Skrämmande hot och underbara möjligheter 

Utvecklingen av obemannade flygfarkoster går snabbt och nya modeller är på väg att lanseras inom kort. Båda sidor i kriget i Ukraina har visat exempel på stor uppfinningsrikedom med att nyttja drönare för att orsaka märkbara förluster hos motparten. Men drönarna har inte blivit en game changer i striden på det sätt som många hade förutspått.

Den ukrainska drönaroperatören Leonid arbetar för att korrigera artillerield i staden Bahkmut. Drönaroperatörer blir allt viktigare i kriget i Ukraina. Foto: Madeleine Kelly / SOPA Images

Att obemannade flygplan förr eller senare skulle bli lika vanliga som de bemannade torde inte vara särskilt oväntat. Vad som kanske däremot har överraskat de flesta är takten och bredden på hur drönare börjat användas de senaste två decennierna, både i det civila samhället och på den militära sidan. 

Det som började som leksaker och hobbydrönare som kunde filma från ett fågelperspektiv eller beväpnade drönare som användes av USA för att bekämpa terrorister i fjärran länder, har under senare år spelat en central roll i flera högintensiva konflikter. Framför allt i det korta kriget i Nagorno-Karabach 2020 och det pågående kriget i Ukraina. 

Som så ofta med nya system och teknologier har det uppstått en viss begreppsförvirring i ämnet. I denna text används ordet drönare, eftersom det har kommit att bli den vanligaste termen i dagligt tal. I mer officiella sammanhang föredras i regel termer som UAV (unmanned aerial vehicle), UAS (unmanned aerial system) eller RPAS (remotely piloted aircraft system), där det sistnämnda endast innefattar obemannade flygande system som alltid kontrolleras av en mänsklig operatör. 

» Båda sidor i kriget i Ukraina har visat upp exempel på stor uppfinningsrikedom med att utnyttja vad som i grunden är otillräcklig signaldisciplin. «

Drönare har kommit att bli ett brett samlingsbegrepp för allt mellan små kvadrokoptrar upp till vad som liknar vanliga flygplan, även om de saknar en cockpit. De mindre kvadrokoptrarna är i regel mer eller mindre modifierade civila system. De har visat sig vara mycket användbara i markstrid för att ge markförband ända ner till pluton- eller gruppnivå en egen flygburen förmåga till spaning med bilder i realtid, eldledning och i vissa fall till och med en viss förmåga till precisionsbekämpning. 

Dessa smådrönare har dock visat sig inte överleva särskilt länge i strid och betraktas normalt som förbrukningsvara. 

Tack vare sitt låga pris och sin relativt låga risk för operatören för den uppgift de löser är de ändå en värdefull förmåga att ha i verktygslådan för markstrid; särskilt vid strid i bebyggelse och i det statiska skyttegravskrig som har kommit att bli en så stor del av kriget i Ukraina. För lägre förbandsnivåer på marken har även mindre flygplandrönare för spaning och eldledning börjat användas flitigt.

Något som bidrar till begreppsförvirringen är den klass av obemannade system som är ett mellanting mellan drönare och vapen, det som på engelska benämns loitering munitions och på svenska har den halvofficiella termen patrullrobot. I populärt språkbruk benämns de ofta även kamikazedrönare. De har det gemensamt att de är utformade som drönare, i nuläget normalt med propellerdrift, och har en inbyggd stridsdel. De kan därmed användas både som spaningsdrönare eller som styrda vapen mot mål som upptäcks med egna sensorer. 

De minsta patrullrobotarna är bärbara engångsdrönare med en handhållen fjärrkontroll. De har en räckvidd på några kilometer och uthållighet på tiotals minuter, som exempelvis den amerikanska Switchblade 300. De största patrullrobotarna är fordonsburna system som kan anflyga autonomt till ett målområde hundratals kilometer bort, självständigt söka efter mål med en uthållighet på många timmar och sedan bekämpa dessa mer eller mindre autonomt. 

Ett exempel är den israeliska Harop som främst är ämnad att bekämpa luftvärn. Något som kan öka förvirringen i sammanhanget är system som den iranska Shahed 136 som även den ofta benämns kamikazedrönare med sin flygplanskropp, inbyggda stridsdel och propellerdrift. Den är dock mer att betrakta som en lågbudgetvariant av kryssningsrobot då den förprogrammeras med en riktpunkt och eventuella brytpunkter för anflygningen, avfyras och sedan självständigt går mot målpunkten, utan att fjärrstyras eller avsöka något målområde.

En ytterligare viktig klass av drönare som har använts flitigt i flera krig och militära operationer på senare tid är den beväpnade drönaren, även benämnda MALE UCAV (medium altitude long endurance uncrewed combat aerial vehicle). De mest kända exemplen torde vara den amerikanska MQ-1 Predator, och på senare tid den turkiska Bayraktar TB2. Dessa system har det gemensamt att de med sin propellerdrift och stora vingspann kan flyga på över 7 000 meters höjd och har en uthållighet på mer än ett dygn. Med egen kamera kan de också se mål i de visuella och infraröda våglängderna flera kilometer bort som kan precisionsbekämpas med medförda robotar eller styrda bomber.

» Frågan är hur mycket människan kan släppa drönarna fria med de risker det innebär såväl säkerhetsmässigt som etiskt. «

Målen kan vara personal, fordon och i vissa fall även större och hårdare mål såsom byggnader. De styrs normalt av en eller två operatörer i en särskild operatörsstation som i vissa fall kan befinna sig på andra sidan jorden. Flyghöjden och avståndet till målet gör att de kan hålla sig undan det allra lättaste luftvärnet. Tack vare detta har de ofta uppnått spektakulära framgångar, men mot mer avancerade luftförsvar som i Ukraina har de visat sig vara tämligen sårbara. Det har i sin tur avsevärt dämpat förväntningarna på dessa system som revolutionerande game changers.  

Förutom de drönartillämpningar som numera är kända hos en bredare publik, finns flera andra nämnvärda systemtyper, endera under utveckling eller redan i tjänst. Den första är de stora och avancerade spaningsdrönare som på hög höjd kan flyga tusentals kilometer och spana av stora områden med olika sensorer, som den amerikanska MQ-4C Triton. 

Den andra är drönare som kan användas som skenmål, störplattformar eller vapen, som den amerikanska MALD-V. Sist i listan är de stridsdrönare, även kallade UCAV, Loyal wingmen eller adjunkter som utvecklas på flera håll med avsikten att samarbeta med och komplettera bemannat stridsflyg som exempelvis den ryska S-70 Ochotnik.

Till raden av svårdefinierade system kan även läggas bemannade flygplan som redan från början ska ha möjlighet att användas som drönare, det som benämns optionally manned. Det mest anmärkningsvärda exemplet är kanske det amerikanska flygvapnets kommande spjutspets i form av bombplanet B-21 Raider, som sägs ha just den egenskapen. Med sitt styckepris på flera miljarder kronor skulle den knappast bli en drönare för engångsbruk. 

Utöver den militära användningen i form av spaning, bekämpning och som skenmål nyttjas drönare även flitigt i informationsdomänen. Relativt små drönare kan användas till signalspaning och telekrig, och då i synnerhet på taktisk nivå mot kommunikationer. Ett talande exempel är när mobilnät tas över så att telefoner hos oförsiktiga soldater blir störda, avlyssnade, lokaliserade och tar emot falska meddelanden. 

Båda sidor i kriget i Ukraina har visat upp exempel på stor uppfinningsrikedom med att utnyttja vad som i grunden är otillräcklig signaldisciplin. Det tillsammans med optisk spaning och målinmätning från drönare kan orsaka kännbara förluster hos motståndaren, ofta mot nyckelmål som logistik och ledningsplatser. 

En viktig bieffekt av alla kameraförsedda drönare som skickar strömmad högupplöst video är den psykologiska påverkan på taktisk nivå som detta kan ge i form av ökad självsäkerhet hos beslutsfattare. De kan basera beslut på en God’s eye view, ibland även benämnd predator tv, samtidigt som de som betraktas blir konstant iakttagna och utsatta. För strategisk kommunikation används filmerna flitigt på sociala medier som Tiktok och Youtube för att visualisera egna framgångar i strid när fienden nedgörs; gärna spektakulärt liknande datorspelens kill cams, en dehumaniserande propaganda-tv som även benämns war streaming. Samtidigt kan bildmaterial som inhämtas med drönare även användas som ett forensiskt hjälpmedel för att stärka bevisläget vid undersökningar av misstänkta krigsförbrytelser.

Både militära och civila behov kan förväntas driva på en utveckling av framtida drönare för logistikändamål, i synnerhet för transporter. Transportdrönare kan byggas i olika storlekar och utföranden beroende på behov för att föra fram förnödenheter, särskilt där det är bråttom eller vanliga vägar är obefintliga, förstörda eller minerade. I sammanhanget skulle ambulansdrönare kunna vara ett mycket attraktivt alternativ till ambulanshelikoptrar och liknande, särskilt vid masskadeutfall eller där luftläget innebär för stora risker för flygning med bemannade helikoptrar. En annan typ av logistik kan vara att ersätta eller förstärka mobilnät i områden som utsätts för påfrestningar eller som tillfälligt har för låg kapacitet vid särskilda händelser. 

Dagens drönare är i regel styrda av mänskliga operatörer. I vissa system finns redan automatiska eller autonoma moder för start och landning samt navigering på brytpunktsbana, och vissa typer av patrullrobotar kan ha fullt autonoma moder. För att möjliggöra för en operatör att styra flera drönare samtidigt eller för att få en större robusthet mot avbrott i kommunikationen mellan drönare och operatörsstation så är en ökad grad av autonomi attraktiv. Men frågan är hur mycket människan kan släppa drönarna fria med de risker det innebär såväl säkerhetsmässigt som etiskt. Olika nationer kan sannolikt ha olika inställning och trängda lägen tenderar att sätta även de mest principfasta på prov.

En jämförelse mellan dagens drönare och flygets utveckling under tidigt 1900-tal ger många paralleller. Flyget utvecklades också i en vild innovation som möjliggjordes av framsteg inom andra teknikområden. Den största nyttan var först spaning och sedan alltmer verkan och transporter. Vi ser korsbefruktning mellan civil och militär användning. Användning i olika konfliktnivåer med olika lärdomar lär så småningom utkristallisera och cementera ett antal standardkoncept. I drönarnas historia är det fortfarande tidigt. Tekniken – men ännu mer användningen – kommer att fortsätta utvecklas i en rasande takt och påverka samhället och krigskonsten på många och oväntade sätt. Skrämmande hot och underbara möjligheter kan ses vid horisonten.

Andreas Hörnedal-FOI_2023
Text: Andreas Hörnedal, Forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut vid avdelningen för Försvars­teknik.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
I våras tecknade Försvarets materielverk, FMV, avtal med finska Sako om leverans av nya eldhandvapen. Första leveransen till FMV sker vid årsskiftet och tidigt nästa vår påbörjas truppförsök med självskyddsvapen i kaliber 5,56 på förband. ”Just nu är det inga förseningar i leveranserna av vapen”, säger Anders Östberg, projektledare för eldhandvapen på FMV.
Automatkarbin kaliber 5,56x45. Foto: Sako

Försvarsmakten har länge haft behov av att modernisera sina eldhandvapen. I april tecknade Försvarets materielverk, FMV, ett ramavtal med den finska leverantören Sako om eldhandvapen. Avtalet tecknades gemensamt med Finland och omfattar automatkarbin i kaliber 5,56 och 7,62, skarpskyttegevär och prickskyttegevär. De nya vapnen ska bland annat ersätta dagens automatkarbin 4 och 5, AK 4, AK 5, och prickskyttegevär 90, Psg 90.

Vad är det senaste i projektet?

– Just nu pågår den verifiering som vi har krävt och som vi alltid kräver av leverantörer. Vi vill se att Sako kan uppvisa att alla tester är gjorda, helst från ett oberoende institut. Det finns en Natostandard för hur prov ska gå till, det har vi kravställt och de ska visa att vapnen uppfyller den, säger Anders Östberg, projektledare för eldhandvapen, på Försvarets materielverk, FMV, och fortsätter:

– Sedan är det inte enbart Sako som är involverade i projektet, det finns andra leverantörer också, men Sako är först ut med tester. Nu pågår verifieringsskjutningar för att se att vapnen håller för de antal skott som vi har kravställt. Sedan tittar man på sådant som pipa, funktion och att vapnen inte får eldavbrott för ofta.

» De levererar mycket tidigare än planerat. Först får vi tio vapen till FMV vid årsskiftet och sedan 40 vapen till Markstridsskolan, som därefter ska ut på truppförsök. «

Enligt avtalet med Sako ska de leverera de första 200 vapnen den sista mars 2024. Men de kommer att leverera 50 vapen tidigare än så, berättar Anders Östberg.

– De levererar mycket tidigare än planerat. Först får vi tio vapen till FMV vid årsskiftet och sedan 40 vapen till Markstridsskolan, som därefter ska ut på truppförsök. De kommer att levereras under februari, så det är en positiv förändring. Det är självskyddsvapnet som är först ut. Just nu är det inga förseningar i leveranserna av vapen. Däremot finns det förseningar av tillbehör till främst prickskyttegeväret som en följd av omvärldsläget.

Tester kommer att genomföras för varje vapentyp, där sådant som kvalitet, ergonomi och hantering under varierande förhållanden testas. Testerna genomförs både av FMV:s testpersonal, Markstridsskolan och genom truppförsök på Försvarsmaktens förband.

– När vi får vapnen kommer vi att genomföra tester på FMV:s provplats för test och evaluering. Vi har valt ut ett antal prov som vi vill göra för att verifiera att det som leverantören säger är sant. Vi deltar i testerna som pågår hos Sako, men vill även göra egna tester. I samband med det kommer även Försvarsmakten att göra sin validering av sin systemmålsättning, säger Anders Östberg.

Vad innebär det?

– Systemmålsättning är Försvarsmaktens ”kravspecifikation” till FMV. Normalt sett ska det vara funktionskrav, det vill säga vad vill Försvarsmakten kunna göra med till exempel vapensystemet. Sedan ska FMV omsätta det till tekniska krav som skickas till leverantören. Validering av systemmålsättning genomförs av Markstridsskolan och startar i februari. Sedan går det ut ett mindre antal vapnen på truppförsök, som en del av FMV:s verifiering och Försvarsmaktens validering.

» Tidsplanen för införande av prickskyttegeväret i Försvarsmakten är försenat på grund av förseningar i leverans av tillbehör som en följd av omvärldsläget. För övriga vapen följer vi planen. «

Vilka vapen kommer Sako att leverera?

– Sako är leverantör av vapen; självskyddsvapen, automatkarbin, skarpskyttegevär och prickskyttegevär. Övriga delar och tillbehör kommer FMV att köpa in från olika leverantörer och sätta ihop systemet till Försvarsmakten, säger Anders Östberg och tillägger:

–  I projektet ingår också att köpa nytt automatgevär, där pågår det beställningsarbete just nu. När det gäller kulspruta och granatvapnen har vi inte kommit lika långt i arbetet än.

Har det blivit några justeringar i tidsplanen och i kontraktet?

– Tidplanen för införande av prickskyttegeväret i Försvarsmakten är försenat på grund av förseningar i leverans av tillbehör som en följd av omvärldsläget. För övriga vapen följer vi planen. Kontraktet med Sako går enligt plan och de levererar de första 50 vapnen tidigare än beställt. Sedan arbetas det med kontrakt, för sådant som bärväska, rem och skydd till kikarsikten med mera.

Hur ser det ut med Sakos kapacitet att producera de beställda vapnen?

– De har tillräcklig produktionskapacitet redan i dag för att möta våra behov, men de kommer att bygga ut sin fabrik ytterligare och utöka sin kapacitet de närmaste åren. Vi ska ha 7 500 vapen om året och det klarar de med nuvarande kapacitet. Finland har behov av stora volymer och andra länder är också sugna på att vara med. Därför behöver Sako utöka. Vi upplever inga problem med leveranstakten eller produktionskapaciteten. Vi håller tidsplanen.

» De har tillräcklig produktionskapacitet redan i dag för att möta våra behov, men de kommer att bygga ut sin fabrik ytterligare och utöka sin kapacitet de närmaste åren. «

Den 29 november meddelade Försvarsmakten att en införandeledare för eldhandvapen är utsedd. Överste Michael Carlén, chef för Fjärde brigaden, blir ansvarig för att leda arbetet med implementeringen i myndigheten. Detta är något som välkomnas av projektledaren Anders Östberg.

– Det är jättebra och välkommet. Vi har sett i andra materielprojekt att det behövs. Vi vill jobba parallellt i rask takt medan Sako levererar. Vi har sett i andra projekt att det går att korta förloppet med leveranser mellan FMV och Försvarsmakten.

Införandet i Försvarsmakten av nytt självskyddsvapen i kaliber 5,56 påbörjas 2024, vilket därmed innebär att det tidigareläggs med ett år. För prickskyttesystemet är införandet beräknat till 2025 och för automatkarbin i kaliber 7,62 är planen 2026.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarets materielverk, FMV, har på uppdrag av Försvarsmakten anskaffat nya stridshjälmar. Leverantör är det kanadensiska företaget Galvion och första leverans till FMV sker första kvartalet 2024, skriver FMV i ett pressmeddelande.
Modellen är av typen Galvion Batlskin Caiman. Här med svenskt hjälmdok. Foto: FMV

Den nya hjälmmodellen är av typen Galvion Batlskin Caiman. ”Fördelarna med den nya hjälmen är flera. Förutom bättre ballistiskt skydd, så är den lättare och har ett storleksintervall som medger att den kommer passa alla användare med ökad komfort”, skriver FMV i ett pressmeddelande. Den nya hjälmen har också ett fast bildförstärkarfäste monterat på hjälmskalet.

Avropen görs mot ett ramavtal som upphandlats av Nato Support and Procurement Agency, NSPA. Utöver Sverige köper även Norge och Finland in hjälmen, enligt ett pressmeddelande från leverantören Galvion.

Den första ordern har lagts via Natos e-handelsportal Nato Logistic Stock Exchange, NLSE, skriver FMV. Förväntad leverans till FMV sker under första kvartalet 2024. Därtill har ytterligare en order lagts, med leverans under tredje och fjärde kvartalet 2024.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Elva procent av rekryterna har utsatts för någon form av ovälkommet beteende. Det visar årets utvärdering av värnpliktsutbildningen. Det finns också ett missnöje med den personliga utrustningen och många upplever att deras förväntningar på utbildningen inte infrias. Ändå får grundutbildningen överlag ett bra betyg.
52% av värnpliktiga har skadats under utbildningen, vilket är oförändrat från förra året. Grundutbildningen bedöms vara mer psykiskt än fysiskt ansträngande, med 9% av de svarande som upplever den som mycket fysiskt krävande jämfört med 19% som anser den vara mycket psykiskt påfrestande.

Varje år får värnpliktiga svara på en enkät när det närmar sig slutet på deras grundutbildning. I årets utvärdering av grundutbildningen, GU-enkäten, har de frågor som rör kränkande särbehandling förändrats.

Numera används samlingsbegreppet ovälkommet beteende i stället för den tidigare uppdelningen av kränkningar, trakasserier och diskriminering. I GU-enkäten 2022 svarade 24 procent att de utsatts för kränkningar medan 6 procent uppgav att de drabbats av diskriminering eller trakasserier.

Enligt årets GU-enkät är det elva procent som utsatts för någon form av ovälkommet beteende. Samtidigt har den andel av de drabbade som utsatts för sexuella trakasserier ökat, från 12 procent 2022 till 22 procent i år. I en majoritet av fallen (82 procent) är det en värnpliktig eller ett värnpliktigt befäl som står bakom handlingen medan det i 36 procent av fallen är anställda befäl. Fler svarsalternativ var möjliga. Kvinnor uppger oftare än män att de utsatts för ovälkommet beteende, 23 respektive 7 procent.

– Vi har inte analyserat svaren om ovälkommet beteende på djupet ännu, men vi tror att det kan bli en ännu större utmaning framöver. När fler pliktas in fast de egentligen inte vill göra värnplikten kan den här sortens problem öka, säger Alice Nilsson, ordförande i Pliktrådet.

» Detta har lett till ett omfattande missnöje hos oss officersaspiranter. Vi känner oss lurade och är besvikna över att Försvarsmakten inte håller ingångna avtal. «

Andelen värnpliktiga som råkat ut för skador under utbildningen ligger på 52 procent, vilket är samma nivå som förra året. Samtidigt upplevs grundutbildningen som mer psykiskt än fysiskt påfrestande och 9 procent ansåg att den var mycket fysiskt krävande medan 19 procent upplevde den som mycket psykiskt krävande.

– Värnpliktsutbildningen är både psykiskt och fysiskt krävande och att folk skadar sig är inte konstigt. Vår uppfattning är att många ute på förbanden gör ett bra jobb med belastningstrappor och individuella uppföljningar av personer som har lite sämre fysiska förutsättningar, säger Alice Nilsson.

På frågan om den personliga utrustningen uppfattas som ändamålsenlig ger 27 procent lägsta eller näst lägsta betyg på en femgradig skala. Kvinnorna är något mer besvikna på utrustningen än männen och bland rapportens frisvar är ”Bättre utrustning/material/Anpassa utrustning för tjejer/alla kroppstyper”, de vanligaste svaren.

– Vi är inte alls förvånade. Vi vet att det finns stora brister i allt från underkläder för kvinnor till hjälmar som inte fungerar och kroppsskydd som skaver. Personlig utrustning är ett av Pliktrådets prioriterade arbetsområden, säger Alice Nilsson.  

Huruvida befattningsutbildningen stämde överens med de värnpliktigas förväntningar inför utbildningen, fick medelvärdet 2,7 av 5. Det var något lägre än året innan då motsvarande siffra var 2,9.

– Till stor del beror det på otillräcklig information eller på att information saknas. Får man inte veta något om vad befattningen innebär målar man kanske själv upp en bild av hur det kommer att vara, men som inte stämmer överens med verkligheten. Något man ofta missar att informera om är att veckor eller månader av utbildningen kommer att genomföras på annan ort. Det är ett typexempel på bristande information, säger Alice Nilsson.

Det samlade helhetsomdömet av utbildningen fick medelvärdet 3,8, vilket är i nivå med resultaten i föregående års GU-enkät. Befälens ledarskap fick 3,9 i medelvärde. Hälften av de värnpliktiga har ambitionen att fortsätta sin tjänstgöring i Försvarsmakten i någon form efter avslutad grundutbildning. De flesta vill jobba som soldater, varav 27 procent som kontinuerligt tjänstgörande och 11 procent som tidvis tjänstgörande. Tre procent tänker söka Officersprogrammet och två procent vill gå vidare som specialistofficerare.

Årets GU-enkät omfattar värnpliktskullen 2022–2023. Totalt svarade 4.103 individer på enkäten vilket är en svarsfrekvens på 84 procent. 76 procent av de svarande är män och 24 procent kvinnor. De flesta, 93 procent, är i åldrarna 19–21 år.

Officerstidningen inväntar en intervju med representant från Försvarsmakten om GU-enkäten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.