”Kapten N har magisterexamen i matematik och datateknik. Han arbetar inom teknisk tjänst men Lv6 bedömer inte att utbildningen är adekvat för den verksamhet som genomförs vid Lv6.”
Formuleringen gäller en kapten i armén som 2021 tilldelades AI Swedens pris för bästa examensarbete, där maskinlärande och sensorfusion användes för att skilja drönare från fåglar nära flygplatser. Bedömningen gällde huruvida Kapten N:s masterexamen (inte magisterexamen, som Lv6 uppgav ovan) i ”Intelligenta och inbyggda system”, var relevant och N därmed inte skulle bli omklassificerad till specialistofficer. Luftvärnsregementet i Halmstad ansåg inte utbildningen relevant, vilket kan uppfattas som surrealistiskt i ljuset av dagens diskussion om AI, drönare och andra obemannade system. Bedömningar av denna typ är dock inte unika i försvaret. Hur kan de förstås i ljuset av dagens högteknologiska krigföring och efterfrågan på snabb militär innovation?
I Försvarsmakten finns ett etablerat system för hur militär kompetens skapas och bedöms. Utbildning och yrkessocialisering av svenska officerare har syftat till att skapa överensstämmelse med fastställda kriterier. Likt produkter på ett löpande band har officerare stegvis karriärutvecklats mot dessa genom befattningsbyten och militära skolsteg. Annan utbildning än det militära skolsystemets behandlas regelmässigt som irrelevant för officerares karriärmöjligheter – systemet är slutet.
Personalkategorin officer är i realiteten tiotals yrken fördelade över försvarsgrenarna, snarare än ett sammanhållet yrke. Under det kalla kriget bedrevs den grundläggande officersutbildningen i en specialiserad skolstruktur där varje truppslag i armén respektive varje ”skrå” i flygvapnet respektive marinen väsentligen utbildade de sina. Senare militära skolsteg tillförde officerare förståelse för övriga i den egna försvarsgrenen, och även för andra försvarsgrenar. Utbildningar kopplades i regel mot kommande krigsbefattningsnivå och taktikundervisningen kunde ha inslag av krigsplanering.
Efter kalla krigets slut inleddes en rad förändringar under parollen ”från invasionsförsvar till insatsförsvar” – i regel med syftet att skära ned kostnader (även när andra motiv framhölls). Politikerna ansåg försvaret vara kraftigt överdimensionerat och en rad försvarsbeslut avskaffade krigsorganisationen och lade ned regementen, flottiljer och militära skolor. Likriktningen av officerares kunskap, oavsett försvarsgren, förstärktes under denna turbulenta period.
Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern.
Det centraliserade Yrkesofficersprogrammet (YOP) för alla försvarsgrenar introducerades 1999. Officersutbildningens tidigare koppling till krigsbefattningar och konkret förbandspraktik var avvecklad – fokus lades på generella och kontextuella aspekter. Sovjethotet var borta. Den nya tidens officer skulle utveckla metodkunnande samt analysförmåga – och bli mer attraktiv på den civila arbetsmarknaden. Syftet var att undvika framtida överskott av medelålders skrivbordsofficerare som inte kunde tjänstgöra i exempelvis Afghanistan. Det senare övervägandet påverkade designen av officersutbildning liksom beslutet om flerbefälssystemet. Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern. Officersutbildningen ansågs behöva status som akademisk yrkesutbildning, varför ansvaret 2006 överfördes från Försvarsmakten till FHS.
Det treåriga Officersprogrammet (OP) designades kring FHS nyskapade akademiska ämnen: krigsvetenskap, ledarskap, försvarssystem och fysiskt stridsvärde. Alla kadetter studerade dessa samma ämnen, med samma lärare och samma litteratur. Trots de nya ämnena har en rad bedömare (inklusive FHS-medarbetare) kritiserat OP för bristande yrkesrelevans – mer intensivt efter krigsutbrottet 2022.
Ett helt invändningsfritt utbildningssystem är förvisso inte möjligt att designa. Varje lösning blir resultat av avvägningar, och kritiker kommer alltid kunna hitta enskildheter med goda argument för ifrågasättanden. Därmed inte sagt att alla tänkbara officersutbildningssystem därför är lika bra. Varje system kommer att fungera olika väl alternativt illa i relation till olika kriterier. Centralt är att klarlägga vilka kriterier som är viktigast.
Såväl kalla krigets officershögskolestruktur (OHS) som nedskärningserans YOP och senare Officersprogrammet (OP), kan nog anses rimliga i relation till det de optimerades mot. De designades som helt olika sorters ”officersfabriker”. OHS utbildade i regel hyggligt hantverkskunniga instruktörer eller systemoperatörer som efter ett praktikår kunde krigsplaceras, och senare gå nya militära skolsteg för befordran till nästa grad. OP formades för att skapa en mer generisk officer – bättre på att läsa respektive skriva och i (samhälls)vetenskapliga metoder. Båda skolsystemen har olika svagheter. En aspekt av OP är att den ”vetenskapliga grunden” för militär yrkespraktik är bristfällig, vilket försvagar praktikrelevansen. En annan svaghet, utifrån dagens hotbild, är brist på teknisk kompetens. Tänkt motståndare år 2006 var dock främst talibaner och miliser, inte en högteknologisk fiende i ett storskaligt krig. Inslagen av teknisk utbildning reducerades kraftigt i nedskärningseran och den högre tekniska officersutbildningen avskaffades helt.
Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte -endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer.
Varje officersutbildningssystem är format av sin tid. Den militära innovationsförmåga som nu efterlyses utgjorde inte ett kriterium vare sig i 1980-talets OHS eller i millennieskiftets YOP som blev OP. Likriktning är systemens gemensamma nämnare, i övrigt skiljer mycket dem åt.
Ett likriktat system genererar just likriktning, inte innovation. Sannolikheten för nyskapande lösningar minskar om alla studerar samma ämnen med samma lärare och samma litteratur. Om likriktning är det som belönas, varför förvänta sig nytänkande? En ytterligare utmaning är att teknisk innovation i regel kräver både teknikkompetens och verksamhetsförståelse. Den svenska officersutbildningen är de facto samhällsvetenskaplig. Teknologi behandlas i försvarets karriärsystem som en specialitet för ”tekniker”, trots att teknisk förståelse är central för taktik och ledning av strid (exempelvis i multidomänoperationer). I få andra teknikintensiva organisationer lär samhällsvetare dominera ledningsgruppen. Teknikbolagschefer är inte sällan civilingenjörer – i Försvarsmakten ses en civilingenjörsutbildad officer oftare som en specialist än som en kunnig chef. Få officerare verkar inse att svensk ingenjörsutbildnings metalärande framförallt är metodisk problemlösning (utöver teknikkunskaper) och att dess ursprung dessutom är militärt.
Under Locked Shields 2025 övades allt från teknisk försvarsförmåga till strategiskt beslutsfattande. Övningen arrangeras årligen av Nato Cooperative Cyber Defence Center of Excellence i Estlands huvudstad Tallin.
Foto: Ola Berglind/Försvarsmakten
I strävan efter civilt meritvärde har akademisk kvalifikationsnivå och nivå på militär grad (som symbol för yrkeskunskap) sammangjutits i de svenska officersprogrammens betongblock. Den likriktade konstruktionen har svårt att utbilda i militära yrkespraktiker (flertalet lärare är civila) och den blir opraktisk i relation till framväxande behov av nya kompetenser, exempelvis inom cyberkrigföring respektive rymd. Militärmakter som Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien kombinerar universitets- och militära utbildningar i sina betydligt mer flexibla kompetenssystem. Akademisk nivå och militär kunskap gjuts inte samman där, utan tre löjtnanter kan gå en kompanichefskurs med avlagda akademiska examina i statsvetenskap, rymdfysik respektive datavetenskap.
En möjlig svensk väg framåt vore att i nuvarande struktur öppna för markant större flexibilitet genom att skilja mellan akademisk kvalifikationsnivå och militärt kunskaps-innehåll. Om en officer har avlagt en relevant masterexamen, exempelvis i ”Intelligenta och inbyggda system”, är akademisk kvalifikationsnivå uppnådd. Officeren har därmed inte självklart all nödvändig militär yrkeskunskap för att fungera som exempelvis chef eller stabsmedlem. Det får bedömas i det individuella fallet, där naturligtvis även tjänstgöring bör vägas in – lärande sker inte bara i formell utbildning. Saknas kunskaper, får det hanteras med komplettering – exempelvis praktik eller kurser (som inte måste vara akademiska).
Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer. Innovation och teknikutveckling är centrala komponenter i Natos strategi. Där krävs ofta sakkunskaper, långt utöver vad som tillhandahålls i de svenska officersprogrammen. Överlag har stora andelar officerare i Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien studerat tekniska eller naturvetenskapliga ämnen – den svenska officersutbildningens likriktade tyngdpunkt i samhällsvetenskap har knappast någon utländsk motsvarighet.
Sammantaget framträder ett vägval för svensk officersutbildning. Antingen bibehålls likriktningen baserad på idén om officerare som ”generalister” – officersprogrammen fortsätter då att utgöra de enda viktiga utbildningsmeriterna. Alternativt utvecklas större flexibilitet genom nya sätt att kombinera akademisk kvalifikationsnivå och militär yrkeskunskap. Därutöver behövs en kraftig kursomläggning för ökad teknikkompetens. Alla officerare behöver inte ha teknisk problemlösningsförmåga, men långt fler än vad som är fallet idag. Det krävs större flexibilitet, kompetensmässig differentiering och respekt för flera kunskapstraditioner. Det vore positivt för Försvarsmakten om ”Fallet kapten N.” blir det sista av sitt slag i den svenska officerskårens historia. Den bästa tidpunkten att skapa ett fungerande akademiskt militärt kompetensutvecklingssystem var för ungefär 30 år sedan. Den näst bästa tidpunkten är nu.
Karl Ydén
Universitetslektor, reservofficer i luftvärnet och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademien.
