Senast publicerat
Senast publicerat:

»Mycket handlar om att våga«

Jesper Tengroth har under stora delar av sitt arbetsliv gått mellan två arbetsgivare – Försvarsmakten och Sveriges Radio. Efter fjorton år i olika kommunikativa roller, den sista som pressekreterare, lämnade han Försvarsmakten och jobbar sedan oktober 2020 som kommunikationschef på Officersförbundet.

Carin Hedström
Christoffer Edling
”Officersförbundet är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över.”
Artikel från Officersförbundet.

Som 13-åring började han som bandyspeaker och efter ett studiebesök på P4 Sörmland började han jobba extra på sportredaktionen. 

– Sport är ju direktsändningarnas direktsändning. Och jag tycker om direktsändningsnerven, och den får man både som programledare och när man jobbar med press och kommunikation, säger han.

Han gjorde lumpen på P 10 i Strängnäs, jobbade kvar ett år efter muck och pluggade sedan till journalist. Precis när han tagit examen hörde en kompis från P 10 av sig.

– Calle Erlandsson var personalchef för KS 01, den första svenska Kosovo-styrkan, och ringde en dag och meddelade att ’nu ska du med till Kosovo som pressofficer’, berättar han.

Jesper nappade och tog tjänstledigt. Uppdraget i Kosovo gav mersmak och ledde till många olika roller inom Försvarsmakten, alla med det gemensamt att de handlat om kommunikation. Men vägvalen i yrkeslivet har inte varit resultatet av målmedveten planering. 

– Jobben har nog trillat lite på mig. Det är klart att jag sett saker som jag gärna skulle vilja göra, men framför allt är det nog andra som sagt att det här skulle nog passa dig, säger Jesper. 

Efter tiden i Kosovo återvände han till radion, för att ytterligare några år senare söka ett jobb som teamchef i pilotprojektet Combat Camera, där Försvarsmakten ville hitta ett nytt sätt att dokumentera verksamheten, både i Sverige och i insatsområden. 

Liknande läsning:

– Det var kul, men också väldigt mycket resor. Det var två år där jag på morgonen inte visste om man skulle komma hem på kvällen. På min yngsta sons ettårsdag var jag i Afghanistan. Jag såg en bild på det häromdagen och då sög det till mer i magen än vad jag hade tänkt, säger han.

Efter uppdraget med Combat Camera blev han informationschef för Nordic Battlegroup, därefter rådgivare till informationsdirektören, och därefter rådgivare och pressekreterare åt ÖB och Försvarsmakten. Jobbet som pressekreterare innebar mycket mediahantering och telefonjour under veckans alla dagar. Men efter sex år började känslan för jobbet förändras. 

– En kollega sa en gång att när man inte längre tar hoppsasteg till jobbet, då ska man sluta. Och jag tog inte längre hoppsasteg. Det var fantastiskt roligt det jag gjorde, men det blev inte roligare. Det var som att trycka på gaspedalen på radiobilarna på Gröna Lund när programmet är slut – det spelar ingen roll hur mycket man trycker, det blir ingen fart. 

Han sa upp sig, avslutade tiden i Försvarsmakten med att vara med i arbetet kring ÖB:s ”Sommar” i P1, startade eget, återvände till radion och tillbringade en sommar som programledare på P4. Sen dök jobbet på Officersförbundet upp. 

– Det är en fantastisk arbetsplats med otroligt proffsiga människor med lång erfarenhet som kan sin grej. Det ska medlemmarna vara stolta över, säger han. 

Samtidigt är han medveten om att steget från att vara talesperson för en myndighet, till att bli del av en organisation som granskar samma myndighet, kan väcka frågor.  

– Men det är två sidor av samma mynt där vi har olika roller. En av mina styrkor nu är att jag har den erfarenhet jag har. Men den är också färskvara, snart blir jag kallt kaffe, säger han.

» Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. «

Hans relation till ÖB i dag jämför han med relationen till kollegor som han varit på insats med. 

– Att jobba i kretsen kring en hög chef är på många sätt som att vara på en insats. Den pågår dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Och som alla som varit på insats vet så svetsas man samman och får en relation eftersom man upplevt saker tillsammans som ingen annan varit med om. Visst förändras relationen när insatsen är över, men den tar inte slut.

Nu har Jesper fullt fokus på att kommunicera Officersförbundets viktiga frågor kring främst löner och villkor.

– Vi måste fortsätta driva på så att personalen får betalt för sina uppoffringar och det de gör. Vi måste berätta för medlemmarna vad de har för rättigheter, och för Försvarsmakten och politiken hur medlemmarnas vardag ser ut och vad som behövs för att de ska kunna göra sitt jobb och ha en dräglig familjesituation, inte minst nu när Försvarsmakten växer. Vår ordförande tog till exempel kontakt med kommuner när försvarsbeslutet togs: ’det kommer hela familjer till er, det behövs jobb, skolor och omsorg – är ni beredda?’ Det är ett sätt att synliggöra våra medlemmars behov, säger han.

Parallellt behöver förbundet berätta varför det är viktigt att vara medlem. 

– Vi måste kommunicera de framsteg vi gör i vardagen, om tvister vi vinner, för det gör vi ju. Det är enskilda medlemmar som faktiskt blir hjälpta av oss. Och vi måste bli bättre på att berätta om våra rötter och historien, för våra medlemmar har faktiskt kollegor i andra länder som inte får organisera sig, tillägger han.

Privat har Jesper två stora intressen: segling och sång. Sen flera år tillbaka tar han sånglektioner. Roligt, men också utmanande och utlämnande – och en stark känsla av att vara här och nu.

– Att sjunga ger energi och glädje. När jag är hos sångpedagogen är det hon och jag och ett piano. Det handlar mycket om att våga, men det var ett stort steg och sjukt obehagligt första gången. 

Under pandemin har förbundets personal kunnat jobba hemifrån och Jesper har till och med kunnat jobba från båten. Seglingen har funnits med honom sedan han var barn. Första kvällen på föräldrarnas semester kastade familjen loss, för att återvända fem veckor senare. Nu seglar han med sina barn. Seglingen kräver lagbygge, samarbete och förmåga att ta beslut, precis som alla uppdrag i Försvarsmakten. 

– Det finns bara vi och om inte vi gör det här kommer inget bli gjort, eller så blir det tokigt om inte alla hjälps åt.

FAKTA

Jesper Tengroth.
Ålder: 46 år.
Fackliga uppdrag: Ordförande Journalist-förbundet SR Sörmland.
Bakgrund i korthet: Värnplikt P10 Strängnäs, journalistutbildning Skurups folkhögskola, program-ledare och reporter P4 Sörmland, pressofficer Kosovo, teamchef Combat Camera, informations–chef Nordic Battlegroup, råd-givare till informations-direktören och ÖB, Försvars-maktens press-sekreterare. 
Bor: Oxelösund.
Familj: Två söner, 14 och 16 år.
På fritiden: Segling, sång, barnen och träning. Driver även en podd, ”Kommunikatörerna”, med en kompis. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Efter att ha muckat tänkte Andreas Ek ”aldrig mer grönt”, men han ändrade sig och har gjort en resa från soldat till specialistofficer – och efter att ha börjat engagera sig fackligt arbetar han nu som ombudsman centralt på Officersförbundets kansli.

    Redaktionen
    Bezav Mahmod
    Distansarbete har sina fördelar: ibland blir det en tur med barnen till en pulkabacke i närheten av hemmet innan middagen.
    Distansarbete har sina fördelar: ibland blir det en tur med barnen till en pulkabacke i närheten av hemmet innan middagen.

    Andreas hade ingen aning om vad han gav sig in på när han skulle göra värnplikten och det blev därför en total kulturkrock. 

    – Jag var en rätt ”macho” kille och det var en självklarhet att jag skulle göra lumpen – för att det skulle man bara göra helt enkelt. Första dagen klampade jag in och sa tjabba. Jag blev tillrättavisad direkt. Första terminen blev jobbig, jag hade svårt att bli tillrättavisad, men sedan vände det. Man kan lugnt säga att de bröt ner mig och byggde upp mig igen, berättar han och skrattar.

    Efter att ha muckat kände sig Andreas klar med Försvarsmakten, men han fick ett jobberbjudande –att bli högvaktssoldat.

    – Jag tänkte efter och kände att det inte kunde vara så farligt. Jag behövde ett jobb och när jag fick arbetsbeskrivningen kände jag att det här kan jag och har dessutom gjort gratis, så det är klart att jag kan göra det och få betalt. 

    En dag efter julafton klockan sju på morgonen en kort tid innan anställningen som högvakt skulle ta slut fick han ett telefonsamtal med ett till jobberbjudande – den här gången som informationssystemassistent. Han började jobba med samband och ledningsstödsystem på ledningsregementet i Enköping. Det passade utmärkt för Andreas är född och uppväxt just i Enköping. Det hann dock bara gå knappt ett halvår innan en ny möjlighet dök upp – att åka med FS 25 till Afghanistan. Han hade precis träffat sin numera sambo och hans föräldrar var inte alltför förtjusta i tanken på att deras son skulle åka till en krigszon, men han blev handplockad att åka med bland dem som anmälde sig frivilligt.

    – Det var en bekräftelse att bli handplockad. Jag visste inte hur det skulle vara, men vi hade övat så mycket inför att det kändes bra. Jag jobbade som fordonsförare och sambandssoldat. Det var intensivt, samtidigt som det ibland kändes overkligt, säger han.

    När Andreas kom hem kändes det vanliga jobbet inte så spännande längre. Han hade inte så många system att arbeta med då de inte kommit på plats än. Han visste att han ville göra något mer utvecklande, men inte exakt vad. En dag blev han inkallad till ett möte med en representant från kompaniledningen som föreslog att han skulle vidarutbilda sig till specialistofficer och sedan komma tillbaka som gruppchef med inriktning ledning och samband. 

    – Jag hade inga tankar på att bli specialistofficer, men jag kände att här kommer kompaniledningen och säger att jag borde söka – då måste jag ha gjort något rätt. De vill ha kvar mig, säger han.

    Han blev rekommenderad till anpassad specialistofficersutbildning som innebar ett halvår på Försvarsmaktens tekniska skola i Halmstad och sedan ett halvår på Ledningsregementet i Enköping. 

    – Första terminen var generella studier i ledarskap, taktik, säkerhetspolitik och strategi. Andra terminen var mer praktik och övningar. Det var både roligt och utvecklade. 

    När Andreas sedan började arbeta som gruppchef fanns det inte någon förtroendevald på hans kompani och när han blev tillfrågad visste han inte särskilt mycket om fackligt arbete. Han kände dock att han som ny gruppchef inte kunde tacka nej. Han blev inom kort både arbetsplatsombud och listförhandlare för sitt kompani. 

    – Jag lärde mig mycket och snabbt om arbetsvillkor och arbetsmiljö. Jag arbetade främst för mitt kompani, men det var roligt för ryktet spred sig och medlemmar från andra kompanier hörde av sig med frågor som jag gärna svarade på, även om jag inte hade mandat att förhandla och samverka för deras kompani. 

    Andeas Ek har arbetat som ombudsman på Officersförbundets kansli sedan förra året.

    Andreas blev också invald som suppleant i styrelsen i OF Enköping då de noterat hans fackliga arbete och engagemang. Tanken var att han skulle bli ordinarie ledamot, men en facklig kollega tipsade honom om tjänsten som ombudsman med huvudfokus på medlemsstöd på Officersförbundets kansli i Stockholm. Han sökte och fick tjänsten och började på sin nya arbetsplats under pandemin. I början kunde han åka till kansliet och arbeta, men nu arbetar han bara hemifrån. Han och sambon har gjort om ett av sovrummen till kontor och där sitter han och svarar på frågor från medlemmar och officersföreningar och utbildar kadetter samtidigt som han tillsammans med sambon försöker få vardagen med två små barn att gå ihop.

    – Det finns både för- och nackdelar med att arbeta hemifrån. Barnen har under hösten och vintern ofta varit sjuka. Eftersom att jag jobbat hemifrån och har förtroendearbetstid har jag då kunnat jobba och ta hand om sjuka barn. Det är inte alltid enkelt när man ska hinna med allt, men om jag inte kunnat jobba hemifrån och haft förtroendearbetstid hade jag nog blivit tvungen att välja mellan att jobba och att vabba. Då skulle det gått ut över antingen jobbet eller familjen. 

    På pappret börjar jobbet klockan 08.20 och slutar 16.30, men oftast börjar han tidigare och slutar senare. Oftast hämtar Andreas sambo barnen på förskolan tidigt. Om de har tur hinner de med en tur till en pulkabacke i närheten innan middagen. Tjänsten som ombudsman på kansliet är tidsbegränsad till två år och han är tjänstledig från sin ordinarie tjänst i Försvarsmakten. Han vet inte exakt hur framtiden kommer att se ut, men är öppen för alla möjligheter.

    – Jag är inte särskilt intresserad av grader, utan för mig handlar det mer om arbetet och vilka arbetsuppgifter jag har och att jag kan utvecklas och omges av goda kollegor. 

    Oavsett kommer han nog fortsätta engagera sig fackligt.

    – Jag är 30 år och har ett långt arbetsliv framför mig. Det är viktigt att ha bra anställnings-och arbetsvillkor och att ha ett hållbart arbetsliv. Ensam är inte stark, utan tillsammans blir vi starka. 

    FAKTA

    Andreas Ek

    Ålder: 30 år. 

    Fackliga uppdrag: Arbetsplatsombud och listförhandlare, suppleant OF Enköping, ombudsman Officersförbundet. 

    Bakgrund i korthet: Värnplikt (utan plikt) 2010–2011, högvaktssoldat, fordonsförare och sambandsoldat FS 25, specialistofficer Försvarsmaktens tekniska skola i Halmstad, gruppchef med inriktning ledning och samband på Ledningsregementet i Enköping.

    Bor: Enköping. 

    Familj: Sambo och två barn i förskoleåldern. 

    På fritiden: Renoverar, leker med barnen och tittar på film och spelar spel när det finns tid över (”Jag tycker om skräckfilmer. Favoriten är ”The Conjuring”.)

    Ur arkivet: