Senast publicerat
Senast publicerat:

Divisonsledning övades under Sydfront 21

Under två veckor förflyttade sig en stridande brigad från Skövde till Revingehed – efter ordergivning från en divisionsledning. Arméövningen Sydfront 21 innebar inte bara slutövning för de värnpliktiga, utan även en utmaning för de högre officerarna att parera ett händelsestyrt scenario med en pandemis begränsningar.

Maria Widehed
Alf Johansson/Försvarsmakten
”Vi beslutade att denna övning skulle ge chefer möjlighet att utöva ledarskap inför konsekvenserna av de beslut de fattat. Det har varit en bra, men mycket krävande, övning”, säger överste Rickard Johansson (i mitten), övningsledare.

Under maj månad genomförde drygt
3 500 deltagande från 13 förband arméövningen Sydfront 21. För större delen av arméns värnpliktiga utgjorde detta årets slutövning.

Sedan pandemins utbrott har marinen kunnat delta i större övningar som Swenex 20 och Baltops 20. Flygvapnet har bland annat Arctic challenge exercise framför sig i juni. Och för armén var detta den första chansen att öva i större skala sedan inställda FMÖ 20.

– Det var viktigt att få genomföra övningen trots rådande omständigheter. Sydfront 21 har inneburit att vi kunnat öva i ett större sammanhang, det är en viktig del i uppbyggnaden av arméns förmåga att strida som brigad i divisions ram, säger överste Rickard Johansson, övningsledare och divisionschef under övningen.

Liknande läsning:

Sydfront 21 startade i Skövde, förbanden rörde sig sedan nedåt mot Småland för att i Skillingaryd slå fiendens luftlandsättning. Slutligen väntade den avgörande striden, brigadens stora anfallsövning, på skånska Revingehed.

– Vi beslutade att denna övning skulle ge chefer möjlighet att utöva ledarskap inför konsekvenserna av de beslut de fattat. De har fått leva med stora osäkerheter utan koll på skeendet, säger Rickard Johansson.

Han talar om det faktum att övningens scenario var händelsestyrt, samtidigt som Sydfront 21 har varit en dubbelsidig övning.

– Chefer i truppförande befattning har verkligen känt detta, det har varit prövande för dem – och det var meningen. Det är denna realism vi vill pröva förbanden i. Upplägget har givit en tyngd till genomförandet, där cheferna lyckats lösa ut sina uppgifter. Det har varit en bra, men mycket krävande, övning.

För första gången sedan 2004 gav en divisionsledning – inom ramen för Sydfront 21 – order till brigaderna.

– Det har varit mycket positivt. Genom moment som exempelvis att bygga brosystem och hänga ihop luftvärnsförmåga i sammanhang har vi lyckats påvisa funktionernas verkan och behov i systemen brigad och division, det är oerhört centralt.

Men det har varit utmanande att bedriva en övning under en pågående pandemi. Verksamheten har fått anpassas i enlighet med gällande direktiv, bland annat delades soldaterna in i olika ”bubblor” och närstrider har undvikits.

Att bygga säkra övningar är något som tidigare testats bland annat genom ett anpassat genomförande vid årets brigadstridsledningsövning samt under slutövningen för förbanden i norra Sverige, Vintersol 21.

– Vi har kunnat påvisa att man med en bra riskanalys i botten, och åtgärder kopplade till denna, kan genomföra övningar på ett så säkert sätt som möjligt, säger Johansson.

» Det har också påvisat arméns förmåga att verkligen verka i situationer när svårigheter är som störst. «

Under Sydfront 21 upprättades särskilda sjukvårdskvarter för test och smittspårning. Dit transporterades övningsdeltagare med covid-symptom med egna förbandsresurser, de togs omhand av arméns egen sjukvårdspersonal. Deltagare med bekräftad covid-19 bussades vidare till sina hemförband, med vad Johansson kallar ”Covid-expressen”.

– Vi skapade en organisation för att hantera pandemin och vi belastade inte den civila vården en enda gång avseende covid.

Totalt bekräftades 23 fall av covid-19 under Sydfront 21. Strax före det stora anfallet på Revingehed testades åtta personer från Livgardet positivt, vilket ledde till att samtliga 200 personer i förbandet skickades hem. Men förbandet hade hunnit uppnå sina utbildningsmål.

– Det var bara ett kompani som var drabbat, men vi kom fram till att förbandet kunde anses godkänt och vi ville inte ta risken att fullfölja verksamheten med kvarvarande kompani eftersom vi då hade fått blanda förbandens olika ”bubblor” genom att underställa dem ett annat förband.

Hur har covid påverkat övningen?

– Det har inneburit en extra arbetsbörda och ett extra uppföljningsbehov i det medicinska spåret. Det har krävt en särskilt sjukvårdsorganisation. Men det har också påvisat arméns förmåga att verkligen verka i situationer när svårigheter är som störst, säger Johansson.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: