Soldat X är verkligen duktig och är sannerligen officersmaterial. Problemet är att han är lite för gammal, han har ändå passerat 28 och då är han ju 31 när han kommer ut som fänrik. Det blir ju inte många år där han ska kunna tjänstgöra som officer. Ska han vara runt 50 när han blir major?”
”Soldat Y borde jobba några år innan han söker till att bli officer, ingen soldat kommer ju respektera någon som gått direkt från värnplikt rakt in i officersutbildningen!”
”Det där med förkortade utbildningar kommer att innebära katastrof för Försvarsmakten”
Dessa uttalanden är några exempel ur diskussioner jag har hört i flera olika sammanhang. Jag tror inte att jag är ensam om att ha hört påståenden som dessa, men jag kan ha fel.
Fram till 2025 beräknas en fjärdedel av dagens officerare gå i pension enligt Officersförbundet och i nuläget fyller ingen av officersutbildningarna upp de platser som krävs för att täcka upp de luckor som uppstår. Utflödet stannar tyvärr inte där utan förvärras av det stora antal unga officerare som väljer att finna en annan väg i livet, i nuläget slutar ungefär var fjärde officer efter cirka fyra år i myndigheten.
Enligt Officersförbundet överväger därutöver tre av fyra nyanställda officerare att sluta inom Försvarsmakten. Skälen att de slutar anges oftast vara lön och arbetssituation. På mitt eget förband finns det vakanser på cirka 45 procent, de som fortfarande jobbar kvar ska fortfarande lösa alla andras uppgifter.
För att använda ett uttryck som våra politiker ofta hemfaller till så kan man beskriva vår situation som väldigt utmanande. Vi har ett problem som behöver bekämpas på tre fronter. Det ena problemet är rekrytering, det andra är att behålla unga officerare som kommer att kunna jobba länge i Försvarsmakten och det tredje är att få äldre rutinerade officerare att stanna kvar i sin tjänst längre. I denna krönika avser jag diskutera rekrytering enbart. Min förhoppning är att återkomma till de två övriga problemen i senare krönikor i Officerstidningen.
I inledningen valde jag att citera några av de ganska ofta förekommande åsikterna om soldater man har haft i åtanke för en eventuell officersutbildning. Att någon blir officer först i 30-årsåldern är knappast en begränsning. Det kanske inte är så att denne kommer hinna bli överste eller regementsförvaltare, men individen kommer absolut att kunna leverera på flera nivåer innan pension. Vi måste helt enkelt sluta ha de högsta nivåerna i tanke konstant. Att få ut en rutinerad och självsäker 35-åring till förbanden är alldeles säkert en fördel.
Samtidigt finns det de som tycker att man ska ha arbetat som soldat i några år innan man söker sig till en officersutbildning, detta för att först skaffa sig erfarenhet. Personligen anser jag att de viktigaste erfarenheterna en officer kommer skaffa sig för sin framtida karriär är just under tiden som denne är officer inte under tiden som soldat. Notera nu att jag inte är emot att man jobbar som soldat i några år innan en officerskarriär men det är inte nödvändigt eftersom de mest relevanta erfarenheterna fås under sin karriär som just officer. Att någon haft kort tid i försvarsmakten behöver inte vara gränssättande, även när det kommer till Sofu-spåret, så länge förbandet bedömer att individen är lämplig.
Sammantaget anser jag att vi måste sluta vara så enkel-spåriga när det kommer till rekrytering av framtida officers-kollegor. Alla människor är olika och kommer att passa till olika uppgifter och sammanhang och där någon kanske behöver några år i tjänstgöring kanske någon annan är redo redan efter värnplikten, huvudsaken är att det ska finnas en lämplighetsbedömning från förbandet och om en sådan finns bör det finnas få hinder för att uppmuntra rätt individer till att bli officer.
