Senast publicerat
Senast publicerat:

Öppet brev till ÖB: ”Nolltolerans måste betyda något”

”Nyheten i Expressen angående händelserna på Livgardet får mig att bli så förbannad. År 2026 uppdagas en skandal utan dess like. Hur har det här kunnat fortgå utan att någon har reagerat”, undrar Maria Levin i ett öppet brev till ÖB Michael Claesson.

Major Maria Levin
Soldater uppställda, bakifrån

Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bäste överbefälhavare, jag klev in i Försvarsmakten som värnpliktig 1997 och har sedan dess varit organisationen trogen. Vår värdegrund i Försvarsmakten har under dessa år utmejslats och förfinats. Det kan knappast ha undgått någon anställd i myndigheten idag vad vår värdegrund är och vad den kräver av oss anställda. Jag är helt enig om värdegrundens innebörd, kan stå helt bakom den och försöker alltid att efterleva den – både som chef och som medarbetare.

Jag har på senare år också lokalt föreläst om värdegrunden utifrån egna erfarenheter både som chef och anställd, vilket inte har varit självklart för mig. Jag har aldrig velat förknippas med att vara ”rödstrumpa” (i backspegeln förstår jag att det beror på att jag inte vill hamna i ett utanförskap).

Nyheten i Expressen angående händelserna på Livgardet får mig att bli så förbannad. År 2026 uppdagas en skandal utan dess like. Hur har det här kunnat fortgå utan att någon har reagerat? Hur kan man få avsluta sin anställning på eget bevåg istället för att bli skild från tjänsten och utkastad från Försvarsmakten? Varför är två anställda fortfarande kvar utan större reprimander? Redan din företrädare var otroligt tydlig, särskilt i samband med Metoo-rörelsen, att det råder nolltolerans mot trakasserier och ovälkommet beteende. Hur kommer det sig då att det fortfarande är så tandlöst?

Dessa övertramp och i vissa fall regelrätta brott får inte proportionerliga konsekvenser

Idag var det kämpigt att ta på sig uniformen och stå för en trovärdighet som uniformen är en symbol för. Tidigare har jag kunnat tänka att jag gör vad jag kan för att bättra organisationen. Jag har också sagt till mina kollegor att det finns enstaka individer oberoende av varandra som idag gör övertramp och att det får konsekvenser. Det är ju helt fel. Dessa övertramp och i vissa fall regelrätta brott får inte proportionerliga konsekvenser, de är systematiska och sammankopplade. Vi skyddar fortfarande förövaren och ”den svage” kommer för alltid känna skuld till det som hänt.

Jag förväntar mig krafttag och förändring i disciplinnämnden där det borde bli hårdare påföljder om man kan se ”att någon uppenbart har brustit i värdegrunden även om det saknas fysiska bevis och ord står mot ord”.  Frasen är tagen ur minnet från en händelse som utreddes lokalt vid ett förband runt 2022 efter en incident på en lillejulsfest.

Jag måste erkänna att den senaste händelsen som media beskriver på Livgardet verkligen får mig att fundera över om det här är en organisation jag vill fortsätta vara verksam i efter 29 års delaktighet. Detta beror framför allt på att just värdegrundsfrågor och incidenter som påverkar kollegor för resten av livet inte får de konsekvenser som uttalats av högsta chefen. Detta är inte trovärdigt.

Jag skriver till dig för att du är den som bestämmer och på riktigt kan göra skillnad. Jag önskar samma handlingskraft i dessa frågor som vår snabba omställning till höjd operativ effekt. De två frågorna går hand i hand!

Liknande läsning:

Tack för att du tog dig tid att läsa detta brev.

Hälsningar major Maria Levin

 

Denna text mejlades till överbefälhavare Michael Claesson den 30 april. Texten ovan är en något bearbetad version.   

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att omhänderta det ständigt ökande antalet veteraner, bättre möjligheter till återhämtning för soldater vid fronten och militärers psykiska hälsa. Det är frågor som står högt på dagordningen hos militära fackliga organisationer i Ukraina idag.

    Linda Sundgren
    Halyna Kavun
    Halyna Kavun var en av deltagarna under Euromils vårmöte i Stockholm i april.

    Foto: Foto: Filip Erlind

    Halyna Kavun var en av deltagarna under Euromils vårmöte i Stockholm i april. Tidigare arbetade hon som journalist i Kiev, men sedan 2022 är hon anställd i den ukrainska försvarsmakten på en befattning som hon av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra. Halyna Kavun är också grundare och styrelseordförande i den fackliga paraplyorganisationen Platform of Military and Security Trade Unions of Ukraine (UUMS). Organisationen startade efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i ett försök att samla de fackliga förbunden och ge landets militärer en starkare röst.

    – I slutet av 2022 började folk från olika förband höra av sig. De undrade hur de skulle kunna bevaka sina rättigheter i den militära miljön som bara blev värre och värre. Vår armé var väldigt liten när kriget bröt ut och majoriteten av soldaterna kommer från andra delar av samhället, säger Halyna Kavun som började i försvarsmakten som volontär efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. 

    Idag är UUMS en partnerorganisation till Euromil och arbetar med flera frågor som rör militärer och deras anhöriga. Halyna Kavun berättar att omhändertagandet av veteraner har blivit en stor fråga i Ukraina.

    – Framför allt är det våra politiker som lyfter veteranfrågan. Alla vet att någon gång kommer vi ha politiska val igen och vi har nu nästan en miljon veteraner. De är en viktig väljargrupp som alla politiker vill göra något för, och då behöver vi vara med och påverka så att de beslut som fattas också blir bra.  

    Förra året arrangerade vi en camp för soldater som hade tillfångatagits efter stormningen av stålfabriken i Mariupol.

    En av de viktigaste frågorna för UUSM är militärers psykiska hälsa, berättar Halyna Kavun.

    – Förra året arrangerade vi en camp för soldater som hade tillfångatagits efter stormningen av stålfabriken i Mariupol. En del av dem har kommit tillbaka genom fångutväxlingar och de är i stort behov av mentalt stöd, säger hon och fortsätter:

    – När de kom tillbaka till Ukraina såg de hemska ut och kunde börja gråta för ingenting. De hade blivit hjärntvättade av ryssarna som sagt åt dem att alla hade glömt dem och att Ukraina inte längre existerade. Såklart hade de utsatts för fysisk tortyr också.

    Halyna Kavun

    Foto: Filip Erlind

    Hon säger att flera av de frågor som hennes organisation arbetar med idag hänger samman med just psykisk hälsa. Däribland problemet att skapa tid för återhämtning för soldater vid fronten och införandet av fungerande rotationssystem.

    – Jag förstår att det inte är enkelt, men efter fyra år borde man ha fått till någon form av rotationssystem. Utan ett sådant blir det upp till varje befäl att fatta de besluten, säger hon och fortsätter:

    – De befäl som förstår människors värde gör allt de kan för att skapa tid för återhämtning. Soldaterna kanske inte alltid kan åka hem, men de kan i alla fall få komma till en rekreationsplats bakom frontlinjen där man kan laga lite mat, ta en dusch och få vård innan man åker tillbaka igen, säger hon.

    Ibland dröjer det mycket länge innan soldater ges tid till återhämtning.

    – Vi ser hemska exempel där man stannar tills 200 – 300 soldater har dödats eller skadats innan man tillåts åka därifrån, säger hon.

    Och det handlar inte bara om vilken flagga som ska vaja ovanför regeringsbyggnaden, det handlar också om att slippa leva i ett samhälle med tortyr, kidnappningar och mord. Sådant ser vi i de ockuperade områdena idag.

    Samtidigt är viljan att strida generellt hög bland soldaterna, enligt Halyna Kavun.

    – Många av dem som strider var inte ens soldater när kriget bröt ut. Det är vanliga människor med helt andra jobb, som nu kämpar för vårt land. Och det handlar inte bara om vilken flagga som ska vaja ovanför regeringsbyggnaden, det handlar också om att slippa leva i ett samhälle med tortyr, kidnappningar och mord. Sådant ser vi i de ockuperade områdena idag.

    Ur arkivet: