Drönaren släpper sin granat, och samtliga soldater i skyttegraven kastar sig instinktivt till marken. Direkt efter explosionen skriker befälet ut order – trots faran så måste avancemanget fortsätta. Men när en skyttegrupp ska runda ett hörn och en sårad soldat måste evakueras, tvekar gruppchefen. Anfallet stannar upp.
Underkänt, muttrar en instruktör som presenterar sig med krigsnamnet ”Saed”. Det måste gå snabbare. Det hela är en övning, men den är så verklig den kan bli – blott tre mil bort ligger frontlinjen vid den strategiskt viktiga staden Pokrovsk, dit ryska styrkor fokuserat en offensiv under de senaste månaderna.
– Möter man en fiende starkare än en själv måste man anpassa sig och ta tillvara sina styrkor, säger Saed.
Det är som en del av en längre resa längs krigets frontlinjer i Ukraina som Officerstidningen besöker träningsbasen. Ukrainas försvarsmakt har länge haft ett utpräglat mål att strida enligt Natodoktriner – där framför allt uppdragstaktik, interoperabilitet och manöverkrigföring varit uttalade mål för sättet att strida på. Målet med resan är att ta reda på hur det ser ut i praktiken.
– Det tar tid. Men vi lär oss.
Det är bara så många av dem. Vi är alltid i underläge.
Under en kort rökpaus berättar Saed mer om sin bakgrund. För tre år sedan såg hans liv väsentligt annorlunda ut. Han var fastighetsjurist och att återgå till en tillvaro i grönkläder efter värnplikten var då en avlägsen tanke. Men 2023 tog han värvning i marinkåren och utbildades kort därefter i Storbritannien i Operation Interflex.
Saed berättar att han stred med dem vid några av östfrontens blodigaste slag. Men under slutet av 2023 sattes han in i Krynkyj, ett brohuvud som ukrainska marinkårssoldater tog över på den ryskkontrollerade sidan av floden Dnepr. Han skadades där så svårt att han togs ur tjänst.
Idag är hans högerarm fortfarande delvis förlamad, men det hindrar honom inte från att arbeta som instruktör. Intrycken från Interflex tar han med sig när han nu lär upp nya rekryter. Saed ler när han får frågan om hur de tillämpar uppdragstaktik. Det är något av det viktigaste för Ukraina, berättar han. Att mindre enheter tillåts agera mer självständigt när det behövs har han personligen sett lett till framgångar på slagfältet.
– Av vad jag sett från ryssarna så har de inte alls samma tankesätt. När en oväntad situation kommer är de oftast stela, och därmed sårbara. Då kan vi vinna slagen, säger han.
Men det kvarstår ett grundläggande problem i styrkebalansen:
– Det är bara så många av dem. Vi är alltid i underläge, säger Saed.
”Saed”, instruktör.
Foto: Paul Wennerholm
Tanken om en Natostandard i Ukrainas väpnade styrkor är inte ny. Efter Sovjetunionens fall 1991 gjorde landet försiktiga försök att närma sig väst, samtidigt som landet övertog en militär doktrin och struktur djupt präglad av sovjetiskt tänkande, där särskilt en stor del av officerskåren utbildats i dagens Ryssland. De första spadtagen mot en Natodoktrin inom militären togs redan 1994, när Ukraina gick med i Natoprojektet Partnerskap för fred. Året därpå implementerades Planning and Review Process (PARP) – en mekanism som lägger grunderna för en interoperabilitet mellan Natos medlemsländer.
Men en större kursändring kom först 2014, efter Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och med det kriget i Donbass. Fler militära reformer antogs, många med Natofokus. Redan 2015 bjöds flera västliga länder in för att träna landets militär – bland annat inleddes Operation Unifier, en utbildningsinsats ledd av Kanada, där svenska Försvarsmakten ingick från 2018.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion 2022 har processen skyndats på ytterligare. Tiotusentals ukrainska soldater har utbildats av Natoländer och västliga vapen och kommandostrukturer har införts.
I en uppmärksammad artikel i New York Times, som berättar om ett djupgående underrättelsesamarbete mellan USA och Ukraina, ska en amerikansk general tidigt under kriget ha sagt att ”du har en liten rysk armé som slåss mot en stor rysk armé. Och om de strider på samma sätt, då kommer ukrainarna aldrig att vinna”.
Saed är inne på samma spår. Många ukrainska officerare är utbildade i sovjetisk militärdoktrin och han tror att det kommer ta lång tid att helt komma bort från det tänket. Men han ser också fördelar:
– Vi förstår helt hur de tänker, men de får allt svårare att läsa av oss.
Soldater övar sjukvård i västa Donbass, knappt tre mil från Pokrovskfronten.
Foto: Paul Wennerholm
Resan fortsätter norrut. Utanför gränsstaden Charkiv i nordöstra Ukraina har striderna intensifierats sedan Rysslands intåg över gränsen våren 2024. Frontlinjen ligger nu bara två mil bort, där ryska trupper har ryckt in knappa tio kilometer över gränsen.
En av de mest uppmärksammade brigaderna som håller försvarsställningarna här är den 13:e nationalgardsbrigaden, med smeknamnet ”Chartija”, ukrainska för ”kapitel”. Enheten, som bildades som en frivilligformation efter den fullskaliga invasionen 2022, specialiserar sig på mekaniserad krigföring och spaning. Idag är den integrerad i Ukrainas nationalgarde. Och till skillnad från marinkåren utanför Pokrovsk så kan man läsa på deras hemsida att de strider helt enligt Natostandard. Brigadchefen Ihor Oboljenskyj har tidigare uppmanat hela Ukrainas militär att ta efter deras rutiner.
I sovjetisk doktrin nämns ingenting om att omständigheterna kring ett uppdrag kan förändras
Vi följer med till ett frontnära högkvarter, två mil från striderna, där en av Chartijas stridsvagnsenheter har sitt högkvarter. Samtidigt som dova smällar från artillerigranater avlöser varandra tas vi emot av en ställföreträdande kompanichef. Likt många andra ukrainska stridande önskar han utelämna sitt riktiga namn och presenterar sig istället med krigsnamnet ”Banan”. Ett namn han skämtsamt fick tilldelat eftersom han ofta ger sina soldater frukt.
Han har tjänstgjort i miltären under hela sitt vuxna liv. För tio år sedan, kort efter att kriget i Donbass bröt ut, tog han värvning och steg sedan i graderna. I och med det var han mitt i övergången mellan sovjetisk militärdoktrin och västerländsk, berättar den ställföreträdande kompanichefen. 2019 deltog även han i Operation Unifier.
– I sovjetisk doktrin nämns ingenting om att omständigheterna kring ett uppdrag kan förändras. Det står ungefär ”du har en order – utför, tänk inte”. Det leder till höga förlustsiffror, säger han.
Just det är något han bevittnar dagligen. Framför honom sitter en storbildsskärm med flera olika kameravinklar från ukrainska drönare längs fronten.
– För några dagar sedan såg jag ett ryskt stridsfordon köra fram genom ett minfält tills det sprängdes. Sådant är svårt att förstå tills man ser det själv.
Vasyl har stridit i tre år. Först ingick han i luftvärnet, men har nu blivit förflyttad till marinkåren.
Foto: Paul Wennerholm
En annan förändring han sett genom åren är en mer öppen kultur inom militären. Efter Operation Unifier blev en typ av debriefingsamtal standard efter militära operationer, där även soldater med lägre tjänstegrader tilläts, och uppmanades, att komma med återkoppling till sina överordnade. På samma sätt som underofficerare (Non-Commissioned Officers, NCO) ses som ryggraden i USA:s militär, är det även så i Chartija. Enligt ”Banan” behövs de som en vital länk mellan manskapet och de högre officerarna. Och än viktigare – de behöver finnas tillgängliga ifall en officer saknas, vilket är vanligt.
– Vi har förlorat många bra befälhavare. Men då finns det någon som direkt kan ta över, säger han.
Det är även den rollen som ”Banan” själv har. Han saknar en formell officersutbildning, men med sina tio år i det militära är hans position nu ställföreträdande kompanichef. Hans ansvarsområde är att operativt få igenom kompanichefens beslut, till exempel välja ut rätt grupp för en specifik uppgift – och därtill vara tillgänglig att leda hela kompaniet om det skulle behövas.
Det är mer sällan i stridsvagnsenheter, men desto vanligare i infanteriet. Enligt honom har det oftast fungerat utmärkt.
– De kan vara sämre på pappersarbete. Men en sådan person kan trupperna, han kan slagfältet och är kapabel att ta de bästa besluten för sina män.
Den ställföreträdande kompanichefen "Banan" menar att hans brigad på flera sätt strider enligt Natostandard – men att det fortfarande är en lång väg att gå.
Foto: Paul Wennerholm
Han kontrasterar det mot en ofta kritiserad yrkesgrupp inom den ukrainska militären, som han kallar ”universitetsofficerarna”. Han syftar på personer som genomgått Ukrainas reservofficersutbildning – en tvåårig kurs på deltid, särskilt populär att kombinera med universitetsstudier. De antagna slipper då genomföra den annars obligatoriska värnplikten, och blir direkt ofta plutonchefer.
Efter ett par år kan de befordras utan att tillbringat särskilt lång tid i militären och enligt ”Banan” är det vanligt att de idag ansvarar över kompanier och bataljoner – ibland även brigader.
– Det här fungerar inte det minsta, det skulle aldrig ha varit så här. De agerar ologiskt, obegåvat och följer en gammal rysk doktrin. Efter kursen får de sin tjänstegrad och kan sedan ta helt galna beslut på slagfältet, utan att förstå hur det här kriget fungerar.
Efter kursen får de sin grad och kan sedan ta helt galna beslut på slag-fältet.
Den tidigare lugna rösten är nu irriterad. Han anser att om det är en reform Ukrainas militär behöver just nu så är det att ”kasta och glömma bort” den nuvarande reservofficersutbildningen, som han menar ligger till grund för otaliga onödiga dödsfall.
Något positivt är däremot systemet med underofficare, fortsätter han, som ibland kan ”hindra några av de värsta besluten”. Enligt honom är det en vedertagen policy inom Chartija att låta en stridserfaren underofficer redogöra för en situation och rekommendera ett beslut för högre chef, trots att underofficeren har en lägre tjänstegrad.
Just att ha debriefingsamtal efter stridsuppdrag, som de lärde sig efter Operation Unifier, ser han som betydelsefullt för att ta med sig konstruktiv kritik.
– Vi har byggt en kultur inom Chartija att uppmana till öppenhet. Jag har svårt att se att ryssarna lär sig på samma sätt.
Den 35:e marinkårsbrigaden har deltagit i några av krigets blodigaste slag.
Foto: Paul Wennerholm
Chartija är inte den enda enheten som säger sig strida helt enligt Natos riktlinjer. Två andra brigader har profilerat sig för att göra detsamma. En av dem är den den 3:e separata stormbrigaden. Enheten bildades i januari 2023 genom sammanslagning av tidigare specialoperationsenheter, inklusive delar från det kontroversiella och högerextrema Azov-regementet.
De har profilerat sig som en modern enhet, långt ifrån det gammaldags sovjetiska tänket, och utmärker sig genom en två månaders prövande utbildning. Det är nästan dubbelt så långt som de fem veckor som annars är normalt i Ukrainas försvarsmakt, men som i praktiken kan vara ännu kortare. En viktig komponent är att instruktören alltid är en soldat med faktisk stridserfarenhet från det här kriget. När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj tidigare i år beslutade om att omstrukturera militären, tidigare centrerade kring brigader till ett kårsystem, kommer 3:e stormbrigaden leda just en sådan.
En annan av Ukrainas kända brigader är den 47:e brigaden. Deras framgångar har hyllats specifikt av landets tidigare överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj och redan under slutet av 2022 beskrev tidningen Forbes dem som en ”västlig” brigad med Natobaserade rutiner. Den mekaniserade brigaden har också mottagit mycket utrustning från väst, som amerikanska Bradley-stridsfordon och tyska Leopard-stridsvagnar.
Marinkårssoldaterna utbildas i att storma skyttevärn. Först får rekryterna underkänt, men senare blir resultatet bättre.
Foto: Paul Wennerholm
Nästan alla av brigadens soldater har läst den från svenska översatta ”Soldaten i fält” på ukrainska. I alla fall enligt Christopher Forsbäck. Han är en av de svenska soldater som befunnit sig längst tid i Ukraina. Sedan tidigt 2022 har han varit aktiv som soldat i landet. Han skadades allvarligt under sommaren 2023 men har återhämtat sig.
Samtidigt har han gjort raketkarriär inom brigaden, och var under en tid en av dess huvudinstruktörer. Han är en av fyra utlänningar som har strukturerat brigadens utbildning, som delvis är baserad på Försvarsmaktens utbildningsupplägg. Nu har han återgått till aktiv tjänst i Ukraina och var vid mötets tidpunkt på väg till frontlinjerna i den ryska Kurskregionen.
Vi plockade det bästa från den svenska, engelska, amerikanska och kanadensiska armén.
När vi träffar honom i huvudstaden Kiev har han precis kommit tillbaka från en kort semester i Sverige. Med sig har han en annan svensk soldat, som föredrar att endast använda sitt krigsnamn ”Hufsa”, som precis lämnat tidigare nämnda Chartija.
Inom den 47:e brigaden är Natodoktrinen påtaglig, enligt Christopher Forsbäck.
– Vi plockade det bästa från den svenska, engelska, amerikanska och kanadensiska armén. En viktig komponent är att vi fokuserar intensivt på ”fire and movement” – vi rör oss inte ifall vi inte har kvalificerat eldunderstöd, säger han.
En stor del kommer från vad Christopher Forsbäck beskriver som ”sin bibel” – ”Soldaten i fält”. Handboken, mer känd som ”SoldF”, innehåller anvisningar och råd för soldatens uppträdande både på och utanför stridsfältet.
Officerstidningen har tidigare skrivit om att SoldF år 2023 översattes till ukrainska. Det är genom det projektet som Christopher Forsbäck kunnat printa ut handboken till soldater han utbildat i brigaden.
– Och alla läser den. Det är inget att snacka om, jag håller läxförhör med dem.
På grund av dess enkla pedagogik beskriver han ”Soldaten i fält” som ett ”fruktansvärt bra verktyg för en utbildare”. Han berättar att några rekryter tidigare skojade om att de inte behövde lära sig hur man uträttar sina behov – men att de senare, i fält, förstod läxan med att hålla hygienen.
– Om man går på muggen där man äter, då blir man magsjuk, och då är man inte längre en effektiv soldat. Den här handboken täcker in mycket grundläggande kunskap som den ukrainska utbildningen annars missar.
Christopher Forsbäck vid Majdantorget, där flera svenska flaggor symboliserar stupade svenskar.
Foto: Paul Wennerholm
På frågan om vad den ukrainska militären skulle behöva modernisera är svaret detsamma som från Chartija: reservofficersutbildningen.
Har ni sådana i 47:e brigaden?
– Hela armén är full av sådana.
Hur fungerar det?
– Inte alls.
Han listar upp vad han ser som tre kategorier av reservofficerare: Den första kallar han ”de smarta”. De som själva har insett att utbildningen är undermålig för den här typen av krig och ofta frågar om hjälp och rekommendationer från erfarna soldater.
– De kan bli bra befäl, men det tar ett bra tag.
Ännu fler beskriver han som ”passiva”, som försöker undvika att ta stora beslut. Men de värsta är de som tror att utbildningen gett dem rätt kompetens, enligt Christopher Forsbäck, som likt ”Banan” menar att alldeles för många ukrainska soldater dött på grund av inkompetenta beslut.
– De har noll förståelse för militära operationer. De utsätter ständigt killarna för livsfara.
Det är en jävlig plats att vara på. Men det här visar varför Ryssland aldrig får vinna.
Han har en lång militär bakgrund. Först som värnpliktig pionjärsoldat vilket ledde till en missionsvända i Bosnien, och sedan engagemang i Hemvärnet.
När han jämför den svenska arméns syn på Ryssland som fiende, ser han att många lärdomar finns att hämta från Ukraina.
– Jag tror ingen västerländsk armé riktigt förstår hur lite Ryssland värderar soldatliv. De är beredda att kasta så otroligt många folk in i döden för att få sin vilja igenom.
Här stämmer ”Hufsa” in. Likt Christopher Forsbäck har han varit soldat sedan krigets första år. Under ett uppdrag utanför Charkiv skadades han i en drönarattack under hösten och genomgår nu rehabilitering. Men sedan dess har han lämnat enheten och går nu i stället en drönarutbildning för ett annat förband. Han håller inte med ”Banan” om att Chartija har högt i tak och strider på ett västerländskt sätt.
– Mitt intryck är att det var väldigt sovjetiskt.
Som exempel tar han situationen i höstas. Enligt honom hade det ingen taktisk betydelse – de tog över en rysk skyttegrav, men sedan fanns inga förstärkningar för att förstärka och befästa den. Så de beordrades att dra sig tillbaka och då splitterskadades han av en handgranat släppt från en drönare.
– Jag tillhörde en grupp med bara utlänningar och det kanske är skillnaden. Men min känsla var att våra befälhavare sket fullständigt i oss.
Under tiden han rehabiliterades löpte hans kontrakt med Chartija ut. Målet nu är att göra klart sin drönarutbildning och sedan söka sig till ett annat förband.
Christopher Forsbäck och ”Hufsa” blickar ut över Majdan.
Foto: Paul Wennerholm
Vittnesmålen är därmed olika om hur väl Natos doktriner fungerar på brigadnivå. Men hur ser det ut över Ukrainas väpnade styrkor som helhet? Någon som följer det i detalj är Viktor Kevljuk. Han är pensionerad ukrainsk överste, och numera analytiker på den ukrainska tankesmedjan Centre for Defence Strategies.
Diskussioner om Natostandarder ser han som ”politiskt trendigt” – det diskuteras ofta, men tillämpas i hans mening inte i praktiken. Han tar det senaste beskedet om att återgå till ett kårsystem som exempel:
”I stället för att följa Natos doktriner om flexibla stridsgrupper återgår Ukraina till sovjetiska kårstrukturer”, skriver han till Officerstidningen. Därtill hör han ofta från kollegor i aktiv tjänst om att generalstaben kan ingripa i taktiska beslut ända ner på plutonnivå – en centralstyrning som underminerar tilltron till lägre befäl, och viktiga Natokomponenter som Military Decision Making Process (MDMP) och Operations Planning Process (OPP) används inte.
Det som Ukraina behöver är storskaliga militärreformer, fortsätter den tidigare översten. För att en verklig förändring ska ske krävs en fundamental förändring i hur befäl tar och delegerar beslut, och en total omstrukturering av utbildningssystemet.
Där krävs det drastiska beslutet att endast låta officerare utbildade i väst få undervisa – då övriga riskerar att ”omedvetet föra vidare” ett sovjetiskt militärarv, enligt Kevljuk. ”Tills det här sker ser jag ingen anledning att tala om Natostandarder över huvud taget”, skriver han.
Tillbaka i Kiev rör sig de båda svenska soldaterna vidare längs den stora boulevardgatan. Vid centrala torget, Majdan, har tusentals flaggor rests över stupade soldater. Däribland ett par svenska. De båda soldaterna berättar att de kände de flesta av dem.
– Det är en jävlig plats att vara på. Men det här visar varför Ryssland aldrig får vinna, säger Christopher Forsbäck.
