Senast publicerat
Senast publicerat:

Att bli officer vid 30 är knappast en begränsning

Jacob Fritzon
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Soldat X är verkligen duktig och är sannerligen officersmaterial. Problemet är att han är lite för gammal, han har ändå passerat 28 och då är han ju 31 när han kommer ut som fänrik. Det blir ju inte många år där han ska kunna tjänstgöra som officer. Ska han vara runt 50 när han blir major?” 

”Soldat Y borde jobba några år innan han söker till att bli officer, ingen soldat kommer ju respektera någon som gått direkt från värnplikt rakt in i officersutbildningen!” 

”Det där med förkortade utbildningar kommer att innebära katastrof för Försvarsmakten”

Dessa uttalanden är några exempel ur diskussioner jag har hört i flera olika sammanhang. Jag tror inte att jag är ensam om att ha hört påståenden som dessa, men jag kan ha fel.  

Fram till 2025 beräknas en fjärdedel av dagens officerare gå i pension enligt Officersförbundet och i nuläget fyller ingen av officersutbildningarna upp de platser som krävs för att täcka upp de luckor som uppstår. Utflödet stannar tyvärr inte där utan förvärras av det stora antal unga officerare som väljer att finna en annan väg i livet, i nuläget slutar ungefär var fjärde officer efter cirka fyra år i myndigheten.

Enligt Officersförbundet överväger därutöver tre av fyra nyanställda officerare att sluta inom Försvarsmakten. Skälen att de slutar anges oftast vara lön och arbetssituation. På mitt eget förband finns det vakanser på cirka 45 procent, de som fortfarande jobbar kvar ska fortfarande lösa alla andras uppgifter. 

För att använda ett uttryck som våra politiker ofta hemfaller till så kan man beskriva vår situation som väldigt utmanande. Vi har ett problem som behöver bekämpas på tre fronter. Det ena problemet är rekrytering, det andra är att behålla unga officerare som kommer att kunna jobba länge i Försvarsmakten och det tredje är att få äldre rutinerade officerare att stanna kvar i sin tjänst längre. I denna krönika avser jag diskutera rekrytering enbart. Min förhoppning är att återkomma till de två övriga problemen i senare krönikor i Officerstidningen. 

I inledningen valde jag att citera några av de ganska ofta förekommande åsikterna om soldater man har haft i åtanke för en eventuell officersutbildning. Att någon blir officer först i 30-årsåldern är knappast en begränsning. Det kanske inte är så att denne kommer hinna bli överste eller regementsförvaltare, men individen kommer absolut att kunna leverera på flera nivåer innan pension. Vi måste helt enkelt sluta ha de högsta nivåerna i tanke konstant. Att få ut en rutinerad och självsäker 35-åring till förbanden är alldeles säkert en fördel.

Samtidigt finns det de som tycker att man ska ha arbetat som soldat i några år innan man söker sig till en officersutbildning, detta för att först skaffa sig erfarenhet. Personligen anser jag att de viktigaste erfarenheterna en officer kommer skaffa sig för sin framtida karriär är just under tiden som denne är officer inte under tiden som soldat. Notera nu att jag inte är emot att man jobbar som soldat i några år innan en officerskarriär men det är inte nödvändigt eftersom de mest relevanta erfarenheterna fås under sin karriär som just officer. Att någon haft kort tid i försvarsmakten behöver inte vara gränssättande, även när det kommer till Sofu-spåret, så länge förbandet bedömer att individen är lämplig.

Sammantaget anser jag att vi måste sluta vara så enkel-spåriga när det kommer till rekrytering av framtida officers-kollegor. Alla människor är olika och kommer att passa till olika uppgifter och sammanhang och där någon kanske behöver några år i tjänstgöring kanske någon annan är redo redan efter värnplikten, huvudsaken är att det ska finnas en lämplighetsbedömning från förbandet och om en sådan finns bör det finnas få hinder för att uppmuntra rätt individer till att bli officer.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det finns ett tydligt samband mellan fackföreningarnas status och villkoren för landets militära personal. Det säger Emmanuel Jacobs, ordförande i den fackliga paraplyorganisationen Euromil, i samband med ett möte i Stockholm. Men möjligheten för militär personal att engagera sig fackligt skiljer sig åt mellan Europas länder.

    Linda Sundgren
    Euromil 2026
    Den 17 april höll Euromil sitt 133:e möte ombord på Teaterskeppet i centrala Stockholm. En av de inbjudna talarna var ÖB Michael Claesson.

    Foto: Filip Erlind

    Den 17 april höll Euromil sitt 133:e möte ombord på Teaterskeppet som ligger förtöjd vid Skeppsbron i centrala Stockholm. Ett 70-tal delegater från 22 fackliga organisationer och 15 länder hade samlats för att diskutera frågor rörande villkor och rättigheter bland militär personal runt om i Europa. Under en intervju med Officerstidningen konstaterar organisationens ordförande, Emmanuel Jacobs från Belgien, att synen på militärers rättigheter skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsländerna. Han delar in Europa i tre regioner – södra, mellersta och norra Europa – och säger att ju längre söderut man kommer desto sämre blir villkoren.

    – I södra Europa existerar fackliga organisationer, men de är inte erkända av arbetsgivarna och blir inte lyssnade till. Dit hör exempelvis Portugal, Spanien och Italien. De har inget inflytande.  

    När Euromil senast höll möte i Sverige 2011, stod en italiensk officer inför rätta för att ha organiserat en demonstration om bättre villkor för Italiens militärer. Han dömdes senare till fängelse för sitt agerande. Emmanuel Jacobs berättar att situationen har förbättrats sedan dess och att fler länder idag tillåter militärer att organisera sig fackligt, även om det per automatik inte innebär ett ökat inflytande.

    – I exempelvis Italien och Frankrike har lagen utformats så att man har tillåtelse att existera som facklig organisation, men man får inte förhandla om löner och andra villkor, säger han.

    Det går inte att kopiera ett system i ett land till ett annat rakt av. Mycket handlar om olika kulturer och ert system i Sverige skulle exempelvis aldrig fungera i Italien.

    I andra länder fungerar det bättre.

    – När Malta övergick till att låta militär personal organisera sig 2015 skedde det utan några större diskussioner och där fungerar det ganska bra idag. Grekland är också på väg i rätt riktning. De har haft stora problem i många år, men nu har de en stabil förening som jobbar professionellt och blir lyssnade till, säger Emmanuel Jacobs.

    I Centraleuropa, fortsätter han, finns mestadels välfungerande fackförbund med reellt inflytande. Hur förbunden är organiserade kan däremot skilja sig åt. I Tyskland vill staten av historiska skäl att militären inte ska växa sig för stark.  

    –  Vår tyska medlemsorganisation representerar nästan alla militärer i landet, från soldater till generaler, och de har närmare 200 000 medlemmar. Men de är organiserade på ett lite annorlunda sätt, säger han.

    Enligt Emmanuel Jacobs återfinns de mest välfungerande förbunden i norra Europa.

    – Här finns den traditionella fackliga världen där militära fackförbund har samma rättigheter som förbund i andra branscher, säger han.

    Han konstaterar att Euromils medlemsorganisationer har mycket att lära av varandra, men att varje organisation måste hitta sitt eget system.

    – Det går inte att kopiera ett system i ett land till ett annat rakt av. Mycket handlar om olika kulturer och ert system i Sverige skulle exempelvis aldrig fungera i Italien, säger han.

    Fackförbundens varierande status i olika länder avspeglar sig också i den militära personalens villkor, enligt Emmanuel Jacobs. Ju starkare ställning facken har på arbetsmarknaden, desto bättre för personalen.

    – I exempelvis Ungern, där militär personal har fråntagits sina fackliga rättigheter, har det nyligen genomförts reformer som lett till försämrad rätt till ledighet under militär insats. Dessutom har rätten till övertidsersättning strukits och lönesystemet har blivit mer osäkert, säger han och fortsätter:

    – I Montenegro har avsaknaden av dialog och regelrätta förhandlingar mellan parterna lett till att lönerna inte håller takten med inflationen, lönetilläggen är låga och arbetsvillkoren dåliga. Våra tre medlemsorganisationer i Portugal saknar verklig förhandlingsrätt, och där ser vi stagnerade löner och ökad osäkerhet för personalen.  

    Emmanuel Jacobs

    Euromils ordförande Emmanuel Jacobs.

    Foto: Filip Erlind

    Motståndet mot att låta militär personal organisera sig fackligt handlar framför allt om två saker, enligt Emmanuel Jacobs. Det ena är rädslan att militären ska få för stor makt och därmed påverka styrningen av förbanden och den operativa förmågan på ett negativt sätt. Det andra handlar om att militärer inte alltid betraktas som arbetstagare i traditionell mening. I vissa länder ses de endast som individer som utför operationer på uppdrag av staten och därför inte har samma rättigheter som andra grupper på arbetsmarknaden.

    – Men inget av det här stämmer. Det finns ingenting som styrker att fri- och rättigheter för militär personal skulle äventyra militära operationer, säger Emmanuel Jacobs och fortsätter:

    – Militärer uppfyller också alla kriterier för att betraktas som arbetstagare; de har anställningskontrakt, de får betalt för sitt arbete och så vidare. Du kan alltså vara både soldat och arbetstagare på samma gång, men alla håller inte med om det. Det här är ett väldigt stort problem för oss och en diskussion som pågår i flera länder.

    Under ett anförande tidigare under dagen presenterade Emmanuel Jacobs de huvudfrågor som Euromil driver just nu. Det handlar om arbetstider och arbetsbelastning, psykisk och fysisk hälsa, icke-militära uppgifter, sociala rättigheter och veteranfrågor. Av dessa, säger han, har psykisk hälsa blivit en allt viktigare fråga.

    – Vi är ganska övertygade om att de problem med rekrytering som vi ser i många länder i alla fall delvis handlar om psykiskt välmående och brist på stöd kopplat till det. Myndigheter pratar ogärna om psykisk hälsa bland militärer eftersom de tycker att det ger en negativ bild av situationen, men det behöver förändras. Du är inte svag för att du mår dåligt.  

    Andra frågor Emmanuel Jacobs särskilt lyfter fram är arbetsbelastning och arbetstider.

    – Och de hänger delvis ihop med psykisk hälsa. Om du inte har tydliga arbetstider eller får tillräckligt med tid för återhämtning kommer du inte att må bra. Jag vet att det kan vara svårt, särskilt under militära operationer, men det handlar inte om att alla ska jobba åtta till fem. Däremot behöver du ha en arbetsbelastning som fungerar för både den enskilde militären och för dennes familj.  

    Mötet i Stockholm avslutades med en paneldebatt med fokus på rekrytering och kompetensförsörjning. Med på scenen fanns representanter från tre fackliga organisationer i Luxemburg, Spanien och Belgien som svarade på frågor om personalläget i sina respektive hemländer. Samtliga beskrev svårigheter med personalförsörjningen.  

    – Vi behöver öka antalet soldater från 25 000 till 40 000. Idag är ungefär 1 av 20 av alla 18-åriga män och kvinnor i Belgien intresserade av att jobba i Försvarsmakten, men för att få ihop matematiken skulle 1 av 10 behöva vara intresserade, sa Roger Housen från Belgien.

    Jeff Aloyse Schuh från Luxemburg, berättade att man där försöker lösa kompetensförsörjningen genom att anställa personal från andra länder. Men det har inte gett någon större effekt på vakansläget, sa han. 

    – Vi har gjort det möjligt för EU-medborgare från andra länder som bott minst tre år i Luxemburg att gå in i armén. Problemet är att vårt huvudspråk är luxemburgska och att få utanför Luxemburg talar det.

    Dels handlar det om kollektivistiska skäl och att vi vill stödja våra internationella kollegor. Dels vill vi bevaka att den svenska partsmodellen inte hämmas av EU-lagstiftning.

    Officersförbundet har varit medlem i Euromil sedan 2010 och stod som värd för mötet i Stockholm. Enligt Officersförbundets ordförande, Stefan Morin, finns det flera skäl till att förbundet är medlem i Euromil.

    – Dels handlar det om kollektivistiska skäl och att vi vill stödja våra internationella kollegor. Dels vill vi bevaka att den svenska partsmodellen inte hämmas av EU-lagstiftning. Dessutom har Euromil upparbetade samarbeten på europeisk nivå och fungerar som en dörr in i EU-parlamentet för oss, säger han.  

    Euromil

    Euromil i april 2026.

    Foto: Filip Erlind

    Fakta

    Euromil

    Euromil är en paraplyorganisation för militära fackliga förbund inom EU och bildades 1972. Idag består organisationen av 40 medlemsorganisationer i över 20 länder. Med sekretariat i Bryssel verkar Euromil för att utbyta information mellan medlemsorganisationerna och påverka i frågor som berör militär personal på politisk nivå inom EU. Officersförbundet är medlem i Euromil sedan 2010.

    Ur arkivet: