Senast publicerat
Senast publicerat:

Undervattensstrid i fokus när HMS Ven går till sjöss

Det skärpta säkerhetsläget i Östersjön och Sveriges inträde i Nato ökar efterfrågan på marin undervattensförmåga. Men trots att minröjningsfartygen närmar sig slutet av sin livslängd saknas beslut om anskaffning av ersättare. Minröjningsfartyget HMS Ven deltog i Marinövning höst 2025 som i år hade särskilt fokus på just undervattensstrid.

Navigationsofficer Sverker och vapen­tekniker Abdel­mohsen på väg ut på Hårsfjärden.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är en gråmulen förmiddag när HMS Ven lämnar kajen på Berga örlogsbas i Haninge garnison utanför Stockholm. På nordostlig kurs inleder besättningen med en sladdrond för att säkerställa att utrustning och materiel är korrekt stuvad och surrad inför sjöresan. Därefter beordras klart skepp för att kontrollera att samtliga positioner är bemannade i enlighet med planeringen. 

Liknande läsning:

– Man kan se det lite som ett diagnostiskt prov av den generalfördelning vi har ombord. Exempelvis säger vår generalfördelning att navigationsofficeren är den som ska köra båten och att vår sonarofficer är rökdykare, säger fartygschefen örlogskapten Anton Holmberg där han står uppe på bryggan och fortsätter:

– Att gå upp i klart skepp ger oss möjlighet att skruva på organisationen om det skulle visa sig finnas några tokigheter.

Anton Holmberg

Örlogskapten Anton Holmberg

Fartygschef på HMS Ven

Marinövning höst 2025 är en av de största årliga marina övningarna och har i år ett särskilt fokus på undervattensstrid. Den pågår mellan 8 och 15 oktober med ett 20-tal korvetter, minröjningsfartyg, spaningsbåtar samt skol-, stabs och stödfartyg. 

Anton Holmberg berättar att övningens första dygn är momentstyrd, där deltagande plattformar själva väljer vilka funktioner de vill fokusera på. 

– Vi har valt att testa våra undervattensensorer. Vi vill säkerställa att de fungerar som de ska och kommer att genomföra kalibreringar vid behov. Sonarerna är kärnan i vår förmåga och används för att söka av havsbottnar och vattenvolymer, säger han.

margaretabsandeback_251008_MBS8302

Från fartygets stridsledningscentral följer sonarofficer Karin undervattensfarkosternas färd genom vattenvolymen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Fartyget tillhör 42:a minröjningsdivisionen i Stockholm och har till uppgift att säkerställa att sjöleder är farbara och att hamnar och basområden hålls tillgängliga. Det sker genom att bland annat söka efter förankrade och bottenliggande sjöminor och oskadliggöra oexploderad ammunition. Sensorerna på HMS Ven styrs från fartygets stridsledningscentral. Utrymmet är fyllt av skärmar, instrumentpaneler och pärmar; belysningen är dämpad. 

Översergeant Karin är sonarofficer ombord. Sedan hon inledde sin tjänstgöring som undervattensstridsofficer vid minröjningsdivisionen 2019, har det skett flera förändringar på fartygen och ny utrustning och nya system har tillförts. Även det skärpta säkerhetsläget i Östersjöregionen har gjort avtryck ombord, berättar hon. Stämningen har förändrats och uppdraget skiftat, från att främst hantera historiska lämningar till att handla om här och nu. 

– Man känner av allvaret och verksamheten är mer skarp idag. Alla är mer på hugget än tidigare och det känns på stämningen. Innan vi hamnade i det gråzonsläge vi befinner oss i idag, var det fokus på att söka och desarmera historiska mineringar från de båda världskrigen. Nu är vi fokuserade på varifrån hoten kan komma om det skulle hända någonting, säger Karin. 

Sonarerna är kärnan i vår förmåga och används för att söka av havsbottnar och vattenvolymer.

HMS Ven är ett av marinens fem minröjningsfartyg i Kosterklass. När fartygen kom på 1980-talet var de första minröjningsfartygen med sonar och fjärrstyrd farkost för minjakt. Tidigare metoder har byggt på svepning, som till exempel skärande vajer som kapar förtöjningar till minor förankrade i havsbotten. Ny teknik och system har tillförts eller uppdaterats och fartygen har i olika steg genomgått moderniseringar. Enligt uppgift på Försvarsmaktens webbplats håller den svenska minröjningsförmågan till havs numera världsklass, men trots uppdateringar märks det att det snart är 40 år sedan HMS Ven togs i bruk. Som i maskinkontrollrummet där det saknas kameraövervakning i de två obemannade maskinrummen. Fanjunkare Mattias Lundblad är maskintjänstchef ombord. 

– Visst hade det varit en fördel med kameraövervakning, men det fungerar bra ändå. Vi ronderar maskinrummen regelbundet och efter ett tag blir man också väldigt bra på att uppfatta lukter och höra om något är fel. Sedan har vi instrument som gör att vi kan se alla värden i maskinrummen, säger han.  

Ett annat exempel på att fartyget är något daterat finns på bryggan där man navigerar med sjökort i pappersformat istället för de digitala versioner som annars är standard idag. Vid styrpanelen sitter fänrik Hanna som är navigationsbefäl. Hon sträcker sig efter papperskortet och pekar på de linjer som ritats upp i en formation över området för dagens övning. 

– Vi lägger ut rutter så här. Egentligen är det inga konstigheter. Alla örlogsfartyg måste ha papperssjökort utöver de digitala korten för redundans, och genom att vi bara använder papperssjökort upprätthåller vi den kompetensen. Men det är klart att man inte får samma överblick som med ett digitalt kort, säger Hanna. 

margaretabsandeback_251008_MBS8099

På HMS Ven används sjökort i papper istället för de digitala kort som annars är standard idag.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Hon och hennes avlösare går vakt sex om sex, vilket innebär sex timmars tjänstgöring följt av sex timmars vila. Systemet gör det svårt att få ihop en längre sammanhängande sömn och det gäller att snabbt kunna gå ner i varv under frivakten för att få tillräckligt med vila. 

– Det är alltid lite kinkigt de första dygnen, men sedan kommer man in i rytmen. Jag brukar lyssna på någon lagom tråkig podd för att somna. Ibland behöver man bara någon som pratar i örat på en, lite sövande så där, säger Hanna.

Fartygets andre navigationsofficer, löjtnant Sverker, säger att hans metod för god sömn är att träna. 

– Jag behöver springa varje dag för att kunna sova. Jag har mycket spring i benen och träningen hjälper mig att slappna av i hytten. Men det behöver inte vara jättelänge, runt 40 minuter på löpbandet räcker.

Sverker berättar att de flesta i besättningen tycker om att träna. Därför gäller det att vara snabb om man vill få tillgång till fartygets enda löpband.  

– Kommer man för sent blir det kö. Efter vakten går man alltid och käkar, men eftersom jag inte får håll så lätt brukar jag gå och träna direkt efter maten. Då är det oftast inte så många där. Sedan har vi motionscykel och roddmaskin också, säger han.           

Han har tidigare varit navigatör på Visbykorvetterna. Även om ytstridsfartygen är större och snabbare än minröjningsfartygen, är navigationen här mer komplex, säger Sverker. 

– Visst är det svårare att köra en snabbare båt, men korvetterna rör sig oftast längre ut till havs. Vi går mer inomskärs i tajta passager vilket gör navigationen mer utmanande och vi måste hålla koll på vad besättningen gör ute på däck eller om vi har något i vattnet eller luften.   

margaretabsandeback_251008_MBS7526

Motortekniker Elsa och hennes kollegor förbereder fartygen inför avgång.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Just idag består besättningen av 26 personer, varav hälften är befäl. Det är något färre än fartyget är byggt för. Bland annat saknas det en teknisk officer vilket gör att Mattias Lundblad, vars tjänst i grunden är vaktfri, behöver gå vakt. Även stridsledningscentralen är kort om folk sedan Karins avlösare blivit sjuk. Nu ska hon täcka upp för honom så långt det är möjligt tills han är tillbaka.  

– Jag får dricka mycket kaffe eller något sådant, säger hon med ett snett leende. 

– Sedan är jag småbarnsmorsa också så jag är van att sova typ ingenting. Men det löser sig. Min avlösare är säkert tillbaka snart. 

Politikerna börjar inse att man måste ha koll på det som sker under ytan också.

HMS Ven passerar söder om Ornö för att sedan vända västerut och lägga sig utanför Käringholmen. I området finns flera av marinens övningsminor som lagts ut för minröjningsfartygen att träna på. Att upptäcka och identifiera föremål på havsbotten sker i två steg. I första skedet sjösätts en sonar för att registrera eventuella föremål. Därefter skickas den något större fjärrstyrda undervattensfarkosten iväg för att undersöka fyndet. Med en manöverlåda i en rem om halsen kör Mattias Lundblad kranen som används vid sjösättning av farkosterna ute på det blåsiga akterdäcket. 

När undervattensfarkosten träffar vattenytan kopplas kroken loss och plattformen försvinner iväg genom det mörka vattnet, ansluten till fartyget via en lång kabel som skickar information till stridsledningscentralen. 

– Den har en egen liten sonar och en egen liten kamera som undersöker det som fartygets sonar givit utslag på. Det kan vara en sten eller kanske en mina. Befinner vi oss i skarpt läge och ska säkra en led, kan det ta flera dygn innan vi är klara, säger Mattias Lundblad. 

margaretabsandeback_251008_MBS8236

Vapentekniker Ellen förbereder undervattensfarkosten inför sjösättning. Maskintjänstchef Mattias Lundblad är kranförare.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Med ombord på HMS Ven finns 42:a minröjningsdivisionens chef, kommendörkapten Anders Barrestedt. Han är nöjd med att Marinövning höst i år fokuserar på undervattensstrid. Minröjningsförmågan har under flera år hamnat i bakvattnet av behovet av nya ytstridsfartyg, säger han, men nu noterar han ett ökande intresse för minröjning. 

– Skadade undervattenskablar och sabotagen mot Nordstream har gjort att politikerna börjar inse att man måste ha koll på det som sker under ytan också. Sedan har vi det som händer i Svarta havet, där vi ser exempel på hur man använder sjöminor och vilka konsekvenser det kan få, säger Anders Barrestedt. 

Han tillträdde tjänsten som divisionschef den 21 augusti och håller nu på att skapa sig en bild av läget inom divisionen. 

– Min uppfattning är att förbandet mår relativt bra, men att det finns sådant som behöver förbättras. De har lidit ganska mycket av materiella problem de senaste åren vilket jag tror har påverkat humöret och arbetsglädjen i stort. Det har varit ganska påtagligt. 

Vilken typ av materiella problem handlar det om?

– Vi har haft vissa brister kopplat till våra sensorer. Det har pågått under ett antal år, men jag upplever att vi börjar få bukt med det och att det sakta ljusnar vid horisonten, säger han. 

Samtidigt konstaterar Anders Barrestedt att minröjningsfartygens ålder gör att förbandet ändå kommer behöva tillföras nya fartyg inom en inte alltför avlägsen framtid. Minröjningsfartygen beräknas nå sin fulla livslängd om tio år, men ännu finns varken beslut, planer eller pengar avdelade till nya plattformar. 

– Det finns en tanke bortom 2035, men jag upplever att projektet kommit alldeles för kort. Materielanskaffning är ju långa processer där allting tar väldigt mycket tid, och här har man knappt börjat. I min roll känner jag frustration över det. Det här borde ha startat för länge sedan, säger han. 

margaretabsandeback_251008_MBS8467

Enligt divisionschef Anders Barrestedt är det brådskande att komma igång med processen att ersätta befintliga minröjningsfartyg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Enligt Anders Barrestedt handlar behovet inte enbart om att omsätta befintliga fartyg. Minröjningsflottan behöver också utökas för att vid höjd beredskap kunna säkerställa öppna leder utmed hela den svenska kusten. 

– Svensk minröjningsförmåga är snudd på världsledande, men när vi nu pratar tillväxt och Nato med allt vad det innebär blir det tydligt att vi är alldeles för få. På västkusten finns ingen division och det har vi inte i Norrlandshamnarna heller, trots att de ökar i betydelse. Vi kan såklart flytta resurser, men vi har ju så få, säger han och fortsätter:

– I dag har marinen totalt sju minröjningsfartyg och sex spaningsbåtar. Att säga exakt hur många enheter vi skulle behöva är svårt, men jag skulle säga ungefär det dubbla jämfört med idag. 

Och tillgängligheten på befintliga minröjningsfartyg, hur ser den ut? 

– Det som kan ställa till det för oss är tillgången på varvsresurser. Vi lever i ett arv av olika tekniska problem som stundtals har begränsat tillgängligheten, men vi är på väg ut ur det nu, säger Anders Barrestedt.   

Svensk minröjningsförmåga är snudd på världsledande, men […] vi är alldeles för få.

En annan utmaning för förbandet är personalförsörjningen. Enligt Anders Barrestedt är inflödet av yngre, nyanställda god och det finns också ett antal äldre, seniora officerare som tjänstgjort länge. Däremot saknas det befäl som befinner sig mer mitt i karriären. 

– Jag brukar prata om mellanskiktet. Bland officerare handlar det om kaptener och pratar vi specialistofficerare så är det de som gränsar till att bli förvaltare. Det är bland de här vi har de största vakanserna, säger Anders Barrestedt. 

Han konstaterar att det kommer dröja ett antal år innan organisationen är uppfylld och tror att det kan bli tufft på vägen dit. Framför allt för vissa specifika kompetenser. 

– På divisionsnivå har vi en fyllnadsgrad på cirka 75 procent och det kan vi hantera, men inom vissa tjänstegrenar är det svårt att rekrytera. Framför allt gäller det luftförsvar, systemteknik och samband och där kan individer behöva jobba extra hårt. På sikt kan det leda till att man inte orkar vara till sjöss längre, att man upplever att det blir för tufft. Det är en farhåga jag har, säger Anders Barrestedt. 

margaretabsandeback_251008_MBS7878

Sonaroperatör Alva ute på däck. Hon ingår i HMS Vens besättning som består av 26 personer, varav hälften är sjömän.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Också medlemskapet i Nato kräver resurser, både i form av fartyg och personal. Från mars och drygt fyra månader framåt deltog fartyg ur 33:e och 42:a minröjningsdivision i Natos första stående minröjningsstyrka (SNMCMG1), vilket fick konsekvenser på hemmaplan. 

– Det påverkade så till vida att vi var tvungna att
sätta ihop en besättning. Jag upplever att vi inte tvingar iväg någon som på grund av familjeförhållanden eller av andra skäl inte kan åka. Då får man plocka ihop en besättning från olika delar, vilket skapar hål på andra håll i divisionen, säger Anders Barrestedt och fortsätter:

– Fartyget som är iväg blir prioriterat, medan de fartyg som är kvar hemma får dra hela lasset samtidigt som de inte har full uppfyllnad. Det är den stora utmaningen för oss vad gäller Nato.  

Men trots utmaningar ser Anders Barrestedt positivt på minröjningsdivisionens framtid. De senaste årens tekniska bekymmer är på väg att lösas och nya, mer eller mindre autonoma system för undervattensdomänen är på väg in. På sikt förväntas den nya tekniken att effektivisera minröjningsförmågan.

– De här systemen kommer att börja levereras efterhand och de innebär en väldig ljusning. Jag tror att det kommer att skapa framtidstro, och det är också mitt mål som divisionschef, att blåsa liv i framtidstron igen. Har man problem är det lätt att börja fokusera på dem och se allting nattsvart, och det vill jag bort från.

Den framtida minröjningsförmågan kommer enligt divisionschefen att bestå av en blandning traditionella fartyg och autonomi. 

– De autonoma systemen kommer göra vår verksamhet betydligt mer effektiv och tiden det tar att minröja ett område kommer att gå ner avsevärt, säger han. 

Under eftermiddagen lättar himlen upp och solen tränger fram mellan molnen. Ombord på HMS Ven fortsätter Marinövning höst 2025 med minjakt, minsvepning och ubåtsjakt som ska fortgå under den kommande veckan.

Fakta

Marinens minröjningsfartyg

Marinens minröjningsfartyg ingår i 42:a och 33:e minröjningsdivisionerna och är baserade i Stockholm respektive Karlskrona. De omfattar fem minröjningsfartyg i Kosterklass, två röjdykarfartyg i Spåröklass och sex spaningsbåtar. Sju fartyg tillhör Fjärde sjöstridsflottiljen i Haninge garnison och övriga sex ingår i Tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Fartygens uppgift är att söka efter förankrade och bottenliggande sjöminor och oskadliggöra oexploderad ammunition i hamnområden, kustnära vatten och i öppet hav.

Minröjningsfartygens skrov är tillverkade i polyester kring en kärna av PVC-plast vilket ger god motståndskraft och minimerar fartygens signatur. Ombord finns spanings- och vapensystem för att upptäcka, identifiera och oskadliggöra hot i luften, på ytan och i vatten. Förutom att söka efter minor kan sonarsystemen ombord användas för ubåtsjakt.

Källa: Försvarsmakten

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

Maria Widehed
Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

Foto: Försvarsmakten

Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

– Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

– Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

– Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

Varför är rymddomänen viktig?

– En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

– I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

– Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

– Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

– Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

– Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

– Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

– Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

– Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

– Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

– Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

– Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

– Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

Berätta något som få vet om rymddomänen.

– Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

 

Fakta

Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

Ur arkivet: