Senast publicerat
Senast publicerat:

Förbundets främsta fighter

Hon var Försvarsmaktens första kvinnliga dykare och har tjänstgjort både i forna Jugoslavien och på fartyg i Aden­viken. Men nu fajtas förhandlingschefen Susanne Nyberg för bättre villkor för Officersförbundets medlemmar.

Anna Hjorth
Anna-Karin Nilsson
Med erfarenhet från krigets Jugoslavien och piratjakt i Adenviken är tuffa förhandlingar inget som skrämmer förbundets förhandlingschef Sunanne Nyberg.
Artikel från Officersförbundet.

Susanne Nyberg har ganska nyss fyllt 49. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Ett övningsdyk på regalskeppet Kronan strax öster om Öland för 21 år sedan höll på att sluta riktigt illa.

– Efter dyket så tiltade världen för mig. Det blev syrgas och helikopter till en tryckkammare i Karlskrona. Jag hade fått dykarsjuka, men symptomen försvann efter ett dygn i tryckkammaren, säger Susanne Nyberg, som är Officersförbundets förhandlingschef sedan hösten 2015. 

Olyckan utreddes noggrant och Susanne Nyberg fick gå igenom minutiösa hälsokontroller. Efter det har hon inte dykt mer.

– Det var som att mitt förra liv avslutades där. Jag tänkte ”shit jag är 28 och höll på att dö”. Och jag kom fram till att jag måste lägga av med dykning och andra adrenalinkickar och bli vuxen. Jag ville inte ens vara kvar på fartyg, berättar hon. 

För det var flottan som varit hennes hemvist i Försvarsmakten både före och efter  olyckan. Efter att ha gjort värnplikt som radiosignalist i Karlskrona läste hon vidare till fänrik av bara farten och sedan var karriären i gång. Men hon beskriver det inte som något särskilt medvetet yrkesval. 

– Nej, jag var hela tiden öppen för om det var kul eller inte. Jag gick aldrig in med tanken att jag skulle bli ”en 40-årig tant i uniform”. Men det var så fantastiskt kul och jag har fått ett så bra yrkesliv med många utmaningar. 

För en person som varit nära döden redan vid 28 års ålder framstår antagligen mycket annat som ganska ofarligt. Tuffa förhandlingar till exempel. Som förhandlingschef har hon nytta av sina tidigare yrkeserfarenheter.

Liknande läsning:

– Jag är inte rädd för svåra uppgifter, och det finns likheter mellan det här och tidigare jobb.  Jag tycker att det är bättre att pröva och kanske våga misslyckas än att senare ångra att man inte prövade något. När man väl ger sig hän så lyckas man ofta. 

När Susanne Nyberg tillträdde som Officersförbundets förhandlingschef för snart fyra år sedan hade hon lång erfarenhet, både från facket och som arbetsgivarföreträdare. Bland annat som personalhandläggare och sedan personalchef på ubåtsflottiljen i Berga under en turbulent period, när verksamheten skulle flyttas till Karlskrona i början av 2000-talet.

– Jag var fortfarande väldigt ung för att vara personalchef, ”bara kapten” och dessutom tjej. Det var en utmaning och jag fick kämpa för att övervinna många av gubbarnas attityder. Det var jättetuffa år.

Den röda tråden i förhandlingschefens yrkesliv verkar vara utmaningar – och att bry sig om andra. Det märks både när hon pratar om sitt fackliga engagemang och om sin erfarenhet av personal- och arbetsgivarfrågor i Försvarsmakten. 

–  Jag har alltid månat om att det ska vara rätt och riktigt för personalen. Jag är en envis ordningsmänniska och har försökt fixa och dona så det ska bli bra för alla. Det hänger liksom kvar som facklig också. 

Facklig på heltid har hon varit sedan 2007. Då hade hon en tjänst som villkorschef på fjärde sjöstridsflottiljen. En tydlig arbetsgivarroll, där hon hade hand om avtal och villkor. 

– Men så blev jag värvad till den fackliga sidan. Jag hade inte själv haft de tankarna, men kom fram till att det skulle funka. Jag blev sekreterare och senare ordförande i Kustflottans officersförening. Och redan 2008 blev jag invald som ordinarie ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse. 

Susanne Nyberg säger att det var självklart att gå med i facket. Det är en inställning hon delar med fler än nio av tio officerare, för så många har valt att gå med i Officersförbundet. Hon gick med när hon var kadett och beskriver det som att ”man skulle bara vara med, det var inget snack om den saken”. 

Att jobba fackligt och förhandla för medlemmarna innebär många utmaningar, enligt Susanne Nyberg. Men de är av ett annat slag än de militära. Åren i uniform hjälper henne även vid förhandlingsbordet. Framförallt handlar det om trovärdighet. Att veta vilken verklighet medlemmarna lever i. 

– Jag känner mig trygg i det när jag förhandlar, jag är själv militär och har stor förståelse för vad man befinner sig i där ute. Både som chef och vad medarbetarna utsätts för. 

En verklighet som hon har erfarenhet av är utlandstjänst. Genom åren har det blivit två insatser. Den första redan i mitten av 1990-talet, då hon tjänstgjorde i Kroatien under kriget i forna Jugoslavien.

– Det var en spännande erfarenhet. Jag var plutonchef för stabsassistenterna och jobbade på FN:s högkvarter i Zagreb. Jag var även assistent åt militära chefen över Zagreb-området och fick åka runt en del för att kontrollera saker som hänt. Och så var jag paradadjutant för omkomna som skulle skickas hem. Det var speciellt. Där lärde jag mig mycket om mig själv och mitt ledarskap. 

Den senaste internationella insatsen var 2013, i en helt annan del av världen – på HMS Carlskrona i Adenviken utanför Afrikas östkust.

– Det var utmanande att verka i den miljön, det är något man får lära sig att hantera som sjöman. Efter att ha jobbat vid ett skrivbord sedan år 2000 och fackligt på heltid sedan 2007 så kände jag att jag verkligen ville ut, ville inte tappa verkligheten och bli bekväm, säger Susanne Nyberg.  

Att vara förhandlingschef verkar dock inte särskilt bekvämt. Det handlar både om tuffa förhandlingar med arbetsgivaren och om att förklara för medlemmarna varför avtalen blir som de blir. 

– Det är bland det svåraste i det här jobbet. Att klara balansen mellan medlemmarnas olika förväntningar, förbundets ställningstaganden och arbetsgivarens uppfattning om hur det ska bli.  Det är viktigt att komma ihåg att alla avtal är en kompromiss!

Som Officersförbundets förhandlingschef jobbar Susanne Nyberg med frågor på flera nivåer samtidigt. En del av jobbet går ut på att förhandla kollektivavtal på central nivå, tillsammans med andra fackförbund på hela det statliga området. En annan del är att förhandla lokalt med Försvarsmakten. Just nu jobbar man exempelvis med att skriva ett nytt samverkansavtal med arbetsgivaren. 

Men den högst prioriterade frågan på Susanne Nybergs och Officersförbundets dagordning är ändå lönerna för den militära personalen. Där tycker hon att arbetsgivaren borde göra långt mer än i dag.

– Vi måste få rimligare lönenivåer. Försvarsmakten är så beroende av att rekrytera varenda människa som har ett intresse för yrket. Men man måste också göra allt man kan för att behålla den personal man redan har. Och jag tycker ärligt talat inte att man gör det. Därför tappar man alldeles för många med kanske tio, tjugo års erfarenhet. 

Hon tror att det egentligen skulle krävas ganska liten insats från Försvarsmaktens sida för att få behålla personal. 

– Självklart går det inte att matcha vissa arbetsgivare som kanske erbjuder mycket mer i lön. Men i dag försöker man inte ens ta ett samtal för att kolla vad personerna skulle vilja ha för att stanna kvar. Den här personalkategorin är lojal, men inte till vilket pris som helst!

Hur det kommer att gå med den frågan är än så länge oklart. Arbetet med lönerevision 2019 i Försvarsmakten har precis startat. Redan nu pågår även förberedelserna inför den kommande centrala avtalsrörelsen, som drar i gång om drygt ett år. Något som Susanne Nyberg ser fram emot. Och hon verkar just nu inte sakna den tidigare karriären i uniform. 

– Numera får jag mina adrenalinkickar vid förhandlingsbordet, säger hon och ser nöjd ut. 

FAKTA

Susanne Nyberg

Ålder: 49 år.

Fackligt uppdrag: Förhandlingschef.

Bakgrund i urval: Värnplikt i Karlskrona. Har jobbat med personalfrågor på olika nivåer inom FM. Facklig på heltid sedan 2007. Ledamot i förbundsstyrelsen från 2008. Blev förhandlingschef 2015.

Familj: Två tonårsbarn.

Bor: Lägenhet i Hägernäs Strand i Täby. 

På fritiden: Är ofta och gärna med på barnens aktiviteter, de spelar hockey och fotboll. Gruppträning och spinning ett par gånger i veckan. Aktiva semestrar, till exempel vandring eller att vistas i skärgården.

image006 kapad

Den 7 maj beslutade överbefälhavaren om slutligt införande av trebefälssystemet. Ett sådant beslut fanns ärligt talat överhuvudtaget inte i de flestas föreställningsvärld. Vidare skulle skälen till beslutet av de flesta, i bästa fall, beskrivas som vaga. 

Huruvida det är arbetsrättsligt möjligt att med arbetsledningsbeslut ändra personalkategori får vi inte svar på förrän det är avdömt i Arbetsdomstolen, vilket lär dröja. Om det är möjligt i en förtroendekontext när vi ska tillväxa blir en annan fråga, där får vi också invänta svaret.

Försvarsmaktens kommunikation i frågan lämnar i mina ögon en del övrigt att önska. Nog hade det varit anständigt om myndighetens högsta ledning själv meddelat de berörda istället för att delegera den uppgiften till förbandscheferna med endast ett talmanus att stötta sig på? 

När trebefälssystemet infördes (då som tvåbefälssystem) beskrevs möjlighet till rörlighet mellan personalkategorierna- officerare skulle kunna bli specialistofficerare och tvärtom. Det skulle dessutom kunna gå att växla över tid. Som specialistofficer skulle man erbjudas utvecklingsmöjligheter inom sitt område och den fördjupade kompetensen skulle betala sig. Men rörligheten mellan kategorierna är i princip stängd (förutom åt ett håll) och tretton år efter införandet finns ännu ingen vilja från arbetsgivaren att betala för kompetensdjup. Ända sedan systemet infördes har det dessutom från stund till annan dykt upp rykten om tvingande omgalonering. Varje gång ryktesspridningen kommit igång har Officersförbundet undersökt sanningshalten och blivit försäkrade om att det handlat om just rykten och inget annat.   

» Det blir nu ett rejält hack i skivan när flera tusen officerare ska fundera över sin framtid. «

Att Högkvarteret nu sedan förra året arbetat med en så pass viktig fråga utan att vara öppen och bjuda in till samverkan förrän alldeles i slutskedet är under all kritik. Det saknar den öppenhet och samarbetsanda som är en naturlig del av det goda ledarskap som krävs för att vi tillsammans ska leverera försvarsbeslutet enligt riksdagens beställning. 

Det blir nu ett rejält hack i skivan när flera tusen officerare ska fundera över sin framtid. Många kommer troligtvis fram till att det lämpligaste är att läsa en nivåhöjande utbildning, under förutsättning att de bereds plats, och en del kommer säkerligen att komma till slutsatsen att deras lojalitet gentemot Försvarsmakten lönat sig dåligt och väljer att lämna för annan anställning. Resultatet blir, oaktat utfall, att våra chefer och organisationen i övrigt ska lägga tusentals arbetstimmar på att hantera ÖB:s beslut. Detta i en tid när vi i många fall redan går på knäna och istället borde fokusera helhjärtat på Försvarsmaktens tillväxt. 

Utöver att fortsatt granska de arbetsrättsliga delarna i den här frågan måste Officersförbundet nu också jobba med att hålla ihop förbundet när personalkategorier riskerar att ställas mot varandra. Det är ingen överdrift att säga att vårt arbete är viktigare än någonsin. Kraven från politisk nivå på Försvarsmakten är höga. Men den höga ambitionen som myndigheten har att leverera det som står skrivet i försvarsbeslutet får inte vara på bekostnad av rovdrift på våra medlemmar. 

För de flesta av oss väntar snart semester, för andra hårt arbete i samband med insatser i Sverige eller utomlands. Eller med att förbereda inryckning, på såväl helt nya som redan existerande organisations-enheter.

Oavsett vad som står på din agenda tillönskar jag dig en trevlig sommar!

Ur arkivet: