Senast publicerat
Senast publicerat:

Trögt arbete mot ovälkommet beteende

Maria Widehed
Foto: Joel Thungrenv / Försvarsmakten
Arbetsgivaren har fortfarande bristande kunskaper gällande vad som ingår i utredningsskyldigheten, enligt slutrapporten från UOB.

Knappt två år efter att anställda inom Försvarsmakten slutit upp bakom metoo-uppropet inrättades projektgruppen Utredningsstöd ovälkommet beteende, UOB. Bakgrunden var att en genomlysning av Försvarsmaktens hantering av kränkningar visade på brister i såväl utredningsförfarande som rutiner för anmälan och i säkerställandet av opartiska utredare.

Under den två år långa projekttiden har UOB tillsammans med utredare på förbanden hunnit utreda drygt 40 ärenden som slutligen prövats mot arbetsmiljölagen för kränkande särbehandling och mot diskrimineringslagen för trakasserier och sexuella trakasserier. Nu har projektet blivit en linjefunktion och permanent del av Försvarsmaktens HRC-centrum med fyra centralt placerade utredare som fungerar som utredningsstöd, samordnar och följer upp ärenden kring ovälkommet beteende och vägleder. 

UOB
Madelene Wennlöf

Den slutrapport UOB lämnade ifrån sig i våras vittnar om fortsatt stort behov av funktionen.

– Vi har kommit långt i Försvarsmakten, men även om det blir naturligt proaktivt att ha en sådan här funktion så återstår mycket av det viktiga förebyggande arbetet för att komma åt själva uppkomsten av ovälkommet beteende, säger Madelene Wennlöf, avdelningschef.

Målet att etablera den riktlinje man tagit fram klassar projektgruppen i sin slutrapport som bara delvis uppnått. Medan antalet vägledningsärenden som når UOB stadigt ökar så brister det samtidigt i utredningsskyldigheten. I rapporten betonar man att långt ifrån alla för arbetsgivaren kända fall av ovälkommet beteende har dialogiserats med UOB – vilket strider mot riktlinjen. I stället har fallen hanterats lokalt på förbanden.

– Att det brister i utredningsskyldigheten visste vi redan innan vi började, och det är en skuta som kommer att ta tid att vända. Det är spretigt i Försvarsmakten i dag.

I rapporten konstateras att arbetsgivaren fortfarande har bristande kunskaper gällande vad som ingår i utredningsskyldigheten och att det är vanligt att nöja sig med konstaterandet att något varit ”olämpligt”. Rapportförfattarna skriver att man ofta agerar snabbt och kortsiktigt, eller inte alls.

– Överlag är man fortfarande inte tillräckligt förberedd vid uppkomst av ovälkommet beteende. Och det läggs för lite energi på att förstå varför det uppstår – många behöver lägga mer tid på att inte snabbt gå till åtgärder, utan titta på det organisatoriskt bakomliggande; varför har vi hamnat här, säger Madelene Wennlöf.

Framöver vill funktionen se en samordning inom området med såväl Försvarshögskolan som värnpliktsutbildningen, Plikt- och prövningsverket, och förbanden överlag.

– Vi tror på en tätare dialog för att uppnå ett gemensamt förhållningssätt till exempelvis rapportering och hantering.

UOB upplever det som utmanande att nå fram med Försvarsmaktens definition av nolltolerans, som alltså inte innebär att noll anmälningar är målet utan att det är nolltolerans mot att inte agera och titta bort.

– Telefonlinjen ringer fortfarande varmt och det är i grunden positivt; man hittar rätt och man anmäler. Det är vår enda möjlighet att jobba med frågorna – att vi får kännedom som arbetsgivare. Just nu bryter Försvarsmakten mark när det gäller tystnadskultur, säger Wennlöf.

UOB arbetar nu vidare med att organisera nätverket av det tjugotal utredare som finns ute på förbanden, så att dessa kan nyttjas som en myndighetsgemensam resurs. Och fler behöver rekryteras, det är fortfarande ett flertal förband som saknar resursen.

Man efterlyser också förbättrad styrning med tydligare, tätare och skarpare konsekvenser till förband som inte har kontroll över ärenden inom ovälkommet beteende, samt översyn av rutiner och rapporteringsvägar hos förband som rapporterat noll ärenden.

– Att tydligare följa upp och mäta resultat inom ovälkommet beteende-området måste vara lika självklart som måluppföljning inom andra områden om vi ska komma framåt. 

FAKTA

Utredningsstöd ovälkommet beteende
UOB startade som ett två år långt projekt i juni 2019. I dag är funktionen en permanent del av HRC. Funktionens utredningsgrupp består av fyra utredare med kompetenser inom psykologi, HR och utredningsmetodik, samt en avdelningschef.  Riktlinjen som UOB tagit fram ska fungera som utredningsstöd kopplat till anmälningar om ovälkommet beteende. Riktlinjen fastställdes förra året.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Kaliber 5,56 millimeter kommer fortsatt att vara huvudkaliber för Försvarsmaktens automatkarbiner. Det har arméchef Jonny Lindfors beslutat efter att en översyn av kalibervalet för de nya eldhandvapnen genomförts. För skarpskyttegevär och kulsprutor kommer kaliber 7,62 millimeter att gälla. Målet på sikt är dock att införa en mellankaliber för samtliga vapen.

    Josefine Owetz
    Sedan början av 2024 har en översyn av Försvarsmaktens kaliberval genomförts. 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner.

    Foto: Robin Sandgren Krüger/Försvarsmakten

    Våren 2023 tecknade Försvarets materielverk, FMV, avtal med finska Sako om leverans av nya eldhandvapen till Försvarsmakten. Avtalet tecknades gemensamt med Finland och omfattar bland annat automatkarbiner i kaliber 5,56 och 7,62 millimeter.

    Nyligen fattade arméchef generalmajor Jonny Lindfors, i egenskap av materielområdesansvarig, beslut om inriktningen för Försvarsmaktens kalibrar under 2020-talet. Beslutet innebär att 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner, medan 7,62 fortsatt ska användas för skarpskyttegevär och kulsprutor.

    – Det betyder att huvudalternativet 5,56 är den kaliber som vi i huvudsak använder till våra eldhandvapen, säger regementsförvaltare Henrik Lundin, Försvarsmaktens införandeledare för nya eldhandvapen.

    Sedan början av 2024 har en översyn av kalibervalet genomförts. Detta efter att arméchef Jonny Lindfors bedömde att kunskapsläget behövde analyseras på nytt, bland annat med hänsyn till de kaliberval som andra länder hade gjort. Enligt tidigare beslut skulle 7,62 vara huvudkaliber för Försvarsmaktens personal.

    Det beslutsunderlag som då låg till grund för kalibervalet byggde på flera omfattande utredningar, bland annat från Totalförsvarets forskningsinstitut och FMV. En sammanställning gjordes 2018, och beslutet om den nya eldhandvapenfamiljen baserades på dessa slutsatser. ”Omvärldsläget, svensk försvars- och säkerhetspolitik samt den tekniska utvecklingen har alla genomgått stora förändringar. De slutsatser som drogs 2018 behöver sättas i kontext 2024”, skrev brigadgeneral Michael Carlén, dåvarande införandeledare för nya eldhandvapen, i ett nyhetsbrev om översynen.

    Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. 

    – Det var nödvändigt att vi gjorde en översyn för att fånga upp tidigare arbete med de nya värden och förutsättningar som finns idag. Det handlar om interoperabilitet, hur andra nationer gör och vilket val har de gjort. Vi måste matcha ihop det här, säger Henrik Lundin.

    Den kanske mest avgörande förändringen är Sveriges medlemskap i Nato, vilket påverkar såväl operativa som logistiska överväganden, förklarar han. Det handlar om en logistisk helhet, både vad gäller tillverkning och kompatibilitet med andra allierades vapensystem. Ammunitionen måste också kunna delas och försörjas i ett gemensamt system med exempelvis transport och lastytor.

    Henrik Lundin, införandeledare eldhandvapen.

    Henrik Lundin

    Införandeledare eldhandvapen

    – Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. Nu behöver vi ta hänsyn till det som är runt omkring oss. Interoperabilitet och logistik har legat högt upp i argumentationen. Det finns ekonomisk aspekt i det här också. En grövre kaliber är dyrare.

    Ammunitionsstorlek är även en konkret fråga för den enskilde soldaten. Skillnaden i vikt mellan kalibrarna påverkar både bärförmåga och uthållighet.

    – Med en mindre kaliber är det lättare att ta med sig mer ammunition om man ska förflytta sig. Det handlar om uthållighet i logistiklösningen och hur mycket man kan bära med sig. Tar vi 180 patroner i 5,56 och jämför med samma mängd 7,62 så väger det sistnämnda betydligt mer, säger Henrik Lundin.

    En annan aspekt är uppföljningsskottet.

    – Det andra skottet som du skjuter blir betydligt snabbare med 5,56. Det är också en utbildningsfråga. Oavsett ålder, kön och kroppsstorlek är det lättare att hantera en lättare kaliber än en tyngre. Det är flera faktorer som har spelat in i beslutet.

    Ksp 58

    5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta.

    Foto: Robin Krüger/Försvarsmakten.

    Samtidigt är beslutet inte ett ställningstagande mot 7,62, betonar Henrik Lundin. Tvärtom understryks i beslutet att båda kalibrarna behövs under överskådlig tid.

    – Vi tar inte bort 7,62. Den behövs till skarpskyttegevär och kulsprutor, men också i en mindre del automatkarbiner där krav på verkan och skjutavstånd kräver det.

    När det gäller nackdelar med 5,56 lyfts att den saknar verkan i keramiska skyddsplattor och har begränsad räckvidd.

    – Räckvidden blir kortare än med 7,62. Det är en lättare projektil och det påverkar det praktiska skjutavståndet.

    Men enligt Henrik Lundin måste kaliberfrågan sättas i ett systemperspektiv. Strid avgörs inte av ett enskilt vapensystem, utan av hur olika system samverkar på plutonsnivå.

    – Striden avgörs inte med ett enskilt eldhandvapen utan sker kombinerat med skarpskyttegevär, kulspruta, granatgevär och pansarskott. De kompletterar varandra.

    Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang.

    Frågan om kalibervalet på eldhandvapen har varit en långvarig diskussion och något som engagerat många anställda i myndigheten, konstaterar Henrik Lundin, som välkomnar att det nu finns en fastställd inriktning.

    – Det är bra att vi har ett beslut av arméchefen så att det kan bli tydligt för organisationen. Nu har personalen något att kunna förhålla sig till. Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang. Alla bidrag in i det här har påverkat slutresultatet på ett eller annat sätt.

    Parallellt följer Sverige den internationella utvecklingen mot en möjlig mellankaliber, oftast beskriven i spannet mellan 5,56 och 7,62. Arbetet sker inom olika Natoforum där Försvarsmakten deltar.

    – Vi har en närvaro i de här sammanhangen och tar del av vad andra nationer gör i sina utvecklingsarbeten. Jag tror på en mellankaliber, absolut. Målsättningen är att det ska finnas något sådant runt år 2030. Exakt om det är 6,5 eller 6,8 får framtiden utvisa, säger Henrik Lundin.

    Fakta

    Kaliberbeslutet

    5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta. 7,62 används i undantagsfall till automat­karbin när krav på verkan och skjut­avstånd kräver detta. Fortsatt utveckling av 7,62-ammunition ska genomföras med alla vapentyper för att skapa handlingsfrihet avseende kaliberval. Om och när Nato inför en mellankaliber ska Sverige på kort tid kunna följa efter. Inledningsvis ska kaliber 7,62 ersättas.

    Källa: Kaliberbeslut 2026, FM 2026-1967:1

    Ur arkivet: