Svensk upprustning och försvarsförmåga kommer att vara en fortsatt politisk konfliktyta

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Det var hundra timmar som i slutändan visade sig handla om vem som blinkade först. Det blev regeringen. Försvarsminister Hultqvist packade ned förhandlingspappren och reste sig från bordet.

Försvarsförhandlingarna skulle enligt plan vara avslutade 15 maj. Försvarsmakten skulle få fram till midsommar på sig att göra underlag som skulle gå ut på remiss innan det landade hos regeringen för Finansdepartementets tabellverk i början av augusti. 

Så blev det inte. Först övertid en månad. Sedan ingenting. Steg för steg har Försvarsberedningens rapport Värnkraft från 2019 suffléat ihop. Dubbelräknade pengar, uteblivna kostnadsuppräkningar och ett departement som petat in nya saker. 

Beredningens målbild på 1,5 procent av BNP, som bekräftades i budgetuppgörelsen i fjol med samarbetspartierna C och L, visade sig snabbt vara otillräcklig. Bara 40 procent av förslagen från Värnkraft skulle vara realiserbara menade liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman i förhandlingarna. 

» Regeringen saknade vilja att nå den breda överenskommelse som statsminister Stefan Löfven tidigare pratat sig så varm för. «

Alternativet de borgerliga, med stöd av SD, ville ha var att fortsätta att växa efter 2025 för att göra mer av det alla var överens om behövdes. Trappan med budgetökningar skulle fortsätta 2026 och 2027. Trots det är de svenska ambitionerna alltjämt blygsamma. Natos mål är 2 procent till 2024. Sverige som inte är medlemmar behöver snarare blicka högre än lägre. Olof Palmes regeringar låg på mellan 2,5 procent och 3,1 procent av BNP under Kalla kriget, efter en upprustningsperiod som började 1936. Idag är Sveriges utgångsläge sämre och den säkerhetspolitiska oförutsägbarheten större än vad den var på 80-talet. Trots det sade S blankt nej till mer än vad som tidigare utlovats. 

Konkret rör det sig om betydande skillnader mellan förslagen. Utan att fördjupa detaljerna så är spännvidden stor, från korvetter till handeldvapen. Risken är betydande att Hemvärnet får sällskap av fler i användandet av AK4:an, ett vapen som gjorde entré i försvaret redan för 55 år sedan. 

Regeringen saknade vilja att nå den breda överenskommelse som statsminister Stefan Löfven tidigare pratat sig så varm för. Insikten att man är en minoritetsregering som fått en riksdagsmajoritet emot sig verkar inte ha sjunkit in. Och om insikten inte uppstår under sommaren så kommer regeringen att lägga sin proposition. Därefter justerar en majoritet i försvarsutskottet innehållet med tilläggsändringar. Regeringen står inför ett historiskt nederlag med många förlorare. Det blir dyrt och magsårsframkallande för Försvarsmaktens planering att hantera osäkerhet och olika alternativ. Personalen slits mellan hopp och förtvivlan. Svensk upprustning och försvarsförmåga kommer att vara en fortsatt politisk konfliktyta, vilket noteras i vår omvärld.

Det kan inte ha varit det här som statsminister Löfven, på Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen 2018, kan ha avsett när han pratade om försvaret som en regerings främsta uppgift och att säkerhetspolitiken utvecklas över blockgränsen och i samförstånd. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.