Takbelysningen inne på Nautiska sektionen är dämpad. På väggen till höger innanför dörren hänger ett digitalt sjökort över inloppet till Karlskrona hamn och i de kringliggande rummen finns simulatoranläggningar med förarstolar och brygginstrument monterade framför breda skärmar. Här utbildas framför allt kadetter vid Officersprogrammet och specialistofficerskadetter med nautisk inriktning, men även värnpliktiga till marina förband.
– De börjar med papperssjökort och lär sig det mest grundläggande. Sedan fortsätter de i småbåtshamnen här utanför innan de ska ut i skarpa befattningar, säger örlogskapten Joakim Svensson som är chef för Nautiska sektionen.
Lokalen hyser fyra större simulatorrum med plats för tre elever i varje samt två mindre rum. Men trots att sektionens instruktörer numera jobbar i treskift räcker anläggningen inte till för att möta den ökande mängden elever. Gränsen för vad som är hanterbart är i princip nådd och för att kunna expandera ytterligare behövs mer resurser, säger Joakim Svensson.
– Vi har spänt bågen så mycket det går i den här anläggningen. Vi skulle behöva dubbelt så många simulatorrum mot vad vi har i dag och de små rummen, som de värnpliktiga kallar Harry Potter-skrubbar, behöver byggas ut, säger han.
Även tekniken i datorerna börjar bli ålderstigen, berättar han. Både mjuk- och hårdvara närmar sig stadiet när det inte längre räcker med underhåll och uppgraderingar för att hänga med i utvecklingen. Utrustningen är från 2010 och driftsuttaget stort.
– Det är bara att titta på datorerna som man har hemma. Teknikutvecklingen går snabbt och grejer blir fort gamla, säger Joakim Svensson.
Nautiska sektionen är långt ifrån den enda enheten på Sjöstridsskolan i Karlskrona som är i behov av mer resurser. Överallt i de gamla byggnaderna, som är en del av världsarvsstaden Karlskrona, vittnas det om för få instruktörer eller behov av mer lokaler eller utrustning. Anledningen till situationen är – som alla vi träffar påpekar – i grund och botten positiv. Den pågående tillväxten i Försvarsmakten välkomnas av både chefer och personal. Entusiasmen är stor och man letar hela tiden efter nya lösningar för att kunna bereda plats åt fler elever. Men när vi slår oss ner i ett av konferensrummen på Marinstridsavdelningen för en power point-genomgång, blir lägesbilden tydlig. Sjöstridsskolans utbildningschef, kommendörkapten Tomas Martinsson, trycker fram en slide med en rad staplar som blir högre för varje år som går.
– Här ser ni utvecklingen av antalet kadetter och värnpliktiga som vi utbildar, säger han. För tio år sedan utbildade vi 120 individer. Nu är vi uppe i mellan 500 och 600 och om några år ska vi ha över 800 individer. Samtidigt har vi nästan samma antal instruktörer som vi hade för tio år sedan, säger Tomas Martinsson.
Joakim Svensson, chef för Nautiska sektionen.
Att döma av stapeldiagrammet har ökningen av elever varit successiv, men kraftig sedan 2015. Nästa år väntas en tillväxt med ytterligare cirka 200 elever, där specialistofficerare och värnpliktiga mot tjänstgöring hos Marinbasen står för nästan hela ökningen. Att Sjöstridsskolan fram tills nu klarat av att hantera elevtillströmningen beror på införandet av en ny metod för undervisning och lärande, hämtad från den civila universitetsvärlden. När det i mitten av 2010-talet stod klart att antalet elever skulle komma att öka, började man fundera över hur det skulle gå till. Det fanns bara ett visst antal klassrum inom skolområdet och ingenting tydde på att de skulle tilldelas fler instruktörer.
– När vi fick veta att vi skulle gå från 20 till mellan 60 och 70 elever insåg vi att vi inte bara kunde trycka in fler i klassrummen och fortsätta föreläsa som vi alltid har gjort. Det skulle bara bli kvantitet, ingen kvalitet, och så ville vi inte jobb, säger fanjunkare Petter Svensson, tidigare huvudlärare på Ledarskaps- och pedagogiksektionen, som nu läser den högre specialistofficersutbildningen.
