Under den sista delen av 2010-talet har internationella insatser nästan blivit ett skällsord när Försvarsmaktens framtida inriktning diskuteras. Det är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, som många förknippar med perioden för den strategiska timeouten, och något som fått begränsat utrymme när fokus flyttats till nationellt försvar. Sedan 2014 är vårt deltagande i internationella insatser på en historisk låg nivå. Inte sedan början av 70-talet återfinns en lång period då antalet insatta soldater varit så lågt som de senaste sex åren. Numera deltar endast ett par procent av yrkesofficerskåren årligen i internationella insatser. Det finns fortsatt en betydande andel som aldrig deltagit. Är detta den nya normalbilden och är det önskvärt?
Deltagandet i internationella insatser har många olika, och ibland varierande syften. Ibland framförs att det finns ett motsatsför-hållande mellan nationellt försvar och internationella insatser. Vårt militära maktmedel är dock inte uteslutande, utan ytterst, syftande till att försvara vårt territorium från ett väpnat angrepp. De internationella insatserna är ett av många medel för att reducera riskerna för att konflikter och andra säkerhetshot sprids till vårt territorium. De är också en bytesvara för att vinna fördelar i internationella sammanhang och bidrar därmed till att främja Sveriges intressen. Inte minst är de för många anställda det enda sättet att erhålla erfarenhet av skarp verksamhet. Även om erfarenheterna inte är direkt översättbara till ett högkonfliktscenario på svenskt territorium så utvecklas individer och lägre förbandsenheter på ett sätt som inte kan nås bara genom träning och övning. Det är dugliga individer och lägre förbandsenheter som utgör grunden för en duglig försvarsmakt i sin helhet.
Behovet av svenska förband i internationella insatser har knappast minskat. Det finns fortfarande ett flertal konflikter, däribland i Ukraina, i Sahel och i Mellanöstern, som påverkar oss. Huruvida det blir någon FN-insats i Ukraina återstår att se men med jämna mellanrum dyker frågan upp och om så sker torde Sverige bli en substantiell truppbidragare. I Sahel, och regionen omkring, försämras läget alltmer. Franske presidenten Macron blev mest uppmärksammad för att han under hösten påstod att Nato är hjärndött, men bakom den provokativa frasen och i den efterföljande debatten fanns betydligt mer substans. Han förväntar sig att Europa tar ett större ansvar för sin säkerhet, exempelvis genom större insatser i Sahel. Avseende Mellanöstern framlade nyligen USA krav på att Nato tar ett större ansvar med insatser i regionen.
Det finns med andra ord flera tecken på att Europa kommer öka sitt internationella engagemang. En logisk slutsats är att det även kommer gälla för Sverige. De upplevda hoten skiljer sig mellan norra och södra Europa. Om Sverige vill få stöd i närområdet, från länder utanför närområdet, så krävs också att Sverige bidrar för att hantera de hot som dessa länder upplever som störst.
Att Sveriges försvar börjar utanför Sverige är alltjämt en sanning även om den för närvarande är impopulär. Att försvara territoriet är den yttersta uppgiften. Intill att den yttersta uppgiften eventuellt blir aktuell behövs ett aktivt nyttjande av det militära maktmedlet.
Inför det nya decenniet är min framtidsspaning att insatserna återigen kommer öka och att pendeln åter kommer svänga – förhoppningsvis stabiliseras den i mitten, istället för att åter slå i bottenläge.
