Jag har länge tyckt om mitt yrkesval och är stolt att jobba med det jag gör. Fram till den 1 oktober 2019 då ett nytt tjänstegradsystem trädde i kraft i Försvarsmakten. Jag hade sett framemot det för att balansera OR-systemet och för att specialistofficersgraderna skulle takta bättre med officersgraderna. Jag hade sett fram mot ändringen i tankesättet om OF och SO där en översergeant står över en fänrik som exempel genom erfarenhet i yrket. Detta innebar att vi på papper lämnade officer och underofficer och kunde äntligen börja realisera tanken bakom specialistofficeren.
Men en av mina farhågor slog också in. Ett inkonsekvent tänk mellan förband har skapat förvirring, frustration och irritation. När dugliga specialistofficerare från samma kull får olika grader (sergeant eller översergeant) för att de tillhörde olika förband kan det börja få dig att undra över hur regements- och flottiljledningen, de främsta företrädarna för OR-spåret och kompani- och fartygsledningen egentligen tänker när reglerna för befordran i grund och botten är samma.
Liknande läsning:
Det är än mer förundrande när personal tappades mellan stolarna och glömdes bort!
» 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. «
I Officerstidningen läser jag i nästan varje nummer att vi fattas personal, i fikarummet hör jag hur vi fattas personal, på sociala medier hör jag hur vi fattas personal. Men Försvarsmakten vill fortfarande växa. Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt är yngre yrkesofficerare som stannar kvar, när majoriteten av dessa har funderat på att säga upp sig?
Hur kan en organisation förvänta sig att växa när den största faktorn för tillväxt inte ser en konkret möjlighet till utveckling, när kompetens inte premieras och när vi har en organisation som ska ha högt i tak, men där jag inte ens vågar skriva under detta jag skrivit och står för med mitt riktiga namn av rädsla för negativa konsekvenser för min egen framtida utveckling/karriär?
Något som också är riktigt förargande är när jag läser om förbandschefer som hyllar vår personal med ord som ”jag har bra personal”, men verkar vara blinda för hur personalen ute på linjen lider, stångar sig blodig och trollar från knäna för att få verksamheten att flyta. Ja, du har bra personal, men hur länge tror du att de är kvar om du inte börjar att ta hand om deras behov?
Vi måste börja ta hand om vår personal, vi måste satsa på vår personal, vidareutveckla, kompetenspremiera och driva på för ett vettigt löneläge. 2,1 procent i Rals är INTE för att höja lönen, utan för att kompensera för inflationen. Om du är chef med personalansvar kan du börja fråga dig varför vi har kompetensglapp på cirka 30 år i vissa områden, där de äldre är på väg till pension och de som ska ta över tog examen för något år sedan.
När kompetent personal slutar så försvinner inte arbetsuppgiften, den omfördelas till de som är kvar. Men vi har däremot förlorat kompetens som tar år att ersätta. När kompetent personal slutar för att de glöms bort vid de små sakerna, kommer du att komma ihåg dem när det kommer till de stora sakerna? Vi blöder personal i rasande fart och det känns inte som att det finns ett intresse att vilja stoppa blödningen med mer än ett Bamseplåster som kallas för Rals, när det personalen egentligen ville ha var en ordentlig lönesatsning från de lägre skikten till de i mellanskikten (det är främst där vi blöder personal).
