Det är mitten av augusti och major Roger Djupsjö ska snart iväg på ännu en av sina tjänsteresor till Ukraina. Även när han är i Sverige handlar det mesta om Ukraina eftersom det är huvudfokus i hans anställning på Försvarshögskolans samverkansavdelning.
Han tituleras militär lärare och brukar på hemmaplan hålla föredrag om sina erfarenheter från Ukraina, men skriver också rapporter efter genomförda uppdrag för att sprida kunskaper.
– När jag åker runt i Ukraina ser jag gravar överallt och minnesmärken med bilder av de stupade. Och i städerna möts jag av många som mist en arm eller haltar fram på kryckor med bara ett ben. Man blir väldigt berörd när man ser detta otroliga slöseri med människoliv, säger han.
Men även om han sett många förstörda byggnader i Kiev, Lviv och Odessa, betonar Roger Djupsjö att det ukrainska samhället snurrar på.
– Det är fullt med bilar, folk går på restaurang. Människor måste leva. De flesta går inte ner i skyddsrum vid drönaranfall, bara när det kommer ballistiska -robotar. De har appar som varnar.
Eftersom han ständigt följer allt som händer i Ukrainafrågan, tar han upp det som vid intervjun toppar nyhetsflödet: rapporteringen om det rysk-amerikanska presidentmötet på en militärbas i Alaska.
Webben är full av klipp där USA:s president Donald Trump sitter och ler intill Rysslands president Vladimir Putin.
– Nu på morgonen har jag pratat med ett par av mina officersvänner i Ukraina och försökt lugna dem efter den nedslående rapporteringen. Med tanke på att Trump svängt från att kalla Ukrainas president för diktator och anklaga honom för att ha startat kriget, till att fördöma Rysslands bombningar och anklaga Putin för att ”snacka skit”, fanns det ändå förhoppningar hos dem att Trump skulle göra allvar av kravet på vapenvila och hotet om hårda sanktioner, säger Roger Djupsjö.
Under 2021 och inledningen av 2022, fram till en vecka före Rysslands fullskaliga invasion den 24 februari, arbetade han i Ukraina med att utbilda landets säkerhetsstyrkor inom ramen för Kanada-ledda Operation Unifier. Syftet med den var då att förbereda Ukraina på att kunna öva ihop med Natoländer.
– Min roll var att lära officerare på brigadnivå och uppåt övningsplanering – hur man förbereder, genomför och utvärderar.
Jag vet verkligen vilket helvete krig är, men inte sedan andra världskrigets dagar har det hänt att något land har tillåtits flytta ett annat lands gränser i Europa.
Med tanke på att Roger Djupsjö varit chef för övningsavdelningen på Luftvärnsregementet, genomförandechef för luftvärnet under försvarsmaktsövning Aurora 17 och central övningsplanerare på Högkvarteret inför Aurora 20 (som senare ställdes in på grund av pandemin), var hans bakgrund perfekt för uppdraget.
– Fast när risken för ett storskaligt, ryskt anfall ökade hade vi obeväpnade utbildare inget där att göra längre. Vi ville inte att den ukrainska försvarsmakten skulle belastas med att skydda oss om de blev anfallna, säger Roger Djupsjö som förklaring till varför han lämnade landet.
Efter det har han dock fortsatt att i tjänsten besöka Ukraina många gånger – dels som en del av det svenska stödet, dels för att inhämta kunskaper som Sverige har nytta av i uppbyggnaden av den nya försvarsinriktningen.
Samtidigt har Roger Djupsjö, jämte den numera pensionerade överstelöjtnanten Joakim Paasikivi, blivit den officer som oftast får kommentera kriget i Ukraina i svenska medier.
– En hel del av de officerare jag lärde känna under Operation Unifier har tyvärr stupat, men de fem som blev mina närmaste vänner där har faktiskt klarat sig. Ett par av dem är nu placerade vid högre staber, men tre av dem har befattningar vid fronten – så dem är jag mest orolig för, säger Roger Djupsjö och berättar att han ska försöka träffa sina vänner vid sin nästa resa till Ukraina.
”Hälften av mina vänner i Ukraina är rysktalande. De har aldrig känt sig förföljda, men nu vill de lära sig ukrainska och ta avstånd från Ryssland. Det kommer ta generationer att överbrygga den hatiska klyfta som Putin skapat”, säger Roger Djupsjö. T v: generalmajor Anders Callert, vicerektor på Försvarshögskolan.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Han pekar på hur nedslående det är för dem att höra Trump säga sig ”alltid ha haft en fantastisk relation med Vladimir”. Och ännu värre när Putin berömmer Trump för att han visar ”förståelse för Rysslands nationella intressen”.
– Ordvalet avslöjar att Ryssland i grunden inte ser Ukraina som ett självständigt land och att de på sin höjd bara vill låta Ukraina existera som en lydstat i stil med Belarus – och utan rätt att kunna försvara sig, säger Roger Djupsjö och fortsätter:
– Allt det här tär på ukrainarna, som redan lider hårt av krigströtthet. Därför är det oerhört betydelsefullt att vi inte bara stöttar dem med vapen och ammunition, utan även med samarbete och politiska uttalanden. Den psykologiska aspekten är minst lika viktig för att hålla kampviljan uppe – det märker jag i alla samtal jag har med dem jag känner där.
I somras deltog Roger Djupsjö på flera scener under politikerveckan i Almedalen.
– I paneldebatterna jag deltog i fanns det en del som tror på förhandlingar med givande och tagande. Det är i och för sig en fin tanke, men jag framförde min åsikt tydligt: det funkar inte när Ryssland vill att Ukraina ska göra avkall på sitt land. Historien visar att det enda ryssarna förstår är att man synar deras kort och svarar med att vara minst lika hård mot dem tillbaka. Och deras kärnvapenhot får mig inte att ligga vaken om nätterna, de är livrädda för den vedergällning de skulle få tillbaka från Nato.
Roger Djupsjö pekar på att de största ukrainska förlusterna har varit bland dem som kommer från de östra områdena, som nu är ockuperade av Ryssland, men att det ändå är de som fortfarande kämpar hårdast.
– De vill återvända hem, trots att där mest nu bara återstår ruiner. De känner att det var onödigt att deras makar, bröder och söner offrade sina liv om man ger man upp de delarna nu.
– Jag vet verkligen vilket helvete krig är, men inte sedan andra världskrigets dagar har det hänt att något land har tillåtits flytta ett annat lands gränser i Europa. Jag kunde ha gått i pension för länge sedan och odlat morötter, men jag kan inte se på när en makthungrig diktator vill vrida klockan tillbaka och spoliera ukrainarnas framtid.
Att han har svårt att acceptera orättvisor tror han kommer från barndomen och hans mors inställning att man inte bara kan stå och titta på när något är fel.
Han växte upp på en bondgård utanför Våxtorp i södra Halland och hade själv tankar på att bli bonde. Men när Roger Djupsjö bara var nio år dog hans pappa av ett hjärtstopp. De tvingades då att sälja gården och flyttade till Ängelholm. Efter årskurs nio började han jobba på ett slakteri, men trivdes inte utan ansökte om att få göra lumpen på I 16 i Halmstad redan som 17-åring.
– Att jag sedan blev officer hängde ihop med mitt intresse för orientering. Jag lockades av att få träna och tävla på arbetstid.
Den lilla delen av en rysk missil har han fått av en kompis i Kiev. Föremål från kriget säljs till stöd för den ukrainska försvarsmakten.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
När vi pratar om stridstekniken i Ukraina minns han tillbaka på tiden då han utbildade värnpliktiga infanterister i att göra eldöverfall mot stridsvagnar och pansarskyttefordon.
– Idag skulle inte den taktiken funka alls, soldaterna skulle slås ut av drönare innan de ens hann komma till skott, säger han och tillägger:
– Å andra sidan skulle det inte komma några kolonner av pansarfordon att göra eldöverfall mot, eftersom de i sin tur redan blivit utslagna av drönare.
Han reflekterar en del över hur slagfältet förändrats under hans tid som officer och pekar på att 80 procent av förlusterna i Ukraina, både personellt och materiellt, har orsakats av drönare. På andra plats kommer minor och först på tredje plats riktade vapensystem.
– Nu när det är svårt att rekrytera soldater i Ukraina går det lättare ifall det handlar om drönarpiloter, eftersom överlevnadschanserna är så mycket större när man kan sitta i skydd och styra en drönare till målträff.
I ett svagt ögonblick lovade jag mina vänner i Ukraina att jag inte ska gå i pension förrän de uppnått en rättvis fred. Det löftet kan jag inte svika.
När I 16 lades ner år 2000 övergick Roger Djupsjö till Lv 6, där han blev idrottsansvarig på Halmstads garnison. Under två år var han också tjänstledig för att organisera O-Ringen, världens största orienteringstävling.
– Efter några tuffa år för tävlingen blev det succé 2012 i Halmstad med 21 193 deltagare, jag kommer fortfarande ihåg det exakta antalet.
Som ansvarig för O-Ringen fick han dessutom för första gången vänja sig vid att stå framför en mikrofon och bli intervjuad.
– Jag slipade väl bort den värsta kantigheten då, säger Roger Djupsjö och berättar om hur svettigt det ändå var när tidningar, radio och tv ville intervjua honom efter Rysslands fullskaliga anfall 2022.
– I början försökte jag förbereda mig med fusklappar, men det blev bara pannkaka av det. Nu tycker jag nästan det blir bäst när jag inte vet i förväg vilka frågor jag ska få.
Och det viktigaste betyget är kanske att han brukar få godkänt av sina vuxna barn när de hört honom uttala sig.
Under åren som det ryska anfallskriget pågått har det skett en betydande förändring av nivå och innehåll på stödet som Sverige lämnar. I det första beslutet handlade det om skyddsutrustning. Senare har det bland annat rört sig om luftvärnsrobot 70, artilleripjäs Archer, stridsfordon 90 och stridsvagn 122. Och senast om pengar till inköp av ammunition och luftvärnssystemet Patriot.
– När jag är i Ukraina är jag i min samverkansroll med och ser till att deras utbildning på de olika vapensystemen uppdateras. Teknikutvecklingen är så snabb i kriget att taktiken och användandet måste hänga med, säger Roger Djupsjö och tillägger:
– Samtidigt tar jag med mig ukrainarnas erfarenheter av kriget hem. Sverige har mycket att lära av deras förmåga att få ett samhälle att fungera i flera år av krig.
– Om Sverige skulle hamna i krig måste folk veta vem som ska ta hand om barnen och de äldsta. En elektriker som gått i pension måste återgå till sitt gamla jobb för att någon yngre behövs vid fronten. Och så vidare, säger han och förklarar att en av hans huvuduppgifter är att få folk från svenska totalförsvaret att träffa ukrainare som jobbat med dessa frågor – vilket sker både i Ukraina och i Sverige.
Och trots att Roger Djupsjö fyller 65 nästa år har han fått besked av Försvarshögskolan att han är välkommen att fortsätta arbeta efter det.
– I ett svagt ögonblick lovade jag mina vänner i Ukraina att jag inte ska gå i pension förrän de uppnått en rättvis fred. Det löftet kan jag inte svika.
”Drönare har förändrat krigföringen i grunden och gjort klassiska eldöverfall mot pansar föråldrade”, säger Roger Djupsjö, som har lovat sina vänner i Ukraina att inte gå i pension förrän en rättvis fred är uppnådd.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Fakta
ROGER DJUPSJÖ
Ålder: Fyller 65 år i juni nästa år.
Familj: Sambo och fyra vuxna barn från tidigare äktenskap. En son är specialistofficer på Helikopterflottiljen.
Bor: Villa på landet i norra Skåne.
Intressen: Orientering och friluftsliv. ”Springer när diskarna i ryggen tillåter, men jag får ont där av långa bilfärder på skakiga vägar i Ukraina”.
Karriär i urval:
1978: Värnplikt, I 16.
1983: Fänrik och därefter olika befattningar på I 16.
2000: Olika befattningar på Lv 6 efter nedläggning av I 16.
2021: Utbildningsuppdrag i Ukraina.
2023: Genomförandechef för Aurora.
2023: Shape, Natos militärstrategiska högkvarter.
2024: Lärare på FHS, med Ukraina som fokusområde.
Läser just nu: Mest nyheter.
Lyssnar på just nu: Min spellista, med en hel del hårdrock.
