Klockan är nyss slagen 7.30 och det råder redan full aktivitet inne på Kavallerikasern i centrala Stockholm. Ljudet av klapprande hästhovar hörs inifrån stallbyggnaderna, där morgonutfordring och mockning pågår. Utanför har 3:e pluton vid Livskvadron precis inlett sin morgonuppställning.
– Vi är inne i vår paradsäsong. Den börjar strax före kungens födelsedag den sista april och pågår fram till riksmötets öppnande i mitten av september, säger major Johan Wennerholm, sektionschef på Livbataljon, medan han med raska kliv går över kaserngården.
På stallplan står soldaterna på led framför plutoncheferna. Närvarokontroll och utdelning av hästar genomförs. Ridinstruktören ser till att hästar och soldater matchas rätt, beroende på vilken nivå av ryttare de är. Beriden vaktparad med vaktavlösning står på schemat och förberedelserna inför avmarsch mot Stockholms slott har precis påbörjats.
Den beridna högvaktens traditioner går långt tillbaka. Även om vaktparaden i modern tappning inte är överdrivet gammal, den första beridna högvakten genomfördes 1906, så är däremot själva funktionen – en beriden vaktstyrka till kungens skydd och försvar – lika gammal som kungamakten.
I dag är vaktparaden och högvaktsavlösningen vid slottet en av Stockholms mest populära turistattraktioner. Årligen genomför Livskvadron runt 45 beridna vaktparader tillsammans med Livgardets dragonmusikkår, och ungefär 15 högvakter till fots. En som sökte sig hit just för den statsceremoniella verksamheten är Tommy Arvsell, gruppchef vid 3:e pluton.
Tommy Arvsell, gruppchef
– Jag tycker att det är coolt att det är så anrikt och jag känner att det finns en stolthet i vad vi står för. Vi representerar Sverige och Försvarsmakten för väldigt många som ser oss och blir på något sätt ansiktet utåt, säger Tommy Arvsell och tillägger:
– Sedan är det inte alltid man tänker på det historiska kopplat till den statsceremoniella verksamheten, det ska erkännas. Men ibland när man står post vid slottet och ser märkena i marken kan man tänka: här har någon stått post före mig, för flera hundra år sedan. Det är faktiskt rätt mäktigt.
Under paradsäsongen ser arbetsdagarna i regel ut på två olika sätt för de beridna skyttesoldaterna på Livskvadron. Antingen ingår de i styrkan som ska påbörja vakten vid slottet eller så ingår de i hästhämtarstyrkan, och rider tillbaka hästarna från slottet till Livgardets stallar på Lidingövägen. Dagens vaktchef, fänrik Charlotte Hammarström, står intill stallplanen och inväntar att morgonuppställningen ska bli färdig.
– Efter detta kommer vi att föröva pågången vid slottet. Då kommer plutonen att ställa upp sig i högvaktsuppställning och gå igenom första delen av fotceremonin. Momentet med överlämning av hästarna ska också övas, fast utan hästar, säger Charlotte Hammarström, som har arbetat på Livskvadron i ett år.
– Jag är gammal hästtjej och det som lockade mig hit var just att få kombinera officersyrket med mitt största intresse, säger hon.
Hon och kollegan förste sergeant David Olovsson, ställföreträdande vaktchef, kommer att rida först respektive sist i vaktstyrkan på vägen till slottet. David har arbetat på skvadronen sedan 2010, först som soldat och sedermera som ställföreträdande gruppchef. Han kom hit som värnpliktig och till skillnad från Charlotte hade han inget hästintresse sedan tidigare. Den som vill bli beriden skyttesoldat behöver inte kunna rida, utbildningen inleds alltid med en åtta veckor lång ridkurs.
– Jag kunde inte rida innan jag kom hit. Första gången jag red i vaktparaden var det väldigt speciellt. Många stannar upp längs paradvägen och tar bilder. Det är en häftig upplevelse. Nu, efter runt 60 vaktparader, är det mer vardagligt och inte lika speciellt längre, säger han och ler.
Daniel Hellström, chef för Livskvadron
Den främsta uppgiften för Livgardets Livbataljon, där Livkompaniet och Livskvadron ingår, är att ansvara för all statsceremoniell verksamhet. Dit hör högvakt till fots, beriden vaktparad, beriden eskort och hedersvakter. Bataljonen har också det övergripande ansvaret för bevakningen av de kungliga slotten.
Livbataljon är också ett insatsförband på markarenan. I händelse av kris eller krig ska förbandet förstärka skyddet av viktiga objekt i Stockholmsområdet. Av den anledningen utbildas och övas förbandet framför allt i strid i urban terräng. Det är i huvudsak under hösten och vintern som den typen av utbildning hinns med, förklarar kapten Daniel Hellström, chef för Livskvadron.
– Generellt har vi inte lika mycket tid som andra förband för stridsutbildning. Vi har några månader på oss, från september fram till mars, som vi har tid för den gröna tjänsten. Men under samma period ska vi också ta ut kompensationsledighet och fortsätta med hästtjänsten som vanligt, så det är i det rena ”gröna” som tiden brukar ta slut för oss, säger han.
FAKTA
Livbataljon
Livbataljonen är ett insatsförband som i krigstid ska kunna förstärka skyddet av viktiga objekt i Stockholmsområdet. Därför utbildas och tränas bataljonen i huvudsak för strid i bebyggelse, men även för strid i skogsmiljö. Under fredstid är den statsceremoniella verksamheten en stor uppgift för bataljonen. I enlighet med en lång tradition som sträcker sig ända tillbaka till 1523 så bevakas slotten i Stockholm och Drottningholm en stor del av året av Livbataljonen.
Källa: Försvarsmakten.
Tillförsel av nya beridna skyttesoldater sker två gånger per år genom inryck till grundutbildning och värnplikt. Dagens pågående högvaktsstyrka består av såväl kontinuerligt som tidvis anställda soldater. För första gången sedan värnplikten återinfördes 2018 deltar i år också värnpliktiga soldater i den beridna vaktparaden.Förhoppningen är att Livskvadron om något år kommer att ha inryck av värnpliktiga två gånger per år. Det behövs. I likhet med flera andra av Försvarsmaktens förband kämpar man med personalförsörjningen – och har svårt att behålla soldater. För att fylla vakanserna nyttjas värnpliktiga till att stödja i den beridna statssceremoniella tjänsten.
– Vi har stora avgångar, även om det inte är större än någon annanstans. Men inflödet räcker inte för att täcka avgångarna. Bland våra soldater är det 25 procent som slutar varje år. Det har fått som följd att personalantalet nedgått i volym de senaste åren. Två inryck av värnpliktiga per år skulle skapa bättre redundans, säger Johan Wennerholm.
Daniel Hellström, chef för Livskvadron
För att kunna genomföra en beriden vaktpågång behöver man dubbla allting, eftersom hästarna ska ridas tillbaka och tas om hand efteråt. Oftast rider 32 soldater samt två officerare i paraden. Det innebär att det alltid är minst 70 personer i tjänst för en vaktparad på Stockholms slott.
– Vi har en väldigt personalberoende verksamhet och har fasta numerärer i allt vi genomför, det spelar ingen roll om det är kortege eller högvaktsparad. Vi kan inte skala ner utan är lika många varje gång, så det är alltid en utmaning att planera tillräckligt med personal, säger Daniel Hellström och tillägger:
– Just nu har vi 37-procentiga vakanser. Jag har 160 rader totalt att fylla och 100 anställda i dagsläget. Det är soldatsidan som är svårast att fylla. På officerssidan ser det bra ut, särskilt vad avser specialist-officerare.
Soldaten Elin Sterner kommer gående längs stallgången. Hon ingår i styrkan som ska rida tillbaka hästarna till Kavallerikasernen. Samtidigt som pågående högvaktsstyrka genomför sina förberedelser har hästhämtarna i uppgift att förbereda hästarna inför paraden.
– Ibland kan det kännas som att man är stallanställd snarare än soldat. Men under resten av året, när det inte är paradsäsong, har vi mer tid för soldatutbildning. På hösten sadlar vi om till grönt från blått. Då övar vi strid i bebyggelse och har mycket exercis, säger Elin Sterner och går in i boxen där hästen Yasi står.
Elin Sterner
I en annan av boxarna står Tommy Arvsell och ryktar noggrant en av hästarna. Han berättar att han är glad att få vara i stallet igen, det var nämligen ett tag sedan han hade beriden tjänst. Det senaste året har han utbildat värnpliktiga beridna skyttesoldater i Kungsängen. Till hösten har han sökt till officersprogrammet och har som förhoppning att kvarstanna i Försvarsmakten – även om lönenivåerna inte är de bästa.
– Om jag bara hade tänkt på lönen hade jag inte jobbat i Försvarsmakten. Den måste bli bättre. Jag och mina kollegor pratar mycket kring lönefrågan. Vi har turen att ha många högvaktsdygn på slottet och då får man lite extra pengar. Men nu när jag har varit ute i Kungsängen och jobbat har det märkts av i plånboken, säger han
En stund före avmarschen kommer han, Elin och övriga i hästhämtarstyrkan att hoppa ombord på en buss som ska köra dem till slottet. Väl där kommer de att invänta vaktparaden och sedan, efter överlämning av hästarna, rida tillbaka till Kavallerikasern för vård av både häst och högvaktsutrustning samt övriga stalluppgifter igen.
Beridna högvakten delar stall med musikkårens hästar och polisens hästar. Tegelbyggnaderna som inrymmer stallarna är gamla, men invändigt genomgick lokalerna en omfattande renovering som var färdig 2005.
– Förut stod hästarna i spiltor, men som en följd av regler för djurhållning så har i dag alla hästar en box på tolv kvadratmeter, säger Johan Wennerholm.
I renoveringen behöll man detaljer och färgskalorna från det tidigare stallet, berättar han och pekar med handen upp mot det krämgula taket med roströda linjer.
– Vi har försökt att bevara så mycket som möjligt av det gamla. Färgsättningen och utförandet är så som det har sett ut historiskt, säger han.
Det är Föreningen för den beridna högvakten som äger hästarna som ingår i vaktparaden. Föreningen bildades när det i mitten av 1980-talet föreslogs att den beridna garnisonstjänsten skulle dras in. Föreningen står för kostnaderna för hästinköp och äger, förvaltar och förnyar hästbeståndet för den beridna högvakten. De betalar också en del av kostnaderna för driften.
Verksamheten finansieras av medlemmarnas medlemskap.
– Försvarsmakten står för ryttare och verksamheten i övrigt. Jag tycker att vi har ett bra samarbete och en stor förståelse för varandras uppdrag, säger major Arne Wuolo, chef för kavalleriavdelningen.
Finns det någon nackdel att Försvarsmakten inte själv äger hästarna?
– Alla som sysslar med hästar vet att det är en speciell utmaning att ha ett hästägarförhållande. Vi är två organisationer som ska komma överens, men vi har hittat bra former för att verksamheten ska drivas framåt på ett konstruktivt sätt, säger Arne Wuolo.
De runt 60 hästarna behöver tas om hand 365 dagar om året. Utöver all militär personal arbetar ett 20-tal civila hästskötare i stallet. På Kavallerikasern finns också en egen veterinäravdelning och en egen hovslagare.
Ungefär en tredjedel av all arbetstid läggs på rid- och stalltjänst. Den beridna tjänsten är slitsam för kroppen. Livskvadron har också en hög andel arbetsrelaterade skador om man ser till Försvarsmakten i stort.
– De flesta av våra skador är kopplade till hästtjänsten på ett eller annat sätt. Folk blir trampade på fötterna, blir klämda eller får tjyvnyp av hästarna. Har man riktig otur blir man sparkad eller ramlar av hästen. Vi försöker jobba bort det, men det är många faktorer som vi inte styr över. Hästar är levande djur, säger Daniel Hellström.
Är alla uniformsknappar knäppta? Behöver hjälmen ytterligare putsning eller är den tillräckligt blank? Hur är det ställt med vaxning av stövlarna? När den pågående vakten har bytt om till paraduniform är det dags att ställa upp för visitation och laddning av vapen.
Till utrustningen hör karbin modell 1894, vita handskar och sablar som bärs dragna under ritten. Paraduniformen som bärs är modell 1895, modell äldre. Livkompaniet bär den mörkblå uniformen och Livskvadron den mellanblå varianten.
På logementen på Kavallerikasern finns det alltid strykbräda och strykjärn att tillgå till uniformens pressveck. Det är av hög vikt att allt ser propert och putsat ut. De svarta ridstövlarna ska blänka.
– Receptet för blänkande läder är smält bivax. Innan det hinner torka har man på skokräm och putsar sedan riktigt ordentligt, säger Johan Wennerholm.
Johan Wennerholm, sektionschef på Livbataljon
Livbataljon är de enda som går högvakt i den äldre uniformen. Materielbiten börjar dock bli ett problem för bataljonen och det är brist på paradutrustning.
– Vi har väntat i flera år på nya uniformer. Det har varit problem med upphandlingen och vi har inga uniformer att ersätta med i dag, säger Johan Wennerholm och berättar att bristen är kännbar:
– Vi får försöka lappa och laga uniformerna så gott det går. Vi använder dem ofta och får försöka hitta sätt att dölja att de börjar bli slitna. Följden blir mer och onödig tid på materieltjänst. Det råder också brist på vit paradutrustning, säger han.
Ljudet av musikkåren som värmer upp ekar mellan tegelbyggnaderna. En annan högvaktsstyrka marscherar förbi stallplan. Det är den gemensamma försvarsmaktsstyrkan som i sommar, i likhet med förra året, ska ombesörja vakten vid Drottningholms slott. Även detta år har Livbataljon behov av personella resurser för att lösa bevakningsuppgiften där.
Inne i stallet har Elin Sterner nyss hämtat Yasis utrustning i högvaktskammaren. Alla hästar har sin egen paradutrustning. Hon lyfter upp sadeln på hästryggen.
– Utrustningen vårdas noggrant och det är viktigt att allt är i toppskick. Lädret ska vara svart och bettet ska skina, förklarar Elin medan hon spänner alla olika remmar.
Slutligen placerar hon en valltrapp, ett paradtäcke, över sadeln.
– Den blåa färgen är vår traditionsfärg. Namnchiffret på paradtäcket är i silvertråd för officerare och i metall för soldater, säger hon.
Därefter är det är dags för visitation av hästarna innan de ska ställas upp utomhus. Hästhämtarchefen kliver in boxarna och känner på remmar, stigbyglar och tyglar, även kindkedjorna kontrolleras noggrant. Väl ute på stallplanen får hovarna ytterligare en påstrykning med hovfett för att få extra glans. Hästarna lämnas över till den pågående styrkan, som står redo att sitta upp.
Under paraden gäller det att tänka på att hålla rättningen i ledet och göra hästen trygg, förklarar soldaten Samuel Kagebeck.
– Det är påfrestande att rida i trafik, men som ryttare får man visa hästen att man finns där så den blir lugn. Det finns vissa känsliga punkter längs vägen, som Stureplan och Kungsträdgården. Där kan hästarna bli lite oroliga, säger Samuel Kagebeck.
Den beridna högvakten rider på kandar, det innebär att man har dubbla tyglar i ena handen istället för att en tygel i vardera hand. I den andra handen har man en sabel.
– Det innebär vissa svårigheter att rida med enhandsfattning, bland annat att man inte kan inverka på hästen på samma sätt. Istället får man jobba mer med balans och benen, säger Samuel Kagebeck.
För att kontrollera ridkompetensen bland de anställda görs kontinuerliga uppridningar. Det är en slags utbildningskontroll där ryttaren får visa sin förmåga att hantera hästen. Efter godkänd uppridning får man ridtillstånd i olika nivåer, varav vissa innehåller begränsningar.
– Vi gör enskilda bedömningar för att utvärdera ryttarnas nivå och för att ha koll på att de är tillräckligt bra. Du ska vara säker när du rider en häst i centrala Stockholm. Det är det absolut viktigaste ur ett verksamhetssäkerhetsperspektiv. Annars kan du utsätta dig och andra för risker. Vi rider bland annat i tät trafik, det är mycket folk och bilar i rörelse och trångt på vissa ställen. Ridkompetens är en färskvara, säger Daniel Hellström.
”Framåt, marsch!” Prick 11.35 sker avmarsch efter vaktchefen Charlotte Hammarströms order. De rider genom valvet, ut på Lidingövägen, ner till Stureplan och vidare mot Stockholms slott. De stora pukhästarna går traditionsenligt först, därefter följer resten av Livgardets dragonmusikkår som består av bleckblåsare och slagverkare.
– Det är väldigt häftigt att rida i vaktparaden och liknar ingenting jag hade gjort innan. Första gångerna fick jag gåshud när musikkåren började spela vid Stureplan. Det är viktigt att känna sig stolt, säger Tommy Arvsell.
