Det har snart gått ett år sedan utredningen ”Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret” (SOU 2025:86) tydligt slog fast vad många redan visste: Försvarsmakten behöver en ny personalkategori för erfarna gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS.
Ändå har ingenting hänt.
Under tiden fortsätter vi att göra exakt det vi alltid har gjort: utbilda soldater, utveckla dem, och sedan tappa dem när de når sin högsta operativa nivå. Systemet är enbart designat för omsättning, inte förmåga. Problemet är inte otydlighet. Problemet är tempo. Eller snarare: bristen på det.
Rapporter har skrivits. Brister har identifierats. Lösningar har föreslagits. Trots det fastnar frågan i byråkratiska mellanrum – mellan utredning och beslut, mellan ansvar och genomförande. Istället för handling ser vi fortsatt beredning.
Under tiden diskuteras nya kategorier, modeller och strukturer. Men varje månad som går utan beslut är ytterligare en månad där erfaren personal lämnar. Det är inte en teoretisk brist, det är ett pågående kompetenstapp.
Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora?
Det här är kärnan: systemet är redan identifierat som otillräckligt. Lösningen är redan föreslagen. Ändå står vi still. Vi har inte ett kunskapsproblem. Vi har ett genomförandeproblem.
Om Sverige menar allvar med sin militära upprustning måste vi också våga agera när bristerna är uppenbara. Att utreda vidare det som redan är utrett är inte försiktighet, det är ineffektivitet.
Liknande läsning:
Snart är det 12 månader sedan utredningen offentliggjordes. Hur många erfarna soldater har vi råd att förlora? Frågan är inte längre vad som behöver göras, utan varför det fortfarande inte har gjorts.
Olle Dahlkvist, GSS i flygvapnet
