Senast publicerat
Senast publicerat:

Flygsamarbetet fördjupas ytterligare

Årets flygvapenövning genomfördes i vintermiljö för första gången sedan 2013. Även i år deltog Finland i övningen och en svensk division var baserad på flygbasen i Rovaniemi. Tillsammans med finskt stridsflyg utgjorde de fiendestyrka i övningen, som var den första för den nyetablerade flygstaben.

Josefine Owetz
Josefine Owetz och Försvarsmakten
En svensk Jas 39 Gripen och en finsk F18 Hornet sida vid sida under Flygvapenövning 19.

Flygvapenövningen genomförs årligen och syftar till att öka svenska luftstridskrafters förmåga att möta ett väpnat angrepp mot Sverige. Sedan flera år genomförs övningen tillsammans med det finska flygvapnet, som ett led i det fördjupade försvarssamarbetet.

Tidigare har Finland agerat kvalificerade motståndare, men i år var de även en integrerad del när en finsk flygdivision förstärkte det svenska luftförsvaret. På flygbasen i Rovaniemi var en svensk stridsflygdivision baserad och utgjorde tillsammans med finskt stridsflyg fiendestyrkan i övningen.

– Vi ska kunna försvara hela landet och därför behöver vi öva i hela landet också. Samarbetet med den finska flygdivisionen ökar förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete om det skulle bli ett skarpt läge. En viktig aspekt i krigföring är att man kan kraftsamla, och kraftsamlingen i striden ökar med fler plan som gör samma uppgift koordinerat, säger överste Lars Helmrich, chef för Skaraborgs flygflottilj.

Anfallen utgick från Finland och Jas 39 Gripen-plan tillsammans med finska F-18 Hornet, understödda av störflyg från Saab, agerade kvalificerade motståndare.

– Vi ska vara en motståndare som har den bästa teknologin som finns just nu. I dagens moderna luftkrig är anfallsförband sammansatta av kvalificerade attack-, jakt- och störflygplan. Vi har alla dessa komponenter här och kan agera som en trovärdig motståndare utifrån omvärldsläget, säger överstelöjtnant Carl Bergqvist, chef för 72:a stridsflygdivisionen.

Finska och svenska flygvapnet har samarbetat under lång tid och övar regelbundet inom ramen för så kallad Cross Border Training (CBT), en verksamhet som genomförts sedan början av 2000-talet. Carl Bergqvist berättar att länderna vid det här laget är väl förtrogna med varandras taktik och system.

– Jag vet vad finnarna har för styrkor och svagheter och de vet samma sak om oss. Vi kompletterar och lär oss av varandra på ett bra sätt.

Liknande läsning:

Han tycker att samarbetet med den finska divisionen och basens markorganisation har fungerat bra under övningen.

– En av målsättningarna för min division är att snabbt kunna operera från en annan bas, upprätta system och bedriva flygverksamhet. Vi har fått ut mycket av övningen genom att agera angripare, och tar med oss många lärdomar för vår krigsförbandsutveckling härifrån, säger Carl Bergqvist.

Årets flygvapenövning var den första för den nyetablerade flygstaben. Mycket fokus i övningen låg också på flygstabens arbete, vars uppgift var att leda de svenska luftstridskrafterna. För flygvapenchefen generalmajor Mats Helgesson innebar den nya staben att han var flygtaktisk chef under övning.

– Det har varit väldigt lärorikt och nyttigt för oss alla, inte minst för mig som inte gått övad i befattning på flera år. Det jag kan konstatera efter vår första övning är att vi nu har väldigt många kompetenser samlade vilket ger goda förutsättningar för en bättre, smidigare och effektivare ledning, sade Mats Helgesson, i en artikel på Försvarsmaktens hemsida efter övningen.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: