Den 24 februari 2025 har tre år förlupit sedan den Ryska federationen inledde sitt anfallskrig mot Ukraina. Från första stund stod det klart för Europas ledare att detta var en händelse så omvälvande att den skulle komma att diktera villkoren för europeisk, transatlantisk och i viss mån även global säkerhet, under mycket lång tid framöver. Finlands, och sedermera Sveriges, inträde i försvarsalliansen Nato är kanske de främsta symptomen på denna utveckling för vår egen del.
För svenskt vidkommande är naturligtvis det ryska taktiska, operativa och strategiska beteendet värt att studera särskilt noga, då den Ryska federationen är vår mest troliga huvudmotståndare vid en konflikt. Kriget så som det har utspelat sig i Ukraina sedan 2014 och 2022 utgör därför ett naturligt lärande exempel i närtid. Men det är samtidigt viktigt att ha i minnet, att det finns åtskilligt som skulle komma att skilja sig åt om en eventuell krigssituation skulle komma att utspela sig på svenskt eller allierat territorium, inte minst på grund av faktorer som exempelvis geografi.
Frågan om vilka lärdomar omvärlden bör dra av kriget i Ukraina och dess utvecklingar har hängt över västvärlden allt sedan kriget inleddes i februari 2022. Faktum är att frågan i sig har förvandlats till ett bekvämt mantra, i värsta fall en snuttefilt, för ängsliga besluts-fattare över hela kontinenten. När tre år nu har gått sedan kriget inleddes i stor skala, är det dags att sluta tala om att det är viktigt att tala om lärdomar från Ukraina, för att i stället dra rätt slutsatser och implementera dem. Detta kommer att vara krävande, men nödvändigt, särskilt ifall vi menar allvar med vår egen retorik.
Utan trupp på marken kan inte heller terräng hållas, något som i förlängningen förhindrar framtida potentiella avancemang.
Om det är något som kriget i Ukraina med tydlighet har visat hos båda stridande parter, så är det vikten av infanteriförband, både under offensiv och defensiv strid. Drönare och telekrigsförmåga har förvisso både förnyat och komplicerat slagfältsdynamiken, men utan den stridande soldaten på marken, denna basala beståndsdel, är det helt enkelt omöjligt att överhuvudtaget föra striden i önskvärd riktning. Utan trupp på marken kan inte heller terräng hållas, något som i förlängningen förhindrar framtida potentiella avancemang. Detta är något som de ukrainska väpnade styrkorna och dess ledning är smärtsamt medvetna om, då man under lång tid har lidit av en enorm personalbrist i förhållande till den uppgift man har att utföra.
Att ha en stabil rekryteringsbas till infanteriförbanden, denna på slagfältet särskilt utsatta grupp, kommer att vara avgörande, även långt före själva striden. Detta kommer inte att vara en helt enkel, men väl så nödvändig uppgift. Det kommer också att vara viktigt att ha arbetat fram en förmåga att utbilda soldater bakom frontlinjen, för att kunna fylla upp förband som har lidit tunga förluster. Med en välutbildad reserv och ett utvecklat system för en fungerande rotation (även om det är en oerhört svår uppgift, på ett slagfält som troligen kommer att vara helt synligt för fienden), kan de mest bittra ukrainska erfarenheterna möjligen undvikas i en kontext som utspelar sig antingen på vårt eget territorium, eller i vårt närområde.
Det kommer även att vara viktigt att öva upp förmåga att växla från defensiv strid till offensiv strid, för att ytterst kunna driva ut en invaderande styrka från det egna, eller för den delen, från allierat territorium. Även här finns det talrika exempel från både de ukrainska och de ryska styrkorna som är värda att studera närmare, främst sådana där den ena parten inte har lyckats med att åstadkomma denna växling – något som har format hela krigets dynamik och utveckling. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, men icke desto mindre är det avgörande för att antingen behålla eller återta initiativet i ett läge där utdragen strid råder.
Ukrainsk luftvärnsförmåga och kreativa användning av så kallade manpads (soldatburna luftvärnsrobotar) visade sig vara avgörande för att förneka de ryska väpnade styrkorna luftherravälde i krigets inledande skede, och under hela våren 2022. Detta, men även andra krig som utspelat sig i relativ närtid, visar att ett robust, täckande och välintegrerat luftförsvar är en förutsättning för att kunna försvara territorium vid en invasion. Det dimensionerar också hur övriga försvarsgrenar kan agera i sina respektive domäner. Detta förutsätter inte bara att själva systemen finns på plats i tillräcklig mängd och att personalen är utbildad på dem, utan att det även finns robotar att avfyra.
Liknande läsning:
Mot bakgrund av den geopolitiska utvecklingen i Europa sedan 2008 […] framstår den västeuropeiska ängsligheten (i synnerhet väster om Warszawa) som världsfrånvänd.
Det är dock inte enbart luftvärnet och dess system som kräver en kritisk massa av projektiler att avfyra för att kunna fungera så som det är tänkt, för att kunna avvärja ett fientligt angrepp. Adekvata mängder ammunition för att kunna lösa uppgiften, att driva ut fienden, är centralt för samtliga försvarsgrenar. Debatten om ökad nationell produktion och lagring av ammunition har pågått i ett antal år nu, och har inte blivit mindre brännande, snarare tvärtom. Ytterligare en bärande punkt är logistik. Bristande förmåga att transportera personal och materiel, i synnerhet under särdeles svåra förhållanden såsom väpnad konflikt eller krig, kommer oundvikligen att gagna en potentiell anfallare.
Ett intressant exempel är här det ukrainska järnvägssystemet, som trots enorma påfrestningar lyckas få sina tåg att gå i tid vad avser persontrafiken, och samtidigt lösa sina krigstida uppgifter. Vad som framstår som tydligt mot bakgrund av kriget i Ukraina är dock att den perfektions- och regleringsiver som har varit förhärskande under 1990- och 2000-talens ”eviga fred” inte kommer att fungera i skarpt läge. Mot bakgrund av den geopolitiska utvecklingen i Europa sedan 2008 (inklusive den Ryska federationens krig mot Georgien, men också Ukrainas umbäranden sedan 2014), framstår den västeuropeiska ängsligheten (i synnerhet väster om Warszawa) som världsfrånvänd. Är det ytterligare något som kriget i Ukraina visar, som också kanske är den svåraste utmaningen för både svenskt och allierat vidkommande att reda i, så är det förmågan till snabb anpassning och implementering av ny teknik och nya metoder i strid.
Ett annat område där både ryska och ukrainska styrkor visat prov på fantasirikedom, är att blanda gammal teknik med ny för att göra den så dödlig som möjligt för fienden, även om medlen är begränsade. Den turkiske militäranalytikern Can Kasapoğlu har beskrivit den ryska praktiken i synnerhet som en slags ”Mad Max warfighting tech”, en liknelse från fiktionen som väl illustrerar situationen så som den har sett ut på det högst verkliga slagfältet.
Den händelseutveckling som framförallt västvärlden försöker dra lärdomar av, som kan observeras i Ukraina, är inte en som har planerats fram centralt på en stab någonstans långt borta från slagfältet. Den har uppstått i sin givna kontext som ett resultat av nöden, enskilda individers initiativkraft, fantasi och innovationsförmåga, ibland med stöd centralt, men långt ifrån alltid. Gamla kunskaper och ny teknik kombineras, i många fall med blandat resultat. Det är denna dynamik som vi kommer att behöva lära oss att tämja för att nå framgång, något som kommer att innebära att göra något så osvenskt som att våga ta risker.
Maria Engqvist
Analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut inom ramen för FOI:s Rysslandsprojekt
