Senast publicerat
Senast publicerat:

Nytt utlandsavtal – med höjd faktorlön och utlandstillägg

I slutet av 2024 kom Officersförbundet och Försvarsmakten överens om ett nytt utlandsavtal. Det är inga stora förändringar i hur det gamla och nya avtalet fungerar, men faktorlönen och utlandstillägget höjs.

Cecilia Gustafsson
Artikel från Officersförbundet.

 Stefan Morin, Officersförbundets förbundsordförande, kommenterar: 

– Glädjande är att vi tillsammans med Försvarsmakten nu får till efterlängtade förbättringar i pendlingsersättningen och utlandsavtalet. Här kan jag konstatera att båda parter velat få till en förbättring. 

Det gamla och nya avtalet fungerar som sagt lika, men det har gjorts rättelser och förtydliganden kring hur övriga avtal ska gälla när en arbetstagare åker på internationell insats. Det nya avtalet gäller från och med 1 januari 2025, men höjningen av faktorlönen och utlandstillägget gäller från 1 januari 2024. 

Det har gjorts ­rättelser och för­tydliganden kring hur övriga avtal ska gälla när en arbetstagare åker på internationell insats.

Det innebär att de som har haft utlandsavtalet och utlandstillägget under 2024 har rätt till den höjda ersättningen, det vill säga mellanskillnaden, retroaktivt. 

Faktorlönen höjs från 8.000 till 12.000 kronor så att den beräknas i-lön*1,3+12.000. 

Utlandstillägget höjs också från 3.000 till 4.500 kronor. Nytt är också att de som åker på så kallad stödinsats kommer att åka med utlandsavtalet och de villkoren som grund till skillnad från tidigare då de har åkt enligt särskilda regleringar i arbets

Liknande läsning:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

    Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

    I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

    Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

    Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

    På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

    Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

    Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

    Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

    Ur arkivet: