Det svenska medlemskapet i Nato innebär en stor omställning för Sverige – och för Försvarsmakten i synnerhet. Officerare kommer i betydligt högre grad än tidigare tjänstgöra vid internationella staber och förband. Personaldirektören anger att antalet tjänster utomlands bedöms öka med cirka 300 de kommande åren.
Men utöver att Försvarsmakten saknar den tradition av utlandsstationering som finns i våra grannländer Norge och Danmark, saknar svenska officerare även sina utländska kollegors ekonomiska och sociala trygghet. I den här artikeln argumenterar vi för att Försvarsmakten behöver se över avtalen, stödet och framför allt den ekonomiska ersättningen vid placering utomlands – med utgångspunkt i hur våra grannländer gör. Det pågår förvisso en översyn som verkar ta steg i rätt riktning, men det återstår mycket innan det blir ett attraktivt alternativ för den stora massan officerare.
Vi är varken först eller sist med att lyfta detta, och det kan tyckas vara att slå in en öppen dörr. Men det är särskilt intressant att titta närmare på hur våra kollegor i andra länder har det – det kan bidra med en annan vinkel till diskussionen. Vi menar att om inte avtal, stöd och ersättning förbättras är risken att vi inte kommer kunna bemanna våra internationella åtaganden – eller, än värre, att vi inte lyckas behålla våra officerare. Detta är i slutändan ett politiskt problem som riskerar att bli pinsamt för våra beslutsfattare. Vi vänder blicken mot Danmark och Norge.
Vi kan alltså konstatera att våra nordiska kollegor tjänar drygt 20 procent mer än svenska officerare
Danska och norska förmåner vid Nato-tjänst
2019 tjänade en dansk överstelöjtnant i snitt 64 600 SEK i månaden, medan en svensk motsvarighet tjänade 46 500 SEK. Levnadskostnaderna var samtidigt högre i Danmark, men justerat för levnadskostnadsindex (Purchasing Power Parities) motsvarade danskens lön ändå 56 700 SEK – en 22 procentig högre köpkraft än den svenska kollegan.
För en norsk överstelöjtnant låg snittlönen på 63 000 SEK i månaden, jämfört med 46 800 SEK i Sverige. Även i detta fall, trots högre norska levnadskostnader, innebär det att den norska officeren har 24,2 procent högre köpkraft än sin svenska kollega.
Vi kan alltså konstatera att våra nordiska kollegor tjänar drygt 20 procent mer än svenska officerare, justerat för levnadskostnader. Till detta ska läggas att båda länderna har en annan syn på officerens status i samhället. Minnet av ockupationerna under andra världskriget lever kvar, och både Danmark och Norge vet vad det kostar att inte satsa på sitt försvar. Statistiken är några år gammal men det visar trots det en betydande skillnad som återstår trots justeringar mot levnadskostnad.
Om vi djupdyker i det norska avtalet för officerare i Nato-tjänst ser vi en rad förmåner som syftar till att göra utlandstjänst attraktivt. Följande exempel är tillägg utöver grundlön.
Första exemplet är en norsk överstelöjtnant (OF-4) med två barn och en partner, stationerad i Norfolk, USA. Denna officer får ett årligt utlandstillägg på 648 000 NOK om hen är ensam, och 901 000 NOK om partnern följer med. För barn tillkommer ett fast tillägg om 109 000 NOK per år och barn.
Om familjen stannar i Norge ges ett separationstillägg på mellan 60 000 och 165 000 NOK beroende på familjesituationen. Boende i Norfolk täcks helt av staten, och om det saknas norsk-standardiserad skola kan skolavgifter ersättas upp till 1 089 000 NOK per år. Dessutom erbjuds 7 extra semesterdagar, eller 9 om familjen inte följer med.
Totalt innebär detta att överstelöjtnanten, utöver grundlön, kan få uppemot 1,1 miljoner NOK i årliga tillägg. Justerar vi detta till svenska nivåer (med en reduktion på cirka 35 procent) kvarstår ändå ett betydande ekonomiskt incitament om cirka 715 000 SEK.
Det andra exemplet är en förvaltare (stabssersjant – OR-8), med två barn och en partner, stationerad på SHAPE i Mons, Belgien. Här gäller ett utlandstillägg på 570 000 NOK om ensam, eller 794 000 NOK om partnern följer med. Barnbidraget är 103 000 NOK per barn. Separationstillägg ges med 50 000–132 000 NOK om familjen inte följer med. Bostad täcks likt exemplet ovan och skolavgifter täcks, vid behov, upp till 990 000 NOK per år, och extra semesterdagar ges enligt samma modell. Förvaltaren kan alltså få årliga ersättningar om runt 1 miljon NOK om familjen är med.
En individ kan lyckas förhandla till sig ett förmånligt bidrag medan nästa individ inte gör det.
Hur fungerar det i Sverige idag?
Vad får svenska officerare? Idag är det URA-avtalet som hänvisas till, vilket inte är anpassat för Nato-tjänst. URA innebär dessutom att varje individ själv i utlandskontraktet måste förhandla fram sina villkor (förutom vissa tillägg som merkostnadstillägg). Medan vissa individer kan lyckas förhandla till sig relativt goda förutsättningar (men inte i närheten av våra norska kollegor), skapar det en ojämlikhet där utfallet beror på individens förhandlingsförmåga, där Försvarsmakten har ett betydande förhandlingsöverläge. En individ kan lyckas förhandla till sig ett förmånligt bidrag medan nästa individ inte gör det.
Individen själv förväntas också lösa mycket praktiskt kring utlandsstationeringen. Jesper Svensson, som arbetar med Försvarsmaktens operativa Nato-planering, säger i en intervju med Officerstidningen:
“Men jag brukar säga till dem som ska åka att det stora jobbet gör man innan avresan – med kontakter med Skatteverket, Försäkringskassan, skolor och så vidare.”
Det är alltså upp till varje individ att själv ta kontakt med svenska myndigheter inför flytt. Detta borde istället vara centralt organiserat och standardiserat. Den som åker ut bör erbjudas färdiga valmöjligheter med boende, bil, skolor samt erbjudas stöd med myndighetskontakt och flytthjälp i ett färdigt paket – snarare än att behöva uppfinna hjulet själv.
En anekdot från Högre Officersprogrammet (HOP) är på sin plats. En grupp planerare från Högkvarteret som föreläste för HOP om utlandsplaceringar blev chockade när de fick höra att officerarna ville behålla sina hus i Sverige under utlandstjänst: “Ni förväntas sälja era hus!” En prekär situation när det sedan är dags att återvända efter ett par år.
Vi återvänder till Jesper Svensson: “Vi tvingar ingen att åka och min bestämda uppfattning är att vi inte kommer att göra det framgent heller.”
Således är alla som åker frivilliga och ingen beordras. För att få dessa frivilliga att höja handen måste Försvarsmakten erbjuda rättvisa och konkurrenskraftiga villkor. Den stora frågan kvarstår: Hur ska Försvarsmakten fylla dessa hundratals tjänster?
Vilka förändringar behöver göras?
Om vi bortser från faktiska ersättningssummor – som vissa kanske anser är för höga – kan vi konstatera följande: Norges system är centraliserat och standardiserat, Sveriges är decentraliserat och bygger på individuell förhandling. Den individuella förhandlingen skapar osäkerhet.
Norge erbjuder fasta utlandstillägg, separationstillägg, fler semesterdagar och tydliga strukturer. Dessa presenteras tydligt på internet för alla att ta del av. Sveriges motsvarighet är svårförutsägbar och saknar motsvarighet till mycket av det norska stödet.
Sverige behöver ett mer förutsägbart och tydligt avtal. Officerare ska inte behöva förhandla individuellt om grundläggande villkor som boende, barnens skolgång eller tillägg. I september 2024 visade en medlemsundersökning från Officersförbundet att en majoritet av officerarna inte anser sig ha rimlig lön. Var tredje har det senaste året övervägt att lämna Försvarsmakten – med lönen som främsta orsak. Trots det så pratas det inte om faktiska ersättningsnivåer. Ersättning och tillägg till officerare som åker ut torde ligga helt och hållet i Försvarsmaktens händer trots att det återfinns problem i kringliggande myndigheter som Skatteverket och Pensionsmyndigheten för vissa frågor som merkostnadsersättning, utförsäkringar och pensionsavsättningar.
Ska Sverige vara en seriös Natomedlem måste vi erbjuda våra officerare lika bra villkor som våra nordiska grannar
Samtidigt framstår Försvarsmaktens inställning som att allt är under kontroll. Fokus ligger på vad som redan gjorts, inte på vad som faktiskt krävs. I en intervju med personaldirektören nämns att man arbetar för “tydliga villkor och bättre stöd” – men ingenting konkret nämns om ekonomisk ersättning eller förmåner. Ej heller kommer det ut tydliga villkor. Än en gång, den ekonomiska ersättningen till officerare torde vara väl innanför Försvarsmaktens beslutsrätt.
Ska Sverige vara en seriös Nato-medlem måste vi erbjuda våra officerare lika bra villkor som våra nordiska grannar. Annars riskerar vi att tappa (mer) kompetens till den civila sektorn och att utlandstjänstgöring blir mindre attraktiv.
Frågan vi måste ställa är: Varför ska svenska officerare ha sämre villkor än sina Nato-kollegor när personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs?
Som avslutning citerar vi Jenny Sonesson i Bohusläningen:
“Det spelar ingen roll hur många stridsflygplan, luftvärnsrobotar och pansarvagnar (sic) Nato har om det saknas soldater. Att militärt försvara friheten måste bli ett högstatusyrke.”
Denna debattartikel har tidigare publicerats på Militär debatt.
