Senast publicerat
Senast publicerat:

Fortsatt väntan på höjda löner för GSS/K på fyra förband i marinen 

I slutet av maj slöts en överenskommelse på flera förband i marinen om att höja lönerna för GSS/K så att de stämmer överens med Försvarsmaktens egen lönestruktur. På tre förband har lönerna aktiverats och överenskommelsen gäller, men på fyra förband har lönerna stoppats. Officersförbundet är nu beredda att tvisteförhandla..

Cecilia Gustafsson
Bezav Mahmod/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

Förbandscheferna i marinen har diskuterat med officersföreningarna lokalt och flera av cheferna har fattat beslut om att höja lönerna för samtliga GSS/K retroaktivt från 1 april i år. Enligt Rals-avtalet har förbandscheferna det fulla mandatet att höja löner för sin personal. 

Försvarsmaktens lönestruktur är det ramverk som används för att arbeta med personalens lön efter arbetsområde och nivå på alla förband. Lägsta eller högsta lön bör ses som värden som ger en riktning för vad personalen ska ha i lön. I år höjdes lönerna så att lägsta lönen för GSS/K OR 1–3 är 22 000 kronor och GSS/K OR 4–5 är 24 000 kronor. 

Eftersom det är Försvarsmaktens egen lönestruktur det rör sig om är frågan när, inte om, lönerna för GSS/K ska höjas, men när förbandschefernas beslut blev känt för högre chefer centralt gavs order om att lönehöjningarna skulle stoppas.

– Det är en styrka att förbandscheferna använder sina mandat att sätta löner på sin personal, men man tar sig samtidigt för pannan över att högre chefer centralt ens tänker tanken att ta tillbaka redan fattade lönebeslut som dessutom bara följer Försvarsmaktens egen lönestruktur, säger Susanne Hultgren, förhandlingschef Officersförbundet.

»Det här är stora pengar för den enskilde, men små för Försvars­makten.«

På Tredje sjöstridsflottiljen, Fjärde sjöstridsflottiljen och Sjöstridsskolan har de nya lönerna aktiverats och överenskommelserna gäller. På Marinbasen, Första ubåtsflottiljen, Amf 1 och Amf 4 har lönerna stoppats.

– Om förbandscheferna har sagt att lönerna ska höjas retroaktivt från den 1 april och officersföreningen sagt ok till det finns det en muntlig överenskommelse och då kan vi tvisteförhandla på det. I nuläget pågår förhandling på Marinbasen. På Första ubåtsflottiljen kommer förhandling påkallas och på Amf 1 och Amf 4 pågår förberedelser, säger Peter Löfvendahl, förbundssekreterare med ansvar för förbundets tvister.

För GSS/K i de andra försvarsgrenarna och stridskrafterna ser löneläget annorlunda ut. På de flesta förband ser man behovet av att höja lönerna från 1 april. Det pågår diskussioner centralt mellan Officersförbundet och Försvarsmakten, men Försvarsmakten hävdar att en höjning inte behöver ske förrän den första oktober i samband med Rals. 

Liknande läsning:

– Det här är stora pengar för den enskilde, men små för Försvarsmakten. Nu när det är extra viktigt att behålla all personal så är Försvarsmaktens agerande märkligt, säger Lars Fresker, förbundsordförande Officersförbundet. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

    Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

    I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

    Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

    Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

    På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

    Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

    Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

    Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

    Ur arkivet: