Senast publicerat
Senast publicerat:

Hoppfull inför framtiden, men är jag kvar då?

Insändarskribenten har ett decenniums erfarenhet av Försvarsmakten, från värnplikt till anställd soldat till yrkesofficer. Han har länge tyckt om sitt yrkesval, men det nya tjänstegradssystemet som trädde i kraft i höstas har inte genererat de förändringar för specialistofficerare, eller förändrade tankesätt, som han hade hoppats på.

"Hoppfull för förändring", anställd i Försvarsmakten i nästan 10 år
Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har länge tyckt om mitt yrkesval och är stolt att jobba med det jag gör. Fram till den 1 oktober 2019 då ett nytt tjänstegradsystem trädde i kraft i Försvarsmakten. Jag hade sett framemot det för att balansera OR-systemet och för att specialistofficersgraderna skulle takta bättre med officersgraderna. Jag hade sett fram mot ändringen i tankesättet om OF och SO där en översergeant står över en fänrik som exempel genom erfarenhet i yrket. Detta innebar att vi på papper lämnade officer och underofficer och kunde äntligen börja realisera tanken bakom specialistofficeren.

Men en av mina farhågor slog också in. Ett inkonsekvent tänk mellan förband har skapat förvirring, frustration och irritation. När dugliga specialistofficerare från samma kull får olika grader (sergeant eller översergeant) för att de tillhörde olika förband kan det börja få dig att undra över hur regements- och flottiljledningen, de främsta företrädarna för OR-spåret och kompani- och fartygsledningen egentligen tänker när reglerna för befordran i grund och botten är samma.

Liknande läsning:

Det är än mer förundrande när personal tappades mellan stolarna och glömdes bort!

» 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. «

I Officerstidningen läser jag i nästan varje nummer att vi fattas personal, i fikarummet hör jag hur vi fattas personal, på sociala medier hör jag hur vi fattas personal. Men Försvarsmakten vill fortfarande växa. Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt är yngre yrkesofficerare som stannar kvar, när majoriteten av dessa har funderat på att säga upp sig?

Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt inte ser en konkret möjlighet till utveckling, när kompetens inte premieras och när vi har en organisation som ska ha högt i tak, men där jag inte ens vågar skriva under detta jag skrivit och står för med mitt riktiga namn av rädsla för negativa konsekvenser för min egen framtida utveckling/karriär?

Något som också är riktigt förargande är när jag läser om förbandschefer som hyllar vår personal med ord som ”jag har bra personal”, men verkar vara blinda för hur personalen ute på linjen lider, stångar sig blodig och trollar från knäna för att få verksamheten att flyta. Ja, du har bra personal, men hur länge tror du att de är kvar om du inte börjar att ta hand om deras behov?

Vi måste börja ta hand om vår personal, vi måste satsa på vår personal, vidareutveckla, kompetenspremiera och driva på för ett vettigt löneläge. 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. Om du är chef med personalansvar kan du börja fråga dig varför vi har kompetensglapp på cirka 30 år i vissa områden, där de äldre är på väg till pension och de som ska ta över tog examen för något år sedan.

När kompetent personal slutar så försvinner inte arbetsuppgiften, den omfördelas till de som är kvar. Men vi har däremot förlorat kompetens som tar år att ersätta. När kompetent personal slutar för att de glöms bort vid de små sakerna, kommer du att komma ihåg dem när det kommer till de stora sakerna? Vi blöder personal i rasande fart och det känns inte som att det finns ett intresse att vilja stoppa blödningen med mer än ett Bamseplåster som kallas för Rals, när det personalen egentligen ville ha var en ordentlig lönesatsning från de lägre skikten till de i mellanskikten (det är främst där vi blöder personal).

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: