Jag började höstens första arbetsdag i mitten av augusti bekymrad efter de dramatiska händelserna i Afghanistan. Ett land där många av Officersförbundets medlemmar slitit hårt för att skapa säkerhet och stabilitet, men som återigen fallit i Talibanernas händer på bara nio dagar. Det är nästintill ofattbart. Det är bara månader sedan som svensk personal mentorerade den afghanska armén och bara några år sedan det svenska förbandet stöttade dem under operationer, själva genomförde patruller ut till byarna och bland annat möjliggjorde att flickor kunde gå i skolan. Det kostade fem svenska och två lokalanställdas liv. Dessutom många skadade – en del för livet. Nyligen avslutades Sveriges evakueringsoperation där Försvarsmaktens personal flugit ut över 1 100 personer – vilken hjälteinsats! Jag vill å hela Officersförbundets vägnar tacka alla er som tjänstgjort i Afghanistan genom åren – det ni gjort har inte varit förgäves.
Tillbaka till Sverige där det varit en fantastisk sommar och hemester för en stor del av oss. Jag tror att det senaste årets pandemi har gjort att vi har fått upp ögonen för vilket fantastiskt land vi lever i. Visst finns det brister men vårt sätt att leva i frihet är väl värt att försvara. Det är i alla fall min slutsats efter många härliga morgnar ombord på båten, reflekterandes över livet, medan övriga i besättningen fortfarande sov. Men för att försvara vårt land krävs en stark försvarsmakt.
Behovet av militär personal har under lång tid aldrig varit större än det är nu. Försvarsmaktens viktigaste resurs är dess personal – utan dem flyger inga flygplan, stridsvagnarna står still och kockens grytor ekar tomma.
»Jag vill å hela Officersförbundets vägnar tacka alla er som tjänstgjort i Afghanistan genom åren – det ni gjort har inte varit förgäves.«
Flera stora arbeten pågår nu i myndigheten som är kopplade till personalen. Jag tänker på ny krigs- och grundorganisation och slutligt införande av trebefälssystemet. Ur Försvarsmaktens perspektiv hänger frågorna inte ihop: den förstnämnde är kopplat till försvarsbeslutet och den sistnämnda är mer av en systemfråga. Men i praktiken är det i allra högsta grad annorlunda och frågorna måste därför hanteras i rätt ordning.
Enligt vår uppfattning måste man först sätta den nya organisationen och identifiera behoven av personal i respektive kategori. Inte förrän det är gjort kan man ta itu med arbetet med omgaloneringen. Risken är ju annars överhängande att myndigheten står med personal som tvingats byta personalkategori och sedan i alla fall får tjänstgöra på en befattning i sin gamla personalkategori, med enda skillnaden att individen har en annan grad. Det skulle kraftigt försvaga trovärdigheten både för den nya organisationen och för trebefälssystemet.
Och apropå trovärdighet: Försvarsmakten måste nu snarast börja jobba med att ta fram en modell för hur erfarenhet ska avspeglas i lönen, annars blir talet om specialistofficerarnas löneutveckling bara tomma ord.
En händelserik höst står för dörren:
Tillväxten fortsätter, bland annat med invigningar av de nya förbanden. Fler värnpliktiga utbildas och så ska Försvarsmakten ta igen det gångna årets uteblivna övningar på grund av pandemin. Det här skulle inte gå utan stora uppoffringar av myndighetens anställda.
Det är upp till bevis nu, Försvarsmakten, om ni verkligen ser personalen som er främsta resurs!
