Senast publicerat

Senast publicerat:

Motstridiga uppdrag bakom dödsolycka

Att lösa uppgiften och inte röja sin närvaro ställdes mot kravet att upprätta ett säkerhetsavstånd till stridsfordon på 50 meter. Det ledde till att ett förläggningstält blev överkört och en hemvärnssoldat omkom. I mars kom Statens haverikommissions rapport om dödsolyckan under arméövningen Northern Wind.

Redaktionen

Försvarsmakten

2020-04-29

Bilden är tagen vid olycksplatsen och visar hur stridsfordonen rört sig in i terrängen och mot förläggningsplatsen.

Natten den 25 mars 2019 blev ett förläggningstält intill en skogsridå väster om Kalix älv överkört av ett stridsfordon 90 och en kvinnlig hemvärnssoldat från 145:e hemvärnsunderrättelsekompaniet avled på platsen. I haverirapporten från Statens haverikommission, SHK, beskrivs hur flera omständigheter bidrog till olyckan. Spaningsgruppen var underbemannad, tekniken undermålig, sambandet bristfälligt och det fanns en okunskap om stridsfordons uppträdande bland soldaterna. Som direkt olycksorsak uppges de motstridiga uppgifter som spaningsgruppen stod inför: att hålla sig dold för omgivningen och samtidigt kunna varna annalkande stridsfordon på minst 50 meters håll.

– I anvisningarna stod det att 50-metersgränsen var helig. Men någonstans på vägen har man avvikit från det, säger Stefan Carneros, utredningsledare på Statens haverikommission.

Av haverirapporten framgår att gruppchefen och förbandsinstruktören under kvällen innan olyckan diskuterade principerna för posttjänsten. Man konstaterade att det nog kunde vara svårt att höra om ett stridsfordon närmade sig. Området bedömdes inte heller vara säkert från stridsfordon någonstans eftersom skogen mest bestod av myrtallar och var framkomlig för stridsfordon. Samtidigt ansågs det inte möjligt att bemanna en dubbelpostering på grund av soldaternas behov av återhämtning. Gruppen var underbemannad med endast fem av åtta individer på plats och hade under dagen genomfört en ansträngande skidmarsch genom snörik terräng. Möjligheten att sätta upp larmanordningar uteslöts eftersom det skulle öka risken att bli röjd.

– Alla som deltar i en övning på alla nivåer har en skyldighet att säga stopp och avbryta verksamheten om man bedömer att säkerheten inte kan upprätthållas. Samtidigt ska ett sådant här beslut inte överlämnas till en enskild gruppchef och förbandsinstruktör utan fattas på ledningsnivå, säger Stefan Carneros.

Symbolerna vid den röda pilen visar läget för de tre stridsfordonen och den gröna pilen visar deras rörelseriktning vid tiden för olyckan. Den rödsvarta markeringen är väg 356.

Stridsfordonet gick först i en pluton med tre fordon. Plutonen var på väg att dra sig tillbaka och sökte sig ut i terrängen för att upprätta en ledningsplats. Stridsfordonen gick med släckt belysning för att minska risken för upptäckt. Den soldat i spaningsgruppen som hade post hörde inte stridsfordonet förrän ett träd knäcktes strax intill. Han skrek stanna och fordonet gjorde halt, men då hade man redan kört över förläggningstältet. I tältet befann sig fem personer, fyra i spaningsgruppen samt förbandsinstruktören. En hemvärnssoldat dog. Tre andra fick grävas fram men klarade sig utan fysiska skador.

– Det hade kunnat sluta ännu värre, konstaterar Stefan Carneros.

Enligt rapporten fanns det brister i både samband och teknisk utrustning hos såväl fordonsplutonen som i spaningsgruppen. Spaningsgruppen kunde inte kvittera ut den sambandsutrustning som de tränat med eftersom den hade tilldelats andra. Det ledde i sin tur till att gruppen inte kunde använda den förläggningsplats som först var tänkt då sambandet vid den platsen var för dåligt med den aktuella utrustningen. I stridsfordonet hade besättningen endast en talradio och textmeddelanden att tillgå. Stridsfordonsplutonens chef, som var vagnchef, ledde plutonen med stöd av en papperskarta i skala 1:100 000.

Liknande läsning:

– Det här gjorde att man inte kunde få kontinuerliga och detaljerade uppdateringar och man visste inte var spaningsgruppen befann sig, säger Stefan Carneros.

Den materiel som användes för mörkerseende var föråldrad och gav ytterst begränsat stöd i den svarta natten, både hos fordonsplutonen och i spaningsgruppen.

– De hade riktigt gamla grejer som utvecklades på åttiotalet. Ur ett säkerhetsperspektiv var det naturligtvis inte bra, säger Stefan Carneros.

Han konstaterar att samtliga i spaningsgruppen var mycket erfarna soldater och att de löste spaningsuppdraget väl. Däremot ifrågasätter han rimligheten i att hemvärnssoldater med få övningsdygn ska utföra den här typen av uppdrag.

– Flera i spaningsgruppen hade varit jägarsoldater under värnplikten och var mycket erfarna, men frågan är hur länge man kan leva på gamla meriter. För den här typen av avancerade uppdrag borde man kanske tillåtas öva mer än de fyra till elva dagar per år som de övar i dag.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Säkerhet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Fortsatt problem med skaderapporteringen – tio år efter bytet till Prio

Mest läst:

Aktuellt /

Jämställdhet

Noak utreds – årets konferens nära att ställas in

Aktuellt /

Armén

Hundratals miljoner saknades i arméns planering

Intervju /

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Intervju /

Försvarsdebatt

Taktisk: ”Jag vill att myndigheten ska bli bättre”

Intervju

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren

2026-11-09

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.