Genom Sjöstridsskolans bibliotekarie Andreas Nilsson knöts kontakter med civila universitetet. En särskild enhet för utveckling av undervisning och lärande (LPU) bildades och efter ett antal studieresor och kunskapsutbyten anammades en alternativ utbildningsmetod. Föreläsningssalar gjordes om till aktivitetsbaserade klassrum med anpassningsbara möbler och instruktörerna blev handledare istället för föreläsare. Petter Svensson visar in i ett av klassrummen. Det är ljust med höga fönster och vita väggar. Golvet är täckt av en grå heltäckningsmatta och bord och stolar är placerade i grupper om sex och kan flyttas runt efter behov. En stor vikvägg delar av salen på mitten och på andra sidan finns ett likadant inrett klassrum.
– Förr satt eleverna i raka bänkrader medan jag stod där framme på en liten scen och mässade i fyra timmar. Nu kan de sitta i mindre grupper och diskutera medan instruktören går runt och lyssnar och stödjer, säger Petter Svensson.
Aktivitetsbaserade klassrum bygger på idén om att de studerande själva tar ett större ansvar för sitt lärande. Innan en lektion får eleverna i uppgift att förbereda sig genom att titta på film eller läsa in skrivet material. På plats i lektionssalen delas de in i mindre grupper där de diskuterar och analyserar det de i förväg tagit del av. Lektionen avslutas med att grupperna redovisar sina slutsatser för varandra.
– De får med sig så mycket mer nu än när jag stod där framme och talade om hur saker fungerar. När vi utvärderat metoden kan vi se att de allra flesta är positiva. Den enda kritiken är egentligen att ljudnivån ibland blir lite hög, och det är något vi behöver tänka på, säger Petter Svensson.
Petter Svensson, tidigare huvudlärare på Ledarskaps- och pedagogiksektionen
Han går fram till en whiteboardtavla och börjar rita boxar i olika storlekar. Den mittersta boxen utgör kärnan i ämnet och symboliserar den kunskap eleverna tidigare fick med sig från en föreläsning. Övriga boxar, som delvis går i både den i mitten och varandra, ska illustrera hur samtalen i grupperna vidgar ämnet och ökar inlärningen. Och medan eleverna diskuterar frigörs tid för instruktören.
– Jag kan gå runt i klassrummet och stödja i grupperna, förbereda nästa lektion eller till och med sticka iväg och träna. Det här har förändrat allt. Om vi inte hade gjort detta skulle jag inte varit kvar här i dag, säger Petter Svensson.
Någon risk att elevernas ökade frihet skulle leda till att de smiter undan ansvar och inte gör det de ska, ser han inte.
– Du kommer bara oförberedd till en lektion en gång, sen gör du inte om det. Dina kamrater kan inte bära dig igenom utbildningen och du är tvungen att själv ta ansvar. Men jag upplever inte det som något problem. Jag tror att vi generellt underskattar elevernas förmåga och hur intresserade de faktiskt är av att lära sig. Vi som instruktörer måste våga lita på dem och samtidigt släppa våra egna behov av att stå i centrum.
Den här typen av aktivt lärande är ofta mindre resurskrävande än traditionella utbildningsmetoder och används numera inom hela Sjöstridsskolan. Så även på Sjösäkerhetssektionen, som har sina klassrum i nyuppförda baracker. Möblemanget har anpassats för diskussioner i mindre grupper. På en storbildsskärm rullar en instruktionsfilm om hantering av säkerhetsselar och tuber för rökdykning och det finns två väl tilltagna whiteboardtavlor. Kapten Kent Johnsson är chef för Sjösäkerhetssektionen.
– Vi har kunnat hantera tillväxten genom att smeta ut topparna så att eleverna kommer mer jämnt fördelat över året. Vi har också byggt upp arbetslag där vi lär av varandra och jobbar mer med egenstudier, säger han.
FAKTA
Personal på Sjöstridsskolan
- 115 yrkesofficerare, exklusive 4 YAM (yrkesofficerare vid annan myndighet).
- 92 yrkesofficerare på bemanningsuppdrag från andra förband.
- 16 gruppbefäl, soldater och sjömän, exklusive 5 elever som går SOU eller OP.
- 6 gruppbefäl, soldater och sjömän inlånade från andra förband.
- 81 civilanställda.
När de värnpliktiga börjar på Sjöstridsskolan får de varsin läsplatta för att underlätta deras förberedelser inför lektionerna.
– På det viset kan de i lugn och ro lära sig att exempelvis montera en stridssele. Om de inte förstår ett moment är det bara att spola tillbaka och titta om. När de sedan kommer till lektionen och ska göra det i praktiken blir det mycket färre fel än tidigare och man får tid över till annat, säger Tomas Martinsson.
En populär del av Sjösäkerhetssektionens verksamhet är övningsanläggningen. Den är inrymd i en hög plåthangar bortanför klassrumsbarackerna och här övar eleverna tätning av skrovskador och bekämpning av fartygsbränder. Luften i hangaren är varm och fuktig. Ett gäng blåkläda värnpliktiga ur GU-kompaniets 5:e pluton, sambandsoperatör sjö, är samlade för en genomgång om snabbstöttar på skadade fartyg. Undervisningen leds av sergeanterna Emilia Wernered och Robin Holst.
– Vi tog examen den 19 december och kom hit direkt dagen efter. Det är roligt att vara här och få dela med sig av det vi lärt oss som sjömän. De vi undervisar nu är ett VT-1-gäng, alltså verkanstålighet steg 1, säger Emilia Wernered.
Från övningscontainrarna hörs ljudet av vatten som tränger igenom otäta dörrar och sprickor i skotten. Containrarna föreställer ett maskinrum med angränsande utrymme som drabbats av allvarliga skrovskador. Uppgiften är att täta läckorna och skydda motorerna för att säkra fartygets framdrift.
– Det är rätt hårt tryck på anläggningen och det är många som ska utbildas. Det sliter på utrustningen. Vi använder sjövatten i containrarna för att inte belasta den kommunala vattenförsörjningen, och saltvattnet går hårt åt plåtarna, säger Robert Holst.
Utanför hangaren övar värnpliktiga brandbekämpning mot ett flera meter långt och nästan lika brett rostigt plåtkärl. Himlen ovanför är täckt av regntunga moln och den häftiga elden kastar sig fram och åter i vindbyarna. Vattnet från brandslangarna sprutor över lågorna, men det dröjer innan elden falnar.
– Det är den som sitter i vaktkuren som bestämmer över släckningen, säger Kent Johnsson och nickar mot det vita båset bortanför eldkärlet. Om det hade varit en oljebrand hade eleverna släckt själva, men vi använder gasol.
Efter en stund avtar branden. Övningen avslutas och de värnpliktiga kan lägga ner de grova slangarna.
– Det var kul. Men det blev väldigt varmt innan skyddsdimman kom på, säger Lovisa Toft som är planerad att fortsätta arbeta vid 1:a ubåtsflottiljen efter muck.
En annan del av Sjöstridsskolans verksamheter som är satt under press är skoldivisionens fartyg. Nere vid Flottans skeppsbro möter örlogskapten Johan Lindquist. Han är chef för skoldivisionens fem fartyg (endast skonerterna Gladan och Falken ligger utanför hans ansvarsområde) och visar oss ombord på HMS Argo där han också är fartygschef.
– Vi är fyra i besättningen och kan ta upp till fem elever åt gången. Skotten är klädda med kojer i blankt trä. Fyra elever är egentligen optimalt men nu är trycket så hårt att vi nästan alltid har fem ombord, säger Johan Lindquist när vi står nere i förpiken.
Johan Lindquist, chef för skoldivisionen fartyg och fartygschef på HMS Argo.
Men trots att man ökat antalet elever räcker de fem fartygen inte längre till för att ta emot alla de OP-nautiker och specialistofficerare som behöver sjötid till sin examen. Kadetterna vid Officersprogrammet har 15 veckor fartygsförlagd utbildning. Specialistofficerskadetterna gör tio veckor på Sjöstridsskolan och därefter ytterligare fem veckor på något av hemmaförbandens fartyg.
– Förra hösten fick vi låna in en spaningsbåt med besättning för att få ihop tillräckligt med platser och i höst kommer vi behöva ta in fler båtar. Spaningsbåtar som vi kan använda i steg ett, när de navigerar med papperssjökort. Sedan behöver vi båtar med mer kvalificerad teknisk utrustning och elektroniska sjökort som vi kan använda i steg två, säger Johan Lindquist.
Som ett komplement till den fartygsförlagda utbildningen finns en mängd simulatorer på Sjöstridsskolan. Av skolans totalt 41 simulatorer är en majoritet installerade i simulatorhuset af Chapman. Översergeant Eleanor Wiklund är simulatorofficer. När vi träffar henne är hon precis tillbaka från ett möte med materielområdesansvarig där de diskuterat hur NWTS-simulatorn (Naval warfare training system) ska kunna vidareutvecklas.
– Efterfrågan på anläggningen blir bara högre och högre. Det ställer krav på att tekniken fungerar vilket i sin tur kräver underhåll och uppgraderingar.
För att inte störa utbildningen förläggs de flesta åtgärder på anläggningen utanför ordinarie arbetstid. Eleanor Wiklund berättar att de precis avslutat en två veckor lång uppgradering av NWTS-simulatorn, tillsammans med ett teknikerteam från Kanada.
– Vi har suttit på kvällar, nätter och helger för att inte inkräkta på undervisningen – så gjorde vi även under uppgraderingen i somras. Det blir en del obekväm arbetstid men vi löser det, säger Eleanor Wiklund.
Kommendörkapten Per Nilsson är chef för Marinstridsavdelningen som simulatorhuset är en del av. Han konstaterar att det faktum att Sjöstridsskolan sedan 2005 är den enda utbildaren av marina förband i Sverige, gör systemet extra känsligt för avvikelser.
FAKTA
Sjöstridsskolans utbildningsverksamhet
Sjöstridsskolan, SSS, är i huvudsak förlagd till Karlskrona garnison i Karlskrona men har också en amfibiesektion på Berga i Haninge garnison. Vid SSS genomförs mellan 45 och 60 utbildningslinjer om året. Även Försvarsmaktens Dykeri och navalmedicinska centrum tillhör skolan. SSS deltar också i planering och produktion av marin materiel. Sjöstridsskolan bildades 2005 genom en sammanslagning av de tidigare örlogsskolorna och Amfibiestridsskolan.
– Vi har en lärare per ämne och om någon är hemma och vabbar står vi utan instruktör. Ibland kan vi springa ner till fartygen och hämta in en lärare därifrån, men det har också blivit svårare. Besättningarna är ute till sjöss mycket mer nu än tidigare, både på grund av ökad övningsverksamhet och beroende på omvärldsläget, säger Per Nilsson.
Vi smyger igenom rummet där kapten Carl-Johan Thunfeldt håller en genomgång för ett gäng värnpliktiga som snart ska ta plats vid simulatorerna, och upp till tredje våningen. Per Nilsson fortsätter längs en korridor, kantad av blåa dörrar med runda ventiler till en av anläggningens största simulatorrum.
– Det här är egentligen resultatet av ett misstag, men som blev väldigt lyckat för vår del, säger han.
Den rymliga lokalen är fylld med ljusgrå instrument för stridsledning, samband och navigation. Per Nilsson berättar att det vi har framför oss är delar av den tekniska utrustningen från den Visbykorvett som aldrig byggdes klart.
– Man beställde sex Visbykorvetter men det levererades bara fem och utrustningen fick vi ta hand om. HMS Uddevalla, som hon skulle hetat, blev Visbysimulator istället, säger han.
Den här anläggningen har både Sjöstridsskolan och marinen haft stor nytta av, berättar Per Nilsson.
– Vi har Natoanpassade länkar och uppgraderat simulatorn på samma sätt som fartygen. Vi kan även delta i övningar. Om övriga fem korvetter är ute i Hanöbukten och övar kan vi ansluta till dem. Det går inte med en knapptryckning men ge våra tekniker två dagar så löser vi det.
I en intilliggande lokal finns simulatorerna för de båda svenska ubåtssystemen. Än så länge övar besättningarna främst på HMS Gotland, men till sommaren planerar man ett skifte till Blekingeklassen (A26). Den nya ubåtssimulatorn ger ett modernare intryck med stramare linjer och delvis annan utrustning.
– A 26 har inget traditionellt periskop att hålla sig i som det finns i Gotlands-simulatorn. Här skickar man istället upp en avancerad digitalkamera som filmar och fotar, säger Per Nilsson.
Sjöstridsskolan, som i huvudsak är belägen inom garnisonen i Karlskrona och med en amfibiesektion på Berga i Haninge garnison, är sedan 2005 den enda skolan inom marinen. Här genomförs mellan 45 och 60 utbildningslinjer om året i alltifrån hur man styckar renar i Boden till utbildning i sjömanskap ombord på Gladan och Falken. I Sjöstridsskolan ingår även Intendentursektionen, där marinens kockar utbildas. I dag har de blivande sjökockarna lagat 150 portioner chili con carne och raggmunk med fläsk till lunchserveringen.
– Vi har ökat med 100 elever de senaste åren, från 20 till 120. Lokaler har vi, men vi är beroende av förbanden för att få de instruktörer vi behöver, säger Ola Fridell som är chef för Intendenturskolan.
En nyanländ instruktör är Jens Friberg, som tillhör Marinbasen. Han leder arbetet i ett av Intendenturskolans nio skolkök där en grupp värnpliktiga håller på att laga till en trerättersmeny.
– Jag kom hit för två veckor sedan och jag trivs här. Det är roligt att få lära upp blivande kollegor, säger Jens Friberg.
Hos Intendentursektionen utbildas också arméns fältkockar, som återinfördes i Försvarsmakten för några år sedan. I ett kök längre ner i byggnaden finns två varianter av fältkök uppställda. Fältköken drivs numera i första hand med diesel, men kan vid behov även eldas med ved. De fungerar fortfarande väl, trots mångårigt bruk och därefter ett drygt decennium på förrådshyllan, men att hitta instruktörer som behärskar matlagning i fält är inte lätt, berättar Ola Fridell.
– Min äldsta lärare är 72 år och han besitter en unik kompetens. Att anställa någon i den åldern är ganska svårt, men vi lyckades göra ett undantag. Fältkockarna avskaffades för 15 år sedan och de flesta har slutat, säger han.
Per Nilsson, chef för Marinstridsavdelningen
Tillbaka i konferenslokalen. Utbildningschef Tomas Martinsson konstaterar att det kommer krävas nya åtgärder för ytterligare expansion. För en månad sedan startade ett tillväxtprojekt tillsammans med Marinbasen med uppgift att lösa den stora volymökningen av elever som är inplanerad från 2023 och framåt.
– Vi har fyra kommunicerande kärl som vi kan arbeta med. Mer personal, sänka krav och kvalitet, mer infrastruktur och utveckling av pedagogiken. Att sänka krav och kvalitet är något vi verkligen vill undvika. Mer personal innebär också problem eftersom det skapar luckor på förbanden och att få fram ny infrastruktur tar tid. Det vi fokuserar mest på är därför att utveckla pedagogiken, säger Tomas Martinsson.
Jens Norblad är skolförvaltare och ingår i Sjöstridsskolans ledningsgrupp. Han håller med utbildningschefen om att det finns en rad problem som måste lösas för att få fram fler utbildningsplatser. Enligt honom har förbanden förståelse för att Sjöstridsskolan behöver instruktörer till sin verksamhet, men det hjälper inte alltid.
– När vi får ett nej handlar det aldrig om illvilja, det är rådande personalläge som ställer till det. Men faktum kvarstår att om de marina förbanden ska kunna växa måste vi få instruktörer, säger han och fortsätter:
– Vi behöver också lära oss att utnyttja hela spannet av kompetens och ta in sjömän och gruppbefäl i utbildningen. Historiskt har vi varit låsta vid att en instruktör måste vara en officer eller specialistofficer, men med nuvarande organisation fungerar det inte längre.
Åren med covid-19 har inneburit en extra belastning för Sjöstridsskolan, som är tvungen att upprätthålla sina utbildningar för att undvika hack i förbandstillväxten. Men tack vare att man redan innan pandemin bröt ut börjat införa ett flexiblare undervisningssystem med datorer och självstudier, var förutsättningarna att hantera den ganska goda.
– Pandemin blev en katalysator för användandet av teknik och det har fungerat väldigt bra. Enda problemet är att vi inte får anställa en tekniker som kan sköta servicen av våra datorer eftersom det var vi själva som tog beslutet att köpa in dem, säger Jens Norblad.
Istället får den redan hårt pressade personalen på Sjöstridsskolan lösa uppgiften själva.
– Marinen har enligt uppgift ”fyllt sina civila rader” och därför kan vi inte anställa någon tekniker vilket är ganska frustrerande, säger Tomas Martinsson. Vi har säkert sparat in 10 till 15 bemanningsuppdrag genom att förändra vårt sätt att undervisa och så får vi inte anställa en person för att sköta om datorerna.
Vad det nystartade tillväxtprojektet kommer att leda fram till är ännu oklart. Tomas Martinsson tror dock att mer förbandsförlagd utbildning kan vara en del av lösningen, något som sker redan i dag.
– Eleverna kan bedriva självstudier på förbandet i tre dagar och sedan komma hit och göra examinationer i två dagar. Ibland packar vi Folkabussen full med utrustning och åker upp till Berga och undervisar eleverna på plats. Min vision 2030 är att betydligt mer utbildning sker vid hemmaförbandet.
