Senast publicerat

Senast publicerat:

Stor skillnad i villkor för militär personal i Europa

Det finns ett tydligt samband mellan fackföreningarnas status och villkoren för landets militära personal. Det säger Emmanuel Jacobs, ordförande i den fackliga paraplyorganisationen Euromil, i samband med ett möte i Stockholm. Men möjligheten för militär personal att engagera sig fackligt skiljer sig åt mellan Europas länder.

Linda Sundgren

2026-05-18

Den 17 april höll Euromil sitt 133:e möte ombord på Teaterskeppet som ligger förtöjd vid Skeppsbron i centrala Stockholm. Ett 70-tal delegater från 22 fackliga organisationer och 15 länder hade samlats för att diskutera frågor rörande villkor och rättigheter bland militär personal runt om i Europa. Under en intervju med Officerstidningen konstaterar organisationens ordförande, Emmanuel Jacobs från Belgien, att synen på militärers rättigheter skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsländerna. Han delar in Europa i tre regioner – södra, mellersta och norra Europa – och säger att ju längre söderut man kommer desto sämre blir villkoren.

– I södra Europa existerar fackliga organisationer, men de är inte erkända av arbetsgivarna och blir inte lyssnade till. Dit hör exempelvis Portugal, Spanien och Italien. De har inget inflytande.

När Euromil senast höll möte i Sverige 2011, stod en italiensk officer inför rätta för att ha organiserat en demonstration om bättre villkor för Italiens militärer. Han dömdes senare till fängelse för sitt agerande. Emmanuel Jacobs berättar att situationen har förbättrats sedan dess och att fler länder idag tillåter militärer att organisera sig fackligt, även om det per automatik inte innebär ett ökat inflytande.

– I exempelvis Italien och Frankrike har lagen utformats så att man har tillåtelse att existera som facklig organisation, men man får inte förhandla om löner och andra villkor, säger han.

Det går inte att kopiera ett system i ett land till ett annat rakt av. Mycket handlar om olika kulturer och ert system i Sverige skulle exempelvis aldrig fungera i Italien.

I andra länder fungerar det bättre.

– När Malta övergick till att låta militär personal organisera sig 2015 skedde det utan några större diskussioner och där fungerar det ganska bra idag. Grekland är också på väg i rätt riktning. De har haft stora problem i många år, men nu har de en stabil förening som jobbar professionellt och blir lyssnade till, säger Emmanuel Jacobs.

I Centraleuropa, fortsätter han, finns mestadels välfungerande fackförbund med reellt inflytande. Hur förbunden är organiserade kan däremot skilja sig åt. I Tyskland vill staten av historiska skäl att militären inte ska växa sig för stark.

Liknande läsning:

– Vår tyska medlemsorganisation representerar nästan alla militärer i landet, från soldater till generaler, och de har närmare 200 000 medlemmar. Men de är organiserade på ett lite annorlunda sätt, säger han.

Enligt Emmanuel Jacobs återfinns de mest välfungerande förbunden i norra Europa.

– Här finns den traditionella fackliga världen där militära fackförbund har samma rättigheter som förbund i andra branscher, säger han.

Han konstaterar att Euromils medlemsorganisationer har mycket att lära av varandra, men att varje organisation måste hitta sitt eget system.

– Det går inte att kopiera ett system i ett land till ett annat rakt av. Mycket handlar om olika kulturer och ert system i Sverige skulle exempelvis aldrig fungera i Italien, säger han.

Fackförbundens varierande status i olika länder avspeglar sig också i den militära personalens villkor, enligt Emmanuel Jacobs. Ju starkare ställning facken har på arbetsmarknaden, desto bättre för personalen.

– I exempelvis Ungern, där militär personal har fråntagits sina fackliga rättigheter, har det nyligen genomförts reformer som lett till försämrad rätt till ledighet under militär insats. Dessutom har rätten till övertidsersättning strukits och lönesystemet har blivit mer osäkert, säger han och fortsätter:

– I Montenegro har avsaknaden av dialog och regelrätta förhandlingar mellan parterna lett till att lönerna inte håller takten med inflationen, lönetilläggen är låga och arbetsvillkoren dåliga. Våra tre medlemsorganisationer i Portugal saknar verklig förhandlingsrätt, och där ser vi stagnerade löner och ökad osäkerhet för personalen.

Motståndet mot att låta militär personal organisera sig fackligt handlar framför allt om två saker, enligt Emmanuel Jacobs. Det ena är rädslan att militären ska få för stor makt och därmed påverka styrningen av förbanden och den operativa förmågan på ett negativt sätt. Det andra handlar om att militärer inte alltid betraktas som arbetstagare i traditionell mening. I vissa länder ses de endast som individer som utför operationer på uppdrag av staten och därför inte har samma rättigheter som andra grupper på arbetsmarknaden.

– Men inget av det här stämmer. Det finns ingenting som styrker att fri- och rättigheter för militär personal skulle äventyra militära operationer, säger Emmanuel Jacobs och fortsätter:

– Militärer uppfyller också alla kriterier för att betraktas som arbetstagare; de har anställningskontrakt, de får betalt för sitt arbete och så vidare. Du kan alltså vara både soldat och arbetstagare på samma gång, men alla håller inte med om det. Det här är ett väldigt stort problem för oss och en diskussion som pågår i flera länder.

Under ett anförande tidigare under dagen presenterade Emmanuel Jacobs de huvudfrågor som Euromil driver just nu. Det handlar om arbetstider och arbetsbelastning, psykisk och fysisk hälsa, icke-militära uppgifter, sociala rättigheter och veteranfrågor. Av dessa, säger han, har psykisk hälsa blivit en allt viktigare fråga.

– Vi är ganska övertygade om att de problem med rekrytering som vi ser i många länder i alla fall delvis handlar om psykiskt välmående och brist på stöd kopplat till det. Myndigheter pratar ogärna om psykisk hälsa bland militärer eftersom de tycker att det ger en negativ bild av situationen, men det behöver förändras. Du är inte svag för att du mår dåligt.

Andra frågor Emmanuel Jacobs särskilt lyfter fram är arbetsbelastning och arbetstider.

– Och de hänger delvis ihop med psykisk hälsa. Om du inte har tydliga arbetstider eller får tillräckligt med tid för återhämtning kommer du inte att må bra. Jag vet att det kan vara svårt, särskilt under militära operationer, men det handlar inte om att alla ska jobba åtta till fem. Däremot behöver du ha en arbetsbelastning som fungerar för både den enskilde militären och för dennes familj.

Mötet i Stockholm avslutades med en paneldebatt med fokus på rekrytering och kompetensförsörjning. Med på scenen fanns representanter från tre fackliga organisationer i Luxemburg, Spanien och Belgien som svarade på frågor om personalläget i sina respektive hemländer. Samtliga beskrev svårigheter med personalförsörjningen.

– Vi behöver öka antalet soldater från 25 000 till 40 000. Idag är ungefär 1 av 20 av alla 18-åriga män och kvinnor i Belgien intresserade av att jobba i Försvarsmakten, men för att få ihop matematiken skulle 1 av 10 behöva vara intresserade, sa Roger Housen från Belgien.

Jeff Aloyse Schuh från Luxemburg, berättade att man där försöker lösa kompetensförsörjningen genom att anställa personal från andra länder. Men det har inte gett någon större effekt på vakansläget, sa han.

– Vi har gjort det möjligt för EU-medborgare från andra länder som bott minst tre år i Luxemburg att gå in i armén. Problemet är att vårt huvudspråk är luxemburgska och att få utanför Luxemburg talar det.

Dels handlar det om kollektivistiska skäl och att vi vill stödja våra internationella kollegor. Dels vill vi bevaka att den svenska partsmodellen inte hämmas av EU-lagstiftning.

Officersförbundet har varit medlem i Euromil sedan 2010 och stod som värd för mötet i Stockholm. Enligt Officersförbundets ordförande, Stefan Morin, finns det flera skäl till att förbundet är medlem i Euromil.

– Dels handlar det om kollektivistiska skäl och att vi vill stödja våra internationella kollegor. Dels vill vi bevaka att den svenska partsmodellen inte hämmas av EU-lagstiftning. Dessutom har Euromil upparbetade samarbeten på europeisk nivå och fungerar som en dörr in i EU-parlamentet för oss, säger han.

Fakta

Euromil

Euromil är en paraplyorganisation för militära fackliga förbund inom EU och bildades 1972. Idag består organisationen av 40 medlemsorganisationer i över 20 länder. Med sekretariat i Bryssel verkar Euromil för att utbyta information mellan medlemsorganisationerna och påverka i frågor som berör militär personal på politisk nivå inom EU. Officersförbundet är medlem i Euromil sedan 2010.

Läs mer:

Soldaters psykiska hälsa – en central fråga för Ukrainas militära fackförbund

Läs mer:

Från psykisk ohälsa på kontor till PTSD från inhumant krig

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Arbetsmiljö / Euromil / Fackligt arbete

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Johan Huovinen: ”Det finns de som säger: Ingen rök utan eld”

Mest läst:

Reportage /

Kriget i Ukraina

”Ganska lätt att överleva en drönare”

Aktuellt /

Organisationsutveckling

Försvarsmakten reformerar den centrala ledningen

Intervju /

Forskning

David Bergman: ”Jag kan prata både militäriska och akademiska”

Aktuellt /

Arbetsmiljö

Låga sjuktal i Försvarsmakten – Officersförbundet: Ger inte hela bilden

Mötet

Johan Huovinen

Johan Huovinen: ”Det finns de som säger: Ingen rök utan eld”

Han var ett välkänt ansikte i media som expert på kriget i Ukraina – tills han blev ökänd som ”toppmilitären som greps i razzia”, misstänkt för brott mot rikets säkerhet. Närmare tre år efter att överstelöjtnant Johan Huovinen greps är misstankarna mot både honom och frun Lena avskrivna – och livet börjar återgå till det normala.

Annica Ögren

2026-09-18

Johan Huovinen sitter bakåtlutad i en av mässens soffor på Försvarshögskolan, FHS, i Stockholm. Han är klädd i en ljusgrå kostym. Det har gått nästan två och ett halvt år sedan vi sågs för att göra detta personporträtt. Han är sig lik, bortsett från håret som har hunnit bli lite gråare.

När vi träffades senast, hösten 2023, ringde Johan Huovinens telefon i ett. Då var han klädd i sin marinblå uniform och svarade på frågor om den senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.

– Ibland kan det ringa fem gånger om dagen från olika mediehus, förklarade han då.

På det högra ficklocket på uniformen hade han fäst ryska generalstabsakademins utbildningstecken, vit och rombformad med en örn på. Ovanför den i höjd med bröstet syntes det ukrainska märket ”znak poshany” som på engelska blir ”badge of honour”, som Johan Huovinen tilldelades 2015 av dåvarande ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak. Att han placerade det ryska tecknet under det ukrainska på uniformen var en symbolhandling, berättade han.

– Jag tycker att jag har förtjänat det och är stolt över att jag gått där. Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan, sa Johan Huovinen då.

Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan.

Jobbet som lärare i militärstrategi vid Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan hade han vid den tidpunkten haft i ett år. Kontoret låg på markplan och delades med ”den andra finnen” som han själv beskrev det, överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

De båda blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 snabbt välkända ansikten i media som experter på kriget. Johan Huovinen har synts i intervjuer i SVT:s Aktuellt, i TV4:s Nyhetsmorgon, i Sveriges Radio, SvD och DN. Arbetet som militär lärare var en annorlunda roll för honom, som närmast kom från en treårig tjänst som militär rådgivare vid Sveriges ständiga delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Wien.

– Jag har aldrig varit lärare förut och jag har heller aldrig pratat med media tidigare egentligen. Jag har gjort kanske två eller tre intervjuer tidigare någon gång på rysk tv, på ryska, that’s it, sa han då.

Men mycket har hänt sedan den oktoberdagen. Och vi återkommer dit snart.

Johan Huovinen föddes 1967 och växte upp i ett hus i Bålsta utanför Stockholm i en familj med föräldrar och två yngre syskon. Mamman jobbade som lärare och pappan drev en bilfirma och arbetade senare som flygplanstekniker.

Några officerare har inte funnits i familjen. Militäryrket var heller inget som han själv eftersträvade som barn.

– Jag ville bli polis. Det var min dröm.

Under sommarloven från Sigtunaskolan humanistiska läroverket jobbade han extra i den kiosk som hans föräldrar om somrarna drev vid ett bad i Bålsta. Rätt ofta stannade de patrullerande poliserna i området för en fikapaus.

– Jag brukade prata med dem och blev väl lite fascinerad. Någon gång fick jag också åka med på en kvällspatrull, det tyckte jag var kul.

För att skynda på processen mot Polishögskolan ansökte han om att få mönstra tidigare och beta av värnplikten så tidigt som möjligt. Men under värnpliktstjänstgöringen på Norrbottens regemente förändrades drömmen.

– Det var väl äventyret som lockade: utbildningen, att få gå i befattning och ordning och reda. En organiserad strukturerad verksamhet.

Nästan direkt efter muck började han jobba på Roslagens luftvärnskår, Lv 3, i Norrtälje där han stannade tills regementet lades ned 2000. I någon slags panik över framtiden anmälde han sig som frivillig till kontingenten, KS 03, i Kosovo för att skaffa sig lite betänketid.

– Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

För väl hemma från missionen låg ett kuvert på köksbordet. Det visade sig att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, skulle sätta upp en ny internationell underrättelseavdelning med ansvar för bland annat Kosovo och Bosnien. Johan Huovinen sökte sig dit och arbetade där fram till 2004. Efter det läste den högre officersutbildningen på Försvarshögskolan, följt av två år som elev – och som tredje svensk någonsin – vid den Ryska federationens väpnade styrkors generalstabsakademi i Moskva. Han lämnade med högsta betyg.

Tillsammans med fru och två småbarn flyttade familjen sedan till Moskva där han de tre kommande åren var Sveriges armé- och flygattaché i Ryssland men även i Belarus.

– De fem åren var den lyckligaste tiden i livet. Barnen var små, vi hade inte samma stress som många andra med hämtning och lämning eftersom Lena kunde vara hemma med dem. Vi var ute på ett enda äventyr hela familjen, med möjlighet att resa. Det var en bra tid.

Att tala ryska är än idag inga problem, säger han, trots att han inte skulle kalla sig själv för flytande.

– Jag tycker man ska vara ödmjuk inför språk. Det finns alltid någon som kan det bättre.

Under åren som attaché representerade han Sveriges intressen under en period som präglades av kriget i Georgien 2008 och där Sverige hade avbrutit de bilaterala och militärdiplomatiska förhållandena med Ryssland.

– Det var en svår balansgång där en del av jobbet var att återupprätta relationerna och en annan del att utbyta information, ta emot besök från de övriga 104 länderna som hade militärattachéer i Ryssland. Och samtidigt skulle man försöka komma ut och se saker i landet.

Under dessa år påbörjade Ryssland dessutom en stor militär reform som lett fram till där vi är idag, vilket Johan Huovinen följde i detalj under sin tid i landet. 2014 till 2017 jobbade han även tre år som EU:s första militära rådgivare i Ukraina. Ett uppdrag som han trivdes med.

– Uppdraget var väldigt fritt, det var att samverka med interlokutörer och att rapportera till EU. Jag fick träffa alla möjliga människor, samarbeta med försvarsattachéer och rådgivare, internationella organisationer och ukrainska generalstaben, säkerhetstjänsten SBU och alla frivilligorganisationer. Det gav en enorm inblick i ett land som varit under stor press sedan 2014, om vad som fungerade och inte. Kontakter jag har nytta av än i dag.

Några dagar efter vår intervju i oktober 2023 skulle den här artikeln gå till tryck. I ett mejl den 16 oktober skriver Johan Huovinen att ”Jag läser detta ikväll och så får du svar under morgondagen, senast”. Men något svar kommer aldrig. Följande gryning, runt klockan fem på morgonen den 17 oktober står Johan Huovinen, som varje morgon i badrummet och rakar sig, till ljudet av den ukrainska piloten Denys Davidovs YouTube-kanal, med nästan en miljon prenumeranter.

– Min fru är så otroligt trött på det där. ”Nej, inte den mannen igen” brukar hon säga. ”Skaffa hörlurar”.

Men just den här morgonen hinner hon inte säga något. I stället reagerar Johan Huovinen på ett ljud från ytterdörren och börjar gå mot hallen. Halvvägs framme möts han av nationella insatsstyrkan som stormar in, ledd av Säpo. En av männen skriker ”polis, polis, ta det lugnt” och visar upp en polisbricka.

Johan Huovinen grips och förs till Kronobergshäktet, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, ett brott mot rikets säkerhet. Det innebär att någon utan lov skaffar sig eller röjer uppgifter om Sveriges försvar som kan skada Sveriges säkerhet om uppgifterna röjs för främmande makt. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år. Även frun Lena, som under 28 år jobbat på Försvarets radioanstalt, FRA, grips och misstänks för samma brott.

Efterföljande dygn försöker jag kontakta Johan Huovinen igen. Officerstidningen har pressläggning och citaten från intervjun några dagar tidigare behöver hans godkännande. Media känner ännu inte till att han sitter inlåst i en cell, utan någon möjlighet till kontakt med omvärlden.

Ett dygn senare kommer en push-notis från Expressen i mobilen. ”Svensk toppmilitär och hans fru gripna i razzia” intill en pixlad bild som jag känner igen. Artikeln ställs.

I åtta veckor satt Johan Huovinen häktad med fulla restriktioner utan kontakt med omvärlden och det skulle dröja nästan ett år innan åklagaren avskrev honom från utredningen. Under tiden i häktet hann han tänka tillbaka på vår intervju och om artikeln ändå publicerades till slut, berättar han när vi ses igen.

– Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Men sedan september 2024 är Johan Huovinen att betrakta som juridiskt oskyldig. Gripandet har satt spår i honom och påverkat hans relationer med kollegor och vänner. Han beskriver att många till en början tog avstånd och att han upplevde att hans förtroende var borta. Planen då var att rida ut stormen de sista åren till pension, vilket man inom Försvarsmakten kan ta ut som 61-åring.

Men så här nästan två år efter att Johan Huovinen kom tillbaka till sin tjänst på Försvarshögskolan – och snart tre år efter gripandet – har något hänt. Förutom att han flyttat upp en våning på jobbet till ett eget kontorsrum och att kontorskollegan Joakim Paasikivi gått i pension, har hans telefon börjat ringa igen. Media fortsätter att ställa frågor om kriget i Ukraina och vänner har börjat höra av sig.

Och i början av juli i år meddelar chefsåklagaren i fallet, Per Lindqvist, att utredningen läggs ned, inkluderat misstankarna mot Johans fru Lena. ”Jag har lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas. Skälet är att det inte är möjligt att i alla delar förhöra de vittnen som är nödvändiga. Vittnena är på grund av sekretess förhindrade att förhöras om vissa uppgifter”, skriver chefsåklagaren i ett pressmeddelande.

Upplever du att du har lyckats vända på skutan nu?

– Ja, det tycker jag. Samtidigt finns det ju de som säger ”ingen rök utan eld”. Och det finns ingen transparens i detta. Jag kan inte transparent förklara vad som ligger bakom. Det skulle annars kanske lägga saker till rätta.

Så, vad var det som hände? Hela rättsfallet har omgärdats av omfattande sekretess och Johan Huovinen är belagd med yppandeförbud, vilket hindrar honom från att kunna berätta om fallet. Det är frustrerande, förklarar han.

– Det finns ju en story där även om jag inte har något med den att göra.