Senast publicerat
Senast publicerat:

Närstående spelar en viktig roll för framgång i yrkeslivet

Cesilia Karlsson Kabaca, grundare och generalsekreterare, Invidzonen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Här sitter jag och skriver min sjätte krönika till Officerstidningen. Jag läser de som skrivits av andra krönikörer innan mig och jag drabbas av en enorm skrivkramp. Mitt viktiga budskap försvinner i prestationsångest, jag skriver ju ord jag inte behärskar på ett forcerat sätt, så jag startar upp ett nytt tomt dokument och börjar om från början. Ämnet jag vill ta upp har jag tagit upp så många gånger förr. Men det är angeläget och nästan självklart för oss som själva är anhöriga och som arbetar med anhörigstöd.

Jag borde börja min text med att informera om att jag och mina kollegor – anställda som ideella – har lång erfarenhet av att stödja närstående till personal inom Försvars-makten och Domstolsverket. De vet att familjer och vänner är en grundläggande pelare för att upprätthålla mental och emotionell hälsa hos sin personal, att det främjar en hållbar och resursstark kår som står i den yttre linjen. Men det finns många fler myndigheter och organisationer som har personal i oroshärdar. Polisen, Tullverket, MSB, humanitära organisationer, journalister som arbetar i fält med flera. Och de är ännu fler, alla de som är anhöriga och som lever med någon som åtar sig riskfyllda uppdrag.

Genom att integrera anhörigstöd till en del av en handlingsplan visar arbetsgivaren att de inte bara bryr sig om medarbetaren som yrkesperson, utan också om hela deras livssituation.

Det finns flera skäl till att jag återigen vill förtydliga argumentet att anhörigstöd är en investering. Det handlar inte om att arbetsgivaren borde visa empati och omtanke om alla. Nej, det är ett strategiskt verktyg som kan bidra till att stärka personalens mentala hälsa och arbetsförmåga. Att behålla skicklig och erfaren personal är en utmaning, särskilt inom sektorer där arbete i riskmiljöer är en del av -vardagen. Höga omställningskostnader och förlusten av värdefull kompetens kan bli en dyr affär för många organisationer. Att locka till sig ny kompetent personal som är villig att arbeta i de mest utmanande miljöerna är ingen lätt uppgift och att erbjuda anhörigstöd kan bli en avgörande faktor som gör att toppkandidater väljer en arbetsgivare framför en annan. Många gånger väger sådana förmåner tyngre än högre lön eller andra kortsiktiga incitament. Genom att integrera anhörigstöd till en del av en handlingsplan visar arbetsgivaren att de inte bara bryr sig om medarbetaren som yrkesperson, utan också om hela deras livssituation. Denna typ av omsorg blir snabbt ett kraftfullt verktyg i rekryteringsprocessen och kan i sin tur leda till att anställda som påverkats negativt av en händelse stannar kvar inom organisationen, även efter svåra uppdrag. Det stärker arbetsgivarens långsiktiga kapacitet och effektivitet.

Försvarsmakten och Domstolsverket är unika i sitt slag. Bara de två myndigheterna har än så länge ett samordnat, formaliserat anhörigstöd. De vet att support till närstående skapar förutsättningar för den tjänstgörande att hålla fokus på ett utsatt uppdrag med både trygghet och stabilitet. Dessutom är närstående viktiga ambassadörer för viktiga yrken.

Kaffet i den vita koppen bredvid mig har kallnat. Jag stirrar rakt in i skärmen, det klickande ljudet från tangenterna har tystnat. En påtår nu och sen ett samtal till en officer som vill prata om hur han kan bemöta familjens oro. Fler myndigheter borde lyfta blicken och se hur det hela hänger ihop, vilka vinster som finns. Anhörigstöd är en investering för alla inblandade.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det ska krävas mer än att bara ta sig igenom Officersprogrammet. Utbildningen måste utmana kadetterna och ge den nyutnämnde officeren något att verkligen vara stolt över, skriver Erik Windfäll.

    Redaktionen
    Erik Windfäll

    Jag är stolt över att studera till officer på Militärhögskolan Karlberg, men jag skulle vilja vara stoltare över min utbildning.

    Jag sökte till officer för att utmana mig själv och utvecklas som person men jag ska inte sticka under stol med att jag skulle önska mer av den teoretiska utbildningen på Officersprogrammet. En vanlig studievecka under årskurs ett kan se ut så här: Ett par frivilliga föreläsningar, två förmiddagar med fys, en frivillig engelska lektion, en dag med bara självstudier och ett seminarium. Det innebär ungefär sju schemalagda studietimmar i veckan. Resten av tiden kallas för självstudietid. I vintras hade vi dessutom två veckor helt utan lektioner. Försvarshögskolan räknar med att vi fyller dem själva.

    Det är så klart mitt eget ansvar att studera och nå de krav som ställs på mig för att bli en riktigt bra officer och kunna leda trupp i strid. Men för att kunna göra det så skulle jag önska mer av officersutbildningen. Den akademiska delen av utbildningen skulle kunna utvecklas mycket. Jag upplever att utbildningen är betydligt mindre krävande än på de flesta andra kandidatprogram, och att det ibland är väldigt otydligt vad vi förväntas lära oss.

    Det finns såklart delar i utbildningen som är riktigt bra och givande. Själv lärde jag mig mycket under min UGL-kurs. Sedan finns det andra delar som med mindre justeringar kan bli mycket bättre. Under vår första taktikkurs hade vi ett slutmoment där teorin skulle omsättas i något konkret. Det var ett av de få tillfällen då vi faktiskt skulle öva taktiskt tänkande. Tyvärr gick majoriteten av tiden åt till att förstå hur datorsimuleringen fungerade och hur man styrde den. Vi fick inte möjlighet att se om våra kunskaper faktiskt höll. Där finns en stor möjlighet till förbättring.

    Kadetterna är utvalda dels genom sin värnplikt och dels genom uttagningen till Officersprogrammet. De är målmedvetna, ambitiösa och stolta över sitt yrkesval och förtjänar en utbildning i världsklass både för sin egen och landets säkerhet. Jag anser inte att vi gynnas av en utbildning där det är svårt att misslyckas och där man kan ta sig igenom utbildningen utan att nå sin fulla kapacitet. Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Det finns en anledning till att jägarna är stolta över sin jägarbåge. Den symboliserar något som var utmanande och formande. Något som krävde mer än att bara dyka upp och hålla sig kvar. Min dröm är att varje nyutnämnd fänrik ska kunna känna samma sak inför sin stjärna. Att den ska stå för en utbildning som verkligen har format dem och som de är stolta över. Jag vill inte bara klara Officersprogrammet. Jag vill känna att det har krävt något av mig. Att det har tvingat mig att bli vassare på krigsvetenskap, taktik och strategi. Ju sämre säkerhetsläge, desto viktigare blir det att utbildningen faktiskt formar oss till de officerare Sverige behöver.

    Officersyrket kräver skärpa och förmåga att prestera under press. Då bör utbildningen också göra det.

    Ur arkivet: