Norges sak är vår!” Så avslutade min farfar, riksdagsmannen Ruben Wagnsson, ett tal i första kammaren i mars 1941. Men orden nådde aldrig pressen. Utrikesminister Christian Günther ansåg att de var för farliga.
Händelsen illustrerar skillnaden mellan dåtid och nutid, mellan en värld där traditionella medier var det enda sättet att nå ut på bred front och dagens nya mediesamhälle. Informationsspridning har kommit att spela en stor – ibland avgörande – roll i både krig och politik. Zelenskys budskap i Kiev strax efter den ryska invasionen ”Jag är här…”, och ukrainska soldaters utrop ”Russian warship, go fuck yourself”… bidrog exempelvis rimligen till att väsentligt stärka sammanhållning, stridsvilja och omvärldens stöd.
Det finns en demokratisk potential i användandet av sociala medier. Stater och organisationer drar också fördelar av att snabbt och brett kunna nå ut till olika publiker. Den svenska Försvarsmakten har dragit nytta av sociala medier under lång tid. Redan på 2010-talet sysslade exempelvis försvarsmaktsbloggare, parallellt med fristående bloggare, med att beskriva och analysera Afghanistaninsatsen. Försvarsmakten arbetade vid denna tiden också med att professionalisera myndighetens kommunikationsverksamhet. En intervju-studie vi utförde tyder på att ledningen såg sociala medier som en möjlighet, snarare än som ett problem.
En enkätstudie som inkluderade 26 europeiska försvarsmakter visar dock att det saknades ett gemensamt förhållningssätt till sociala medier. Bristen på övergripande strategi på EU- och Natonivå vittnar om att europeiska försvars-makter var sent ute med att ta sprängkraften i sociala medier på allvar – i alla fall om man jämför med den ryska ledningens systematiska arbete med informationspåverkan som pågått ända sedan 1990-talet och det andra Tjetjenienkriget.
Internt har den ryska regimen enat de officiella narrativen, begränsat fria medier och rensat ut oliktänkande individer. Externt har man bedrivit informationspåverkan bland annat genom de statsfinansierade nätplattformarna Sputnik och RT. Forskning har identifierat försök till och viss framgång med valpåverkan gentemot bland annat USA, Tyskland och Frankrike.
Ryssland hade också länge förberett för invasionen av Ukraina genom ett konsekvent intrummande av ett antal negativa narrativ om Ukraina i statsmedia. Ukrainare omgestaltades i media från ”bröder” till ”nazister” och ”fiender”. Det här är en del av en officiell strategi som speglas i policy-dokument i vilka information ses som en del av säkerhetspolitiken.
Liknande läsning:
Ryssland är inte ensamt om att bedriva informationspåverkan mot andra länder. En rad auktoritära och semi-auktoritära regimer lägger kontinuerligt stora resurser på informationspåverkan riktad mot medborgare i andra länder, genom vad som ska verka som normal och attraktiv nyhetsrapportering. Ryssland har dock lagt osedvanligt stora resurser på sin informationspåverkan. Det finns en stor uppsättning ryska statligt styrda engelskspråkiga mediekanaler, som är sammanlänkande och används i påverkanssyfte.
Bradshaw med kollegor visar exempelvis i artikeln ”Playing Both Sides: Russian State-Backed Media Coverage of the #BlackLivesMatter Movement” hur olika sådana kanaler användes under BLM-protesterna 2020 för att ”elda på” meningsmotståndare från båda sidor, i syfte att destabilisera och polarisera.
Rysslands strategi är mycket långsiktig. Den går bland annat ut på att ihärdigt pumpa ut ett begränsat antal centrala narrativ, för att mer eller mindre hjärntvätta åhörarna. Det skedde inför invasionen i Ukraina och det har skett när nätplattformarna RT och Sputnik beskrivit Sverige i mycket negativa ordalag ända sedan 2015, för att försvaga landet, skapa splittring och om möjligt även under-minera nationell säkerhet. Detta är så mycket allvarligare, då forskning som utförts i USA och Ukraina tyder på att rysk informations-påverkan kan ha effekt på politiska åsikter.
Det här gäller även i den svenska kontexten. Artikeln ”The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence” bygger på en nationell representativ enkät genomförd 2020 med hjälp av Novus.
Resultaten visar att svenskar som konsumerar RT och Sputnik i högre grad än icke-konsumenter håller med om innehållet. RT/Sputnik-läsarna är både mer negativa till exempelvis feminism och HBTQ-frågor och har en mer positiv syn på Ryssland.
Resultaten tyder också på en förvånansvärt hög konsumtion. Hela sju procent uppger att de tar del av RT/Sputnik; fem procent mer sällan och två procent varje vecka eller månad. Det finns konsumenter i alla åldersgrupper, bland båda könen och bland anhängare av alla politiska partier, men män och yngre är tydligt överrepresenterade.
Nästan tre av fyra RT/Sputnik-konsumenter är män, och den yngsta åldersgruppen är tydligt överrepresenterad. Var femte man i åldern 18-29 år sade sig läsa RT och/eller Sputnik. RT/Sputnik-konsumenter skiljer också ut sig i vissa andra hänseenden. Jämfört med icke-konsumenter stödjer de i högre utsträckning utomparlamentariska partier och Sverigedemokraterna samt i viss mån Vänsterpartiet. De avviker också genom sin mycket höga konsumtion av såväl inhemska som utländska medier. De är mer benägna att diskutera nyheter – med undantag för nyheter från traditionella svenska medier – i verkliga livet. De är samtidigt mer skeptiska till alla typer av media och journalism, förutom svensk alternativmedia, RT och Sputnik.
Trots denna skepsis är de mer benägna än icke-konsumenter att sprida medieinnehåll på sociala medier. De är också mer villiga att sprida nyheter utan att veta ursprunget och även när de misstänker att innehållet inte är sant. Detta tyder på att de har god potential i att förstärka RT/Sputniks budskap genom spridning.
Vad kan man då göra för att bemöta detta? Långsiktiga strategier är viktiga, som att försöka öka kunskaper om informationshantering, exempelvis i skolan, på arbetsplatser och bland äldre.
Utbildning i källtillit är dock kanske ännu viktigare än sådan i källkritik, i en tid då vissa har börjat slå ifrån sig även kvalitetsjournalistik, forskningsresultat och myndighetsinformation. Det gäller att vara uppmärksam, men inte uppgiven, inför informationsfloden i dagens samhälle och att ha ett lagom kritiskt förhållningssätt till information.
Överkritiska individer riskerar att landa i konspirationsteorier, vilket är en styggelse, som kan öka i takt med populismen.
Vissa åtgärder mot informationspåverkan är mer drastiska än andra och lämpligheten i dem förtjänar att diskuteras. EU har exempelvis etablerat ”East Stratcom Taskforce”, som tillgriper tveksamma metoder för att bemöta rysk desinformation.
En annan kontroversiell åtgärd är förbud. Drygt 70 år efter censuren av min farfars uttalande, den 27 februari 2022, beslöt EU att blockera RT och Sputnik. Beslutet kan förvisso debatteras. Men det är en tydlig illustration av att politiker ser mycket allvarligt på problemet med illasinnad informationspåverkan, som bland annat kan bidra till att polarisera samhällen och underminera tilltron till politiker, myndigheter och medier.
Hur gick det då för Ruben Wagnsson? Han blev nog lite arg, men fortsatte att arbeta för Norges sak på en mängd olika vis och tilldelades 1951 det norska storkorset, Sankt Olavs orden, för sina insatser.
