för våra medlemmar har faktiskt kollegor i andra länder som inte får organisera sig, tillägger han.

    Privat har Jesper två stora intressen: segling och sång. Sen flera år tillbaka tar han sånglektioner. Roligt, men också utmanande och utlämnande – och en stark känsla av att vara här och nu.

    – Att sjunga ger energi och glädje. När jag är hos sångpedagogen är det hon och jag och ett piano. Det handlar mycket om att våga, men det var ett stort steg och sjukt obehagligt första gången. 

    Under pandemin har förbundets personal kunnat jobba hemifrån och Jesper har till och med kunnat jobba från båten. Seglingen har funnits med honom sedan han var barn. Första kvällen på föräldrarnas semester kastade familjen loss, för att återvända fem veckor senare. Nu seglar han med sina barn. Seglingen kräver lagbygge, samarbete och förmåga att ta beslut, precis som alla uppdrag i Försvarsmakten. 

    – Det finns bara vi och om inte vi gör det här kommer inget bli gjort, eller så blir det tokigt om inte alla hjälps åt.

    FAKTA

    Jesper Tengroth.
    Ålder: 46 år.
    Fackliga uppdrag: Ordförande Journalist-förbundet SR Sörmland.
    Bakgrund i korthet: Värnplikt P10 Strängnäs, journalistutbildning Skurups folkhögskola, program-ledare och reporter P4 Sörmland, pressofficer Kosovo, teamchef Combat Camera, informationschef Nordic Battlegroup, råd-givare till informations-direktören och ÖB, Försvars-maktens press-sekreterare. 
    Bor: Oxelösund.
    Familj: Två söner, 14 och 16 år.
    På fritiden: Segling, sång, barnen och träning. Driver även en podd, ”Kommunikatörerna”, med en kompis. 

    Ur arkivet: