Senast publicerat
Senast publicerat:

Svårt att säga nej till mer jobb

381 personer svarade på forskaren Emma Oskarssons enkät om hur arbetssituationen är för yrkesofficerare i Försvarsmakten. Nu presenterar hon resultatet av den första del­studien. Det visar sig att vara svårt att sätta gränser för sin egen arbetsbelastning – och att kvinnor känner sig mer utsatta än sina manliga kollegor.

Jenny Folkesson
I sin forskning ser Emma Oskarsson hur Försvarsmaktens personal behöver känna att de kan kontrollera sin arbetssituation för att må bra och göra ett bra jobb.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Artikel från Officersförbundet.

Sverige har nyligen gått med i Nato, Försvarsmakten växer och många fler personer ska anställas. Det ställer krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga hos personalen hos Försvarsmakten vilket kan leda till nya förutsättningar med ökad stress och arbetsbelastning. Och för att inte riskera att personalen bränner ut sig eller lämnar Försvarsmakten är det viktigt att fokusera på vilka personliga resurser som blir viktiga för att mäkta med den nya situationen.

Det var utgångspunkten för doktoranden Emma Oskarssons forskningsprojekt som nu har gått i mål i en första delstudie. Studien visar att störst betydelse för att vilja säga upp sig är brist på kontroll.

– Alltså att man inte har möjlighet att påverka sin arbetssituation. Näst viktigast var de kvalitativa kraven på ens arbetsuppgifter, det vill säga arbetsuppgifter som kräver för mycket kognitivt och den tredje faktorn var om man inte kände ett bra socialt stöd från sina chefer. Sammanfattningsvis: När kraven ökar, ökar också viljan att säga upp sig men de psykosociala arbetsmiljöfaktorerna har också betydelse, säger Emma Oskarsson.

Tidigare forskning om psykosocial arbetsmiljö finns det gott om. Det som gör denna undersökning unik är att den dessutom fokuserar på personliga resurser och vilken betydelse de kan ha för hur man upplever sin arbetsmiljö och tolkar de krav som ens jobb innebär. I förlängningen handlar undersökningen även hur sådana faktorer kan påverka olika arbets- och hälsorelaterade utfall – som exempelvis psykisk hälsa, välbefinnande och vad man har för attityder kopplade till arbetet. Och det finns det inte lika mycket forskning på.

Männen tror mer på sig själv än kvinnorna gör och männen upplever inte i lika stor utsträckning att de har problem med sin hälsa.

Förmågan att som anställd sätta gränssättande strategier är en personlig resurs som inte bör underskattas, noterar Emma Oskarsson. Hennes forskning visar att problemet inte ligger i kommunikationen med cheferna. 

– Det verkar inte finnas några problem när det gäller att signalera uppåt om hög arbetsbelastning. Däremot finns det problem när det gäller hur man sätter gränser för att hantera sin egen arbetsbelastning – det verkar vara betydligt svårare.

Närmare hälften av de som har svarat på enkäten uppger att de i stor utsträckning tar på sig mer arbete än de orkar med. De upplever inte att de kan arbeta ostört och de kan inte planera in reflektionstid mellan sina arbetsuppgifter. Emma Oskarsson ser att Försvarsmaktens personal anser att det är bristen på tid som är boven i dramat.

Liknande läsning:

– Folk känner inte att de hinner, inte minst på grund av de kvantitativa kraven. Att arbeta hårt, snabbt och under tidspress skattas högst bland olika sorters arbetskrav. Det är bekymmersamt om man inte känner att man kan sätta gränser för sin arbetsbelastning eftersom vi ser att det kan öka risken för utbrändhet och folks vilja att säga upp sig. Det är inte ett bra resultat. Jag ska undersöka vidare vad det kan bero på att många inte upplever att de kan sätta gränser för sin egen arbetsbelastning.

Emma Oskarsson ler

Doktoranden Emma Oskarsson har undersökt hur arbets­situationen för yrkesofficerare har förändrats i och med att ­Försvarsmakten växer och arbetsbelastningen ökar.

Foto: Jenny Folkesson

Ett annat tydligt resultat är att kvinnliga officerare och specialistofficerare mår sämre än sina manliga kollegor. Kvinnorna upplever en lägre psykisk hälsa, ett lägre välbefinnande, de är i lägre grad tillfredsställda med sitt liv och deras känsla av återhämtning efter utfört arbete är sämre än männens.

– Dessutom har kvinnorna fler symtom på depression än sina manliga kollegor, men det är inte jätteöverraskande utan speglar andra liknande studier från andra sammanhang.

Vad är det då för personliga resurser som visar sig vara viktiga för att Försvarsmaktens personal ska kunna bättre? Enligt Emma Oskarsson handlar det om dels förmågan att sätta gränser för sig själv, dels självtillit. Just självtillit är en väldigt viktig faktor när det gäller utbrändhet och även där finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män.

– Männen tror mer på sig själv än kvinnorna gör och männen upplever inte i lika stor utsträckning att de har problem med sin hälsa.

I en sammanfattande hälsning till Försvarsmaktens chefer trycker Emma Oskarsson lite extra på att det gäller att identifiera vad som behövs för att stärka sin personals engagemang i organisationen, så att de stannar kvar inom Försvarsmakten och inte riskerar att bli utbrända. Särskilt det här med att kunna kontrollera sin arbetssituation är viktigt för välbefinnandet, även om det så klart inte är ett behov som går att tillgodose i vilken utsträckning som helst,

– Men så långt som möjligt är det viktigt att de anställda kan det. Det är också viktigt att de känner att de har stöd från chefer och kollegor för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom behöver krävande arbete ändå vara hanterbart och de anställda behöver känna att de har förmågan att kunna lösa sina uppgifter, säger Emma Oskarsson.

Fakta

Om undersökningen

Emma Oskarsson, doktorand på Försvarshögskolan i Karlstad, genomför sin forskarutbildning vid Stockholms universitet.

I studien ”Kognitiv förmåga och krav och resurser i arbetet” har hon valt att fokusera på om och i så fall hur arbets­situationen för yrkesofficerare i Försvarsmakten förändras mot bakgrund av ­pågående tillväxt och ökad arbets­belastning.

9.000 medlemmar i Officersförbundet bjöds in att delta i undersökningen ­genom att logga in via Officersförbundets ­hemsida och där svara på frågor om hur de upplever sitt jobb och sin arbets­belastning.

381 personer, ungefär hälften officerare, hälften specialistofficerare deltog i studien och svarade på frågorna med start i november 2024 fram till april 2025.

Nu är första delstudien klart och ska publiceras vetenskapligt. Sedan kommer en intervju och en observationsstudie om hur Försvarsmaktens personal rent praktiskt använder sina personliga resurser.

Längst ut på linan – i skogen, i en grop i mörkret och regnet – finns en soldat. Han eller hon är trött, hungrig, smutsig och blöt. Romantiken från rekryteringsaffischerna är helt borta. Soldaten snyftar, känner sig rädd och ensam. Det är i den där gropen Lars Westerbergs engagemang och lojalitet ligger – såväl det fackliga som yrkesmässiga.

Fredrik Hultgren
Text: Fredrik Hultgren Foto: Tobias Andersson
Lars Westerberg 11

 – Jag har levt mitt yrkesliv i den blå pilens spets. Strid till fots med burna vapen är det jag ägnat mig åt. I den kontexten blir de kanske viktigaste fackliga frågorna, arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet, på sätt och vis väldigt lätta att renodla.

Lars Westerberg är Regementsförvaltare vid Livregementets husarer, K 3, Karlsborg. Tillika är han förtroendevald i den lokala officersföreningen med ett långt fackligt engagemang bakom sig.

Lars Westerberg inledde sin militära karriär som alla andra av hans generation. Efter några turer med pliktverket ryckte han in för värnplikt som kompanibefäl vid dåvarande I 15 i Borås. Det var den 6 juni 1983. Sedan den dagen, Sveriges första officiella nationaldag, har han varit Försvarsmakten trogen.

– Jag trivdes oerhört bra på I15 och blev kvar där i åtta. Sedan var det det i livet som är viktigt på riktigt som fick mig att begära förflyttning till K3 i Karlsborg. Och där har jag blivit kvar.

Sedan ett år tillbaka är Lars som sagt Regementsförvaltare vid K 3. Sin plats i OF Wanäs styrelse, den lokala officersföreningen, har han behållit, även om han klivit av rollen som vice ordförande.

– Anledningen till att jag klev av som vice var främst för att jag vill ge plats åt de yngre. Vi som är lite äldre ska inte sitta som stoppklossar när nästa generation ska komma fram. Men naturligtvis finns ju även aspekten att man som Regementsförvaltare och fackligt förtroendevald ibland kan hamna på två stolar, vi ville inte ta den risken, säger Lars Westerberg.

Men egentligen ser Lars inte kombinationen chefskap och fackligt förtroendemannaskap som något som nödvändigtvis behöver innebära en konflikt.

– I slutändan handlar båda rollerna om att värna soldaten längst ut, han eller hon som ligger ensam i den där gropen, i regnet och mörkret.

Just soldaten längst ut på linan är något Lars ständigt återkommer till som grunden för hans engagemang.

– Det är ju där ute den verkliga arbetsmiljön är. Vi måste vara relevanta där ute om vi ska vara relevanta över huvud taget. Visst ska vi ha höj– och sänkbara skrivbord på befälsrummen, det är också arbetsmiljö. Men här hos oss står flera sådana skrivbord oanvända, samtidigt saknar soldaten vettiga ryggsäckar, säger Lars och fortsätter:

– Min moraliska kompass säger mig att det är skamligt att den där soldaten i gropen inte får ut en riktig kompass.

På frågan om vad han ser som viktigt för förbundet, och Försvarsmakten, att fokusera på för att lyckas skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medlemmar och medarbetare nämner Lars Försvarsmaktens värdegrund, vars principer även Officersförbundet i sitt fackliga program ställt sig bakom och följer.

– Värdegrunden är oerhört viktig för oss. Många tror tyvärr att värdegrunden är något annat än vad den är. Men vad den handlar om är faktiskt bara om hur vi bäst löser vår uppgift. Att verka i enlighet med värdegrunden tar inte bort fokus från något annat, tvärtom. Men det handlar om att leva värdegrunden, inte bara att läsa den, säger Lars Westerberg.

– De ”skenhårda” får tycka vad de vill, men värdegrund och schyssthet bäddar för framgång i anfallsmålet, lägger han till.

Regementsförvaltare Lars Westerberg är även förtroendevald i Wanäs OF vid K3.

FAKTA

Lars Westerberg
Ålder: 57
Fackligt uppdrag: Revisor OF Wanäs
Bakgrund i urval: Uppvuxen i Skövde. Militärtjänst på I 15 i Borås. Trupptjänst på K 3 sedan 1991. Regementsförvaltare sedan 2019
Familj: Gift, två utflugna flickor
Bor: Karlsborgs fästning
På fritiden: Fysisk träning och amerikanska bilar

Att Lars tidigt valde att engagera sig fackligt hade mycket att göra med lojalitet, en aspekt som återfinns i just värdegrunden. Men också om tacksamhet.

– Jag är oerhört tacksam gentemot alla de som tar ett stort engagemang och lägger så mycket tid på att jobba som förtroendevalda. Jag kände helt enkelt att jag också kunde dra mitt strå till stacken.

På K 3 har Lars haft fackliga roller som skyddsombud och ledamot i valberedningen. Att han hamnade som vice ordförande var dock lite av en slump och berodde helt enkelt, erkänner han, på att han misslyckats med sitt jobb som valberedare.

– Jag hade inte hittat någon som ville ta på sig rollen, så när sekreteraren spände ögonen i mig var det bara att ta det själv, skrattar han och fortsätter:

– Jag var alltså lite oförberedd på det mer djupgående fackliga arbetet. Jag gick några kurser i förbundets regi och slogs snart av hur oerhört stimulerande fackligt arbete är. Särskilt när det handlar om personärenden. En enskild medarbetare som behöver hjälp och som via facket också kan få det. Det är ju någonstans essensen och spetsen i det vi ägnar oss åt inom förbundet. Sedan blir jag också ofta både imponerad och inspirerad av yrkesskickligheten och kunskapen, både hos de som arbetar fackligt och hos arbetsgivarsidan. Det finns mycket duktigt folk på båda sidor av förhandlingsbordet helt enkelt.

När det kommer till Officersförbundets framtid återkommer Lars hela tiden till frågan om behovet av föryngring, av att släppa fram nästa generation.

– Vi som har varit med länge måste lämna plats. Engagemanget hos de yngre finns där, och visar vi att det finns en lucka kommer den att fyllas. Nytänkande och yngre engagemang måste premieras och släppas fram. Folk som jag, som varit med i snart 40 år, tycker ju exempelvis att fältuniform m/90 och AK 5:an fortfarande känns ganska nya och fräscha, för vi jämför med vad som fanns innan. Men med en sådan inställning blir det ingen förändring.

Samtidigt som det yngre engagemanget måste premieras menar Lars att de som varit med länge också har en oerhört viktig roll att fylla – nämligen att säga emot.

– Vi som äldre har i det närmaste en skyldighet att agera lite surgubbe. Det viktigaste vi kan göra för den unga generationen är att komma med invändningar. Som ung har du en massa fantastiska, kreativa men ibland vansinniga idéer. Vi som har varit med ska då vara där och ifrågasätta, få de yngre att slipa sina argument. De är redan hungriga, vi kan få dem vassare och, faktiskt, kanske lite arga. Det tror jag är bra, säger Lars. 

Ur arkivet: