Senast publicerat
Senast publicerat:

Hoppfull inför framtiden, men är jag kvar då?

Insändarskribenten har ett decenniums erfarenhet av Försvarsmakten, från värnplikt till anställd soldat till yrkesofficer. Han har länge tyckt om sitt yrkesval, men det nya tjänstegradssystemet som trädde i kraft i höstas har inte genererat de förändringar för specialistofficerare, eller förändrade tankesätt, som han hade hoppats på.

"Hoppfull för förändring", anställd i Försvarsmakten i nästan 10 år
Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har länge tyckt om mitt yrkesval och är stolt att jobba med det jag gör. Fram till den 1 oktober 2019 då ett nytt tjänstegradsystem trädde i kraft i Försvarsmakten. Jag hade sett framemot det för att balansera OR-systemet och för att specialistofficersgraderna skulle takta bättre med officersgraderna. Jag hade sett fram mot ändringen i tankesättet om OF och SO där en översergeant står över en fänrik som exempel genom erfarenhet i yrket. Detta innebar att vi på papper lämnade officer och underofficer och kunde äntligen börja realisera tanken bakom specialistofficeren.

Men en av mina farhågor slog också in. Ett inkonsekvent tänk mellan förband har skapat förvirring, frustration och irritation. När dugliga specialistofficerare från samma kull får olika grader (sergeant eller översergeant) för att de tillhörde olika förband kan det börja få dig att undra över hur regements- och flottiljledningen, de främsta företrädarna för OR-spåret och kompani- och fartygsledningen egentligen tänker när reglerna för befordran i grund och botten är samma.

Det är än mer förundrande när personal tappades mellan stolarna och glömdes bort!

» 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. «

I Officerstidningen läser jag i nästan varje nummer att vi fattas personal, i fikarummet hör jag hur vi fattas personal, på sociala medier hör jag hur vi fattas personal. Men Försvarsmakten vill fortfarande växa. Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt är yngre yrkesofficerare som stannar kvar, när majoriteten av dessa har funderat på att säga upp sig?

Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt inte ser en konkret möjlighet till utveckling, när kompetens inte premieras och när vi har en organisation som ska ha högt i tak, men där jag inte ens vågar skriva under detta jag skrivit och står för med mitt riktiga namn av rädsla för negativa konsekvenser för min egen framtida utveckling/karriär?

Något som också är riktigt förargande är när jag läser om förbandschefer som hyllar vår personal med ord som ”jag har bra personal”, men verkar vara blinda för hur personalen ute på linjen lider, stångar sig blodig och trollar från knäna för att få verksamheten att flyta. Ja, du har bra personal, men hur länge tror du att de är kvar om du inte börjar att ta hand om deras behov?

Vi måste börja ta hand om vår personal, vi måste satsa på vår personal, vidareutveckla, kompetenspremiera och driva på för ett vettigt löneläge. 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. Om du är chef med personalansvar kan du börja fråga dig varför vi har kompetensglapp på cirka 30 år i vissa områden, där de äldre är på väg till pension och de som ska ta över tog examen för något år sedan.

Liknande läsning:

När kompetent personal slutar så försvinner inte arbetsuppgiften, den omfördelas till de som är kvar. Men vi har däremot förlorat kompetens som tar år att ersätta. När kompetent personal slutar för att de glöms bort vid de små sakerna, kommer du att komma ihåg dem när det kommer till de stora sakerna? Vi blöder personal i rasande fart och det känns inte som att det finns ett intresse att vilja stoppa blödningen med mer än ett Bamseplåster som kallas för Rals, när det personalen egentligen ville ha var en ordentlig lönesatsning från de lägre skikten till de i mellanskikten (det är främst där vi blöder personal).

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det ska krävas mer än att bara ta sig igenom Officersprogrammet. Utbildningen måste utmana kadetterna och ge den nyutnämnde officeren något att verkligen vara stolt över, skriver Erik Windfäll.

    Redaktionen
    Erik Windfäll

    Jag är stolt över att studera till officer på Militärhögskolan Karlberg, men jag skulle vilja vara stoltare över min utbildning.

    Jag sökte till officer för att utmana mig själv och utvecklas som person men jag ska inte sticka under stol med att jag skulle önska mer av den teoretiska utbildningen på Officersprogrammet. En vanlig studievecka under årskurs ett kan se ut så här: Ett par frivilliga föreläsningar, två förmiddagar med fys, en frivillig engelska lektion, en dag med bara självstudier och ett seminarium. Det innebär ungefär sju schemalagda studietimmar i veckan. Resten av tiden kallas för självstudietid. I vintras hade vi dessutom två veckor helt utan lektioner. Försvarshögskolan räknar med att vi fyller dem själva.

    Det är så klart mitt eget ansvar att studera och nå de krav som ställs på mig för att bli en riktigt bra officer och kunna leda trupp i strid. Men för att kunna göra det så skulle jag önska mer av officersutbildningen. Den akademiska delen av utbildningen skulle kunna utvecklas mycket. Jag upplever att utbildningen är betydligt mindre krävande än på de flesta andra kandidatprogram, och att det ibland är väldigt otydligt vad vi förväntas lära oss.

    Det finns såklart delar i utbildningen som är riktigt bra och givande. Själv lärde jag mig mycket under min UGL-kurs. Sedan finns det andra delar som med mindre justeringar kan bli mycket bättre. Under vår första taktikkurs hade vi ett slutmoment där teorin skulle omsättas i något konkret. Det var ett av de få tillfällen då vi faktiskt skulle öva taktiskt tänkande. Tyvärr gick majoriteten av tiden åt till att förstå hur datorsimuleringen fungerade och hur man styrde den. Vi fick inte möjlighet att se om våra kunskaper faktiskt höll. Där finns en stor möjlighet till förbättring.

    Kadetterna är utvalda dels genom sin värnplikt och dels genom uttagningen till Officersprogrammet. De är målmedvetna, ambitiösa och stolta över sitt yrkesval och förtjänar en utbildning i världsklass både för sin egen och landets säkerhet. Jag anser inte att vi gynnas av en utbildning där det är svårt att misslyckas och där man kan ta sig igenom utbildningen utan att nå sin fulla kapacitet. Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Jag känner att systemet lutar sig mot den enskildes ambition i stället för att ställa krav. Det är bekvämt både för skolan och kanske även för kadetterna men gynnar ingen i slutändan.

    Det finns en anledning till att jägarna är stolta över sin jägarbåge. Den symboliserar något som var utmanande och formande. Något som krävde mer än att bara dyka upp och hålla sig kvar. Min dröm är att varje nyutnämnd fänrik ska kunna känna samma sak inför sin stjärna. Att den ska stå för en utbildning som verkligen har format dem och som de är stolta över. Jag vill inte bara klara Officersprogrammet. Jag vill känna att det har krävt något av mig. Att det har tvingat mig att bli vassare på krigsvetenskap, taktik och strategi. Ju sämre säkerhetsläge, desto viktigare blir det att utbildningen faktiskt formar oss till de officerare Sverige behöver.

    Officersyrket kräver skärpa och förmåga att prestera under press. Då bör utbildningen också göra det.

    Ur arkivet: