Senast publicerat
Senast publicerat:

Närstående spelar en viktig roll för framgång i yrkeslivet

Cesilia Karlsson Kabaca, grundare och generalsekreterare, Invidzonen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Här sitter jag och skriver min sjätte krönika till Officerstidningen. Jag läser de som skrivits av andra krönikörer innan mig och jag drabbas av en enorm skrivkramp. Mitt viktiga budskap försvinner i prestationsångest, jag skriver ju ord jag inte behärskar på ett forcerat sätt, så jag startar upp ett nytt tomt dokument och börjar om från början. Ämnet jag vill ta upp har jag tagit upp så många gånger förr. Men det är angeläget och nästan självklart för oss som själva är anhöriga och som arbetar med anhörigstöd.

Jag borde börja min text med att informera om att jag och mina kollegor – anställda som ideella – har lång erfarenhet av att stödja närstående till personal inom Försvars-makten och Domstolsverket. De vet att familjer och vänner är en grundläggande pelare för att upprätthålla mental och emotionell hälsa hos sin personal, att det främjar en hållbar och resursstark kår som står i den yttre linjen. Men det finns många fler myndigheter och organisationer som har personal i oroshärdar. Polisen, Tullverket, MSB, humanitära organisationer, journalister som arbetar i fält med flera. Och de är ännu fler, alla de som är anhöriga och som lever med någon som åtar sig riskfyllda uppdrag.

Genom att integrera anhörigstöd till en del av en handlingsplan visar arbetsgivaren att de inte bara bryr sig om medarbetaren som yrkesperson, utan också om hela deras livssituation.

Det finns flera skäl till att jag återigen vill förtydliga argumentet att anhörigstöd är en investering. Det handlar inte om att arbetsgivaren borde visa empati och omtanke om alla. Nej, det är ett strategiskt verktyg som kan bidra till att stärka personalens mentala hälsa och arbetsförmåga. Att behålla skicklig och erfaren personal är en utmaning, särskilt inom sektorer där arbete i riskmiljöer är en del av -vardagen. Höga omställningskostnader och förlusten av värdefull kompetens kan bli en dyr affär för många organisationer. Att locka till sig ny kompetent personal som är villig att arbeta i de mest utmanande miljöerna är ingen lätt uppgift och att erbjuda anhörigstöd kan bli en avgörande faktor som gör att toppkandidater väljer en arbetsgivare framför en annan. Många gånger väger sådana förmåner tyngre än högre lön eller andra kortsiktiga incitament. Genom att integrera anhörigstöd till en del av en handlingsplan visar arbetsgivaren att de inte bara bryr sig om medarbetaren som yrkesperson, utan också om hela deras livssituation. Denna typ av omsorg blir snabbt ett kraftfullt verktyg i rekryteringsprocessen och kan i sin tur leda till att anställda som påverkats negativt av en händelse stannar kvar inom organisationen, även efter svåra uppdrag. Det stärker arbetsgivarens långsiktiga kapacitet och effektivitet.

Försvarsmakten och Domstolsverket är unika i sitt slag. Bara de två myndigheterna har än så länge ett samordnat, formaliserat anhörigstöd. De vet att support till närstående skapar förutsättningar för den tjänstgörande att hålla fokus på ett utsatt uppdrag med både trygghet och stabilitet. Dessutom är närstående viktiga ambassadörer för viktiga yrken.

Kaffet i den vita koppen bredvid mig har kallnat. Jag stirrar rakt in i skärmen, det klickande ljudet från tangenterna har tystnat. En påtår nu och sen ett samtal till en officer som vill prata om hur han kan bemöta familjens oro. Fler myndigheter borde lyfta blicken och se hur det hela hänger ihop, vilka vinster som finns. Anhörigstöd är en investering för alla inblandade.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: