Ges ut av Officersförbundet

Motstridiga uppdrag bakom dödsolycka

Att lösa uppgiften och inte röja sin närvaro ställdes mot kravet att upprätta ett säkerhetsavstånd till stridsfordon på 50 meter. Det ledde till att ett förläggningstält blev överkört och en hemvärnssoldat omkom. I mars kom Statens haverikommissions rapport om dödsolyckan under arméövningen Northern Wind.

Bilden är tagen vid olycksplatsen och visar hur stridsfordonen rört sig in i terrängen och mot ­förläggningsplatsen.

Natten den 25 mars 2019 blev ett förläggningstält intill en skogsridå väster om Kalix älv överkört av ett stridsfordon 90 och en kvinnlig hemvärnssoldat från 145:e hemvärnsunderrättelsekompaniet avled på platsen. I haverirapporten från Statens haverikommission, SHK, beskrivs hur flera omständigheter bidrog till olyckan. Spaningsgruppen var underbemannad, tekniken undermålig, sambandet bristfälligt och det fanns en okunskap om stridsfordons uppträdande bland soldaterna. Som direkt olycksorsak uppges de motstridiga uppgifter som spaningsgruppen stod inför: att hålla sig dold för omgivningen och samtidigt kunna varna annalkande stridsfordon på minst 50 meters håll.

– I anvisningarna stod det att 50-metersgränsen var helig. Men någonstans på vägen har man avvikit från det, säger Stefan Carneros, utredningsledare på Statens haverikommission.

» De hade riktigt gamla grejer som utvecklades på åttiotalet. «

Av haverirapporten framgår att gruppchefen och förbandsinstruktören under kvällen innan olyckan diskuterade principerna för posttjänsten. Man konstaterade att det nog kunde vara svårt att höra om ett stridsfordon närmade sig. Området bedömdes inte heller vara säkert från stridsfordon någonstans eftersom skogen mest bestod av myrtallar och var framkomlig för stridsfordon. Samtidigt ansågs det inte möjligt att bemanna en dubbelpostering på grund av soldaternas behov av återhämtning. Gruppen var underbemannad med endast fem av åtta individer på plats och hade under dagen genomfört en ansträngande skidmarsch genom snörik terräng. Möjligheten att sätta upp larmanordningar uteslöts eftersom det skulle öka risken att bli röjd. 

– Alla som deltar i en övning på alla nivåer har en skyldighet att säga stopp och avbryta verksamheten om man bedömer att säkerheten inte kan upprätthållas. Samtidigt ska ett sådant här beslut inte överlämnas till en enskild gruppchef och förbandsinstruktör utan fattas på ledningsnivå, säger Stefan Carneros. 

Stridsfordonet gick först i en pluton med tre fordon. Plutonen var på väg att dra sig tillbaka och sökte sig ut i terrängen för att upprätta en ledningsplats. Stridsfordonen gick med släckt belysning för att minska risken för upptäckt. Den soldat i spaningsgruppen som hade post hörde inte stridsfordonet förrän ett träd knäcktes strax intill. Han skrek stanna och fordonet gjorde halt, men då hade man redan kört över förläggningstältet. I tältet befann sig fem personer, fyra i spaningsgruppen samt förbandsinstruktören. En hemvärnssoldat dog. Tre andra fick grävas fram men klarade sig utan fysiska skador.

– Det hade kunnat sluta ännu värre, konstaterar Stefan Carneros.

Enligt rapporten fanns det brister i både samband och teknisk utrustning hos såväl fordonsplutonen som i spaningsgruppen. Spaningsgruppen kunde inte kvittera ut den sambandsutrustning som de tränat med eftersom den hade tilldelats andra. Det ledde i sin tur till att gruppen inte kunde använda den förläggningsplats som först var tänkt då sambandet vid den platsen var för dåligt med den aktuella utrustningen. I stridsfordonet hade besättningen endast en talradio och textmeddelanden att tillgå. Stridsfordonsplutonens chef, som var vagnchef, ledde plutonen med stöd av en papperskarta i skala 1:100 000.

– Det här gjorde att man inte kunde få kontinuerliga och detaljerade uppdateringar och man visste inte var spaningsgruppen befann sig, säger Stefan Carneros.

Stefan_Carneros_140610_SHK_Stefan_44A6140
Stefan Carneros, utredningsledare på Statens haverikommission

Den materiel som användes för mörkerseende var föråldrad och gav ytterst begränsat stöd i den svarta natten, både hos fordonsplutonen och i spaningsgruppen.

– De hade riktigt gamla grejer som utvecklades på åttiotalet. Ur ett säkerhetsperspektiv var det naturligtvis inte bra, säger Stefan Carneros.

Han konstaterar att samtliga i spaningsgruppen var mycket erfarna soldater och att de löste spaningsuppdraget väl. Däremot ifrågasätter han rimligheten i att hemvärnssoldater med få övningsdygn ska utföra den här typen av uppdrag.

– Flera i spaningsgruppen hade varit jägarsoldater under värnplikten och var mycket erfarna, men frågan är hur länge man kan leva på gamla meriter. För den här typen av avancerade uppdrag borde man kanske tillåtas öva mer än de fyra till elva dagar per år som de övar i dag. 

Fakta
Statens haverikommissions ­rekommendationer till Försvarsmakten

● Säkerställa att fastställda säkerhetsregler tillämpas i samtliga ledningsnivåer och övningsscenarier.
● Införa ett elektroniskt lednings- och lägesuppföljningssystem som medger en säkerhetsmässigt förbättrad uppföljning av övade enheter.
● Införa en försvarsmaktsgemensam metod för att sprida information om stridsfordons sätt att uppträda och de säkerhetsrisker som detta medför, till de förband som ska öva i samma område som stridsfordon.
● Vid kommande förändringar i vagnparken av stridsfordon 90 harmonisera förändringarna så att eventuella modifieringar inte medför ökade säkerhetsrisker föranledda av ytterligare skillnader i modifieringsstatus.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Miguel Guerrero är Officerstidningens sommarkrönikör. Med start torsdagen den 1 juli kommer hans krönikor att publiceras här på Officerstidningen.se.

Miguel, som tidigare har en bakgrund som journalist, är i dag anställd specialistofficer i Försvarsmakten och kommer att skriva om betraktelser ur officerslivet på en lägre nivå och hur vardagen kan te sig när ålder och grad inte riktigt taktar, berättar han. 

Vad kommer dina krönikor att handla om?

– Det är egentligen lättare att säga vad de inte kommer att handla om, och det är storpolitiskt kommenterande och analyser av Försvarsmaktens förehavanden i stort. Detta beror helt enkelt på att jag varken har intresset eller kompetensen att spekulera kring det. I stället kommer jag att fokusera på de små sakerna, som varför det verkar stört omöjligt att planera och genomföra en skjutning med sin trupp utan att halva förbandet ska involveras, hur jag tycker att man ska få fram krigsdugliga soldater och varför byråkratimangeln gör lite extra ont längst ut på linan, säger Guerrero, som tror att hans krönikor både kan engagera, provocera och ha en stor igenkänningsfaktor.

» Jag är helt övertygad om att det kommer att sitta horder av arga tyckare som inte håller med mig varken i sak eller argumentation, men det ser jag som ett hederstecken. «

– Det är en ynnest att få basunera ut sitt eget tyckande för Officerstidningens läsare, men det är också krönikörens privilegium. Jag är helt övertygad om att det kommer att sitta horder av arga tyckare som inte håller med mig varken i sak eller argumentation, men det ser jag som ett hederstecken. Jag utger mig nämligen inte för att vara hårdast eller mest rutinerad, så inom de ramarna tar jag mig friheten att beskriva verkligheten utifrån mitt perspektiv, det vill säga en medelålders akademiker med trött kropp och cyniskt sinne. 

Han är i grunden utbildad journalist och har tidigare jobbat som allt från lokaltidningsreporter till chefredaktör för ett livsstilsmagasin. Miguel berättar att han ser fram emot att få skriva krönikor för Officerstidningen.

– Jag har svårt att tänka mig en bättre plattform för att orera om mina tankar kring Försvarsmakten. Min civila bekantskapskrets är tämligen ointresserad av min verklighet och Officerstidningen är faktiskt en av de tidningar jag fortfarande läser med behållning när min journalistbakgrund dödat magin med tidningar i stort. Därför känns det fint att få bidra till innehållet nu under sommaren och få äran att vara sommarkrönikör.

Miguel Guerreros krönikor publiceras på Officerstidningen.se fram till andra veckan i augusti.

FAKTA

Miguel Guerrero

Ålder: 42 år.

Bakgrund: Civil specialist på Psyopsförbandet, specialistofficersutbildning 2017–18, därefter en tid på både Psyopsförbandet och 204:e amfibieskyttekompaniet, för att nu vara chef för ett taktiskt psyopsteam. 

Bästa minne i Försvarsmakten: Utlandstjänsten (FS 22)

Blir glad av: Att köra motorcykel.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Oron i kölvattnet efter överbefälhavarens beslut om slutligt införande av trebefälsystemet fortsätter, rapporterar Officersförbundet. Förbundet har dagligen kontakt med både föreningar och enskilda medlemmar som vittnar om spänningar mellan personalkategorier, personal som mår dåligt och förbandschefer som saknar relevant information från högre chef.

Lars Fresker i intervju på Officersförbundets Youtube-kanal.
Lars Fresker i intervju på Officersförbundets Youtube-kanal.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker om situationen efter ÖB:s beslut att det blir ett slutligt införande av trebefälssystemet:
– ÖB har, utöver ett citat på myndighetens webbplats, bara kommenterat sitt beslut en gång och det var i Ekots lördagsintervju. Hans budskap där var tydligt – det är bara att rätta in sig i ledet. Det här är ett ledarskap som gör mig bekymrad. Det är bedrövligt att det finns personal som nu går på sommarledigt med en klump i magen, säger förbundsordförande Lars Fresker, i en artikel på förbundets webbplats.

» – Det finns ett informationsunderskott för oss som förbund men framför allt för de berörda medlemmarna. Det öppnar upp för ryktesspridning och det gör att många hör av sig till oss och mår dåligt över situationen. «

Han menar att det vilar ett tungt ansvar på Försvarsmakten som tydligare måste kommunicera till personalen om vad som händer och vad som gäller. I ett videoklipp på Officersförbundets Youtube-kanal kommenterar Lars Fresker det senaste läget kring trebefälssystemet. Han tar upp behovet av mer information:

– Det finns ett informationsunderskott för oss som förbund men framför allt för de berörda medlemmarna. Det öppnar upp för ryktesspridning och det gör att många hör av sig till oss och mår dåligt över situationen. Här är Försvarsmakten ett tydligt ansvar som arbetsgivare. Man måste komma ut och kommunicera.

Lars Fresker fortsätter:

– Specialistofficerarna måste få svar på frågorna om löneutveckling och kompetensutveckling, officerarna måste få besked om hur Försvarsmakten tänker sig deras framtid.

Officersförbundet har fortsatt att granska de arbetsrättsliga delarna av beslutet om slutligt införande av trebefälssystemet. Bland annat har förbundet studerat ett antal domar från Arbetsdomstolen (AD). Slutsatsen är att arbetsgivaren med mycket stor sannolikhet kommer att kunna byta personalkategori på ett antal individer mot deras vilja. I andra fall är det tveksamt och i vissa fall sannolikt inte möjligt, enligt förbundet.

» Vi kommer att dra det här till Arbetsdomstolen i de fall vi känner att Försvarsmakten bryter mot arbetsrätten. «

– Vi jobbar nu med att ta fram en checklista till föreningarna att använda när man lokalt ska börja förhandla kring varje berörd individ. Den kommer att utgöra stöd för oss när vi ska besluta om vi ska driva ett ärende till arbetsdomstolen eller inte. För där vill jag vara tydlig: vi kommer att dra det här till AD i de fall vi känner att Försvarsmakten bryter mot arbetsrätten, säger Lars Fresker.

Parallellt med det arbetet har Officersförbundets styrelse beslutat att man inom ramen för samverkan aktivt ska delta i arbetet med att utveckla trebefälssystemet och då framför allt specialistofficerskategorin. Det handlar om både utvecklingsmöjligheter och lönesättning.

– Det gäller att finna former där lönen kan utvecklas genom att medlemmen fördjupar sin kompetens i den befattning man har.

I klippet får Lars Fresker frågan från Officersförbundets kommunikationschef Jesper Tengroth om hur han ser på att vissa anser att förbundet gav sig alldeles för lätt inför beslutet om slutligt införande av trebefälssystemet.

– Jag tycker att vi utifrån gällande spelregler har drivit den här frågan så hårt vi kan. Vi har varit med i arbetsgrupper, visat på alternativa lösningar, vi har tydligt i samverkan tyckt att det har varit felaktig väg att gå framåt med tvingande omgalonering. Jag har personligen fört fram det vid tre tillfällen till överbefälhavaren, tagit stöd i vår medlemsundersökning och kunnat visa på vad tusentals medarbetare tycker, men ändå så har vi inte nått fram.

» Jag har personligen fört fram det vid tre tillfällen till överbefälhavaren, tagit stöd i vår medlemsundersökning och kunnat visa på vad tusentals medarbetare tycker, men ändå så har vi inte nått fram «

– Vi tycker att det här är fel väg framåt. Jag ser att möjligheterna att få ÖB att backa från beslutet är små, därför har vi valt att fokusera på de här två alternativen: löneutveckling och att stödja våra medlemmar så att det här görs på rätt sätt, säger Lars Fresker.

Officerstidningen söker Försvarsmakten för en kommentar. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Som testledare på avelsavdelningen är kapten Pierre Wahlström militär besiktningsman för samtliga Försvarsmaktens tjänstehundar. Sedan 2005 har han lämplighetstestat runt 3 000 hundar ur det statliga avelsprogrammet.

Pierre Wahlström med valpen Sebastian.

E

För att avgöra om en hund är lämplig att arbeta som tjänstehund inom Försvarsmakten måste den först bli godkänd på lämplighetstestet. Det genomförs när hunden är 12–18 månader och omfattar ett antal olika moment och syftar till att bedöma hundens mentala egenskaper. 

– Vi testar två olika huvudegenskaper kan man säga. Det handlar om hundens energi och hundens självtillit. Energi testar vi genom att mäta hundens förmåga att arbeta och intressera sig för att exempelvis leka med bollar och trasor. Vi vill se hur hunden tar sig an livet, vilket driv och kamplust den har. Självtilliten hos hunden handlar om temperament, mod och hundens självkänsla helt enkelt, säger kapten Pierre Wahlström, testledare på Försvarsmaktens hundtjänstenhets avelsavdelning. 

I testet kontrollerar man bland annat hundens sociala förmåga och om den har det driv och intresse som kännetecknar en bra hund. Tjänstehundar måste ha en hög arbetskapacitet med en utpräglad jakt- och kamplust, men samtidigt klara de mentala belastningar som arbetet kan innebär.

– En tjänstehund ska kunna verka i många olika typer av miljöer och sammanhang. Det är ofta mycket som händer runt omkring den. Den måste därför vara miljöstabil, modig och ta tag i situationen. Den får gärna bli rädd, men hunden måste hantera och kunna avreagera sina rädslor snabbt.

Varje år lämplighetstestar Pierre Wahlström och hans kollegor mellan 200–250 hundar. De bedömer och analyserar hundens beteende för att avgöra om hunden uppfyller kriterierna för godkänt eller icke godkänt. Drygt hälften av hundarna som testas går vidare och blir slutligen tjänstehundar.

– Hunden behöver inte glänsa på lämplighetstestet för att vi ska ta ut den. Ibland har hundarna en dålig dag, men vi kan ändå se om det finns potential och att den uppvisar det beteende som vi vill se. Vi friar hellre än fäller, men det är helt klart ett nålsöga som hunden ska ta sig igenom och många faller bort. 

Prioriteringslistan för de godkända hundarna i lämplighetstestet är: avelsverksamhet i Sollefteå, Försvarsmaktens krigsförband, polisen, hemvärnet och slutligen andra statliga myndigheter. 

» Försvarsmaktens tjänstehundar är populära ute i världen och det är många länder som vill köpa avels­material från oss. «

Lämplighetstestet är bara det första av ett antal kontrollstationer där hundens färdigheter undersöks. När testet är klart placeras hunden på hundavdelningen i Märsta för att påbörja förberedelser inför dressyren till sök- eller patrullhundar. De första två månaderna är som en prövotid för att säkerhetsställa hundens lämplighet som tjänstehund. 

– Hunden kan ha gjort ett jättefint lämplighetstest, men sedan visar det sig att den inte trivs eller mår bra i utbildningsmiljön eller i hundstallet. Fördressyren är till för att se om hunden klarar av och passar i Försvarsmaktens system. 

De hundar som inte klarar lämplighetstestet eller som inte lever upp till kraven under fördressyren på hundavdelningen får oftast komma tillbaka till sina fodervärdar.

– Om fodervärden inte vill ha hunden har vi en lista på intressenter som vill köpa en hund från Försvarsmakten, oftast människor som vill ha tävlingshundar. Det finns också hundar som blev icke godkända på lämplighetstestet men som dyker upp i systemet några år senare ändå, inom väktarbolag exempelvis. De går tillbaka till samhällsnyttan på så vis och det är det vi krigar för hela tiden. Varje hund ska vara en viktig sensor i systemet. Bara för att den inte passar hos Försvarsmakten eller polisen finns det andra instanser i samhället där den kan göra nytta.

Det finns också ett stort intresse från andra länders försvarsmakter att köpa hundar och avelsmaterial från det svenska avelsprogrammet, berättar Pierre Wahlström. 

– Det finns ingen annan nation som har riktad schäferavel på samma sätt som vi har. Vi säger nej till många då Försvarsmakten inte kan skicka hundar överallt av olika anledningar, men vi har hundar i Norge och Danmark. 

Pierre Wahlström rekryterades till hundtjänstenheten 2004 som besiktningsman. Som testledare har han testat i princip alla av Försvarsmaktens hundar sedan dess, berättar han. 

– Det som är mest tillfredsställande är att se alla unga hundarna på lämplighetstesterna. 3 000 hundar har jag testat och det får man väl säga är en specialisering. Det finns en stimulans att träffa alla dessa hundar och få analysera deras beteende. Man blir aldrig fullärd. Hundar gör hela tiden nya saker och man lär sig hela tiden.  

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post