Senast publicerat
Senast publicerat:

”Reservofficeren är en oumbärlig resurs i Försvarsmakten”

Major Carl-Rafael Fredson, major Jonas Stålhandske och kapten Kenneth Adler, Reservofficersföreningen i Skåne (RiS)

Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det svenska försvaret står inför sin största omdaning på decennier. Med ett allvarligt omvärldsläge och en kraftigt ökande upprustning har behovet av en fullt bemannad och välövad krigsorganisation blivit viktigare än någonsin. Och i detta sammanhang har reservofficeren en avgörande roll menar vi.

Om man ska försöka sätta fingret på vad som gör reservofficeren unik, är det just kombinationen av militära och civila färdigheter. En reservofficer har genomgått samma militära grundutbildning som en yrkesofficer, men har ofta en karriär i det civila där ledarskap, analysförmåga och beslutsfattande är centrala komponenter.

Detta gör att reservofficeren har en bred verktygslåda med sig. Det är en enorm tillgång för Försvarsmakten, men det kräver också att vi ger reservofficeren de bästa möjliga förutsättningarna att bidra. Och här har systemet i Sverige, milt sagt, haft en viss utvecklingspotential.

Tidigare fanns en naturlig sammanhållning mellan yrkes- och reservofficerare. Vi gick våra grundläggande officersutbildningar tillsammans, knöt band och utvecklade en förståelse för varandras roller. Detta var en styrka – vi tränade och tjänstgjorde sida vid sida, vilket skapade en naturlig respekt och insikt om vad den andre kunde tillföra.

Men av olika skäl har utbildningsvägarna separerats. Där yrkesofficeren nu fokuserar på fredsorganisation, utbildning av förband och pedagogik, har reservofficeren en kortare utbildning med mer fokus på sin specifika krigsuppgift . Det är i sig inte fel, men det riskerar att skapa en klyfta i förståelsen för vad reservofficeren faktiskt kan och bör bidra med.

Många av dagens yngre yrkesofficerare har aldrig haft nöjet att truppföra sida vid sida med en reservofficer under större övningar, än mindre löst en taktisk uppgift tillsammans. De har helt enkelt inte sett den kompetens och beslutsförmåga som reservofficeren kan tillföra. Konsekvensen? En risk att reservofficerens potential inte nyttjas fullt ut.

Försvarsmakten behöver bli bättre på att ta tillvara på den potential som finns i reservofficerssystemet

En lösning kan vara att återinföra en mer gemensam utbildningsplattform i början av officerskarriären. Om yrkes- och reservofficerare utbildas och övar tillsammans under sina första år, skapas förståelse och respekt för varandras roller. Vi bygger relationer som gör att vi kan lita på varandra i skarpt läge – och låt oss vara ärliga, när allt ställs på sin spets är det en enorm fördel om de vi samverkar med inte bara är titlar på ett stabsdokument, utan människor vi faktiskt känner och har övat med. Att kunna ringa upp en gammal kurskamrat som numera sitter på en strategisk position, eller snabbt hitta en lösning i en stab där vi redan har en etablerad relation, är ovärderligt.

Försvarsmakten behöver bli bättre på att ta tillvara på den potential som finns i reservofficerssystemet. Vi ser redan ett ökat intresse för att bli reservofficer, och antalet medlemmar i Reservofficersföreningen i Skåne har vuxit med närmare 30 procent bara det senaste året. Men detta intresse måste mötas med rätt strukturer och utbildningsmöjligheter.

Att utbilda och öva reservofficerare är inte en kostnad – det är en investering i försvarsförmåga, flexibilitet och kompetens. Och i en tid när vi talar om totalförsvaret som en samhällsgemensam insats, är det svårt att tänka sig en bättre symbol för detta än reservofficeren – en person som leder både civilt och militärt, och som kan kombinera det bästa av två världar.

Vi tror på en officerskår, tillsammans är vi starkare, listigare och farligare för fienden.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ungdomar till välutbildade föräldrar med höga inkomster blir oftare antagna till militär grundutbildning än dem från socioekonomiskt svaga familjer. Bland värnpliktiga som utbildas mot befälsbefattning är skillnaderna som störst. Det visar en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga vid Ledningsregementet.
    Det finns ett tydligt samband mellan inskrivning till värnplikt och socioekonomisk status, visar en rapport från FOI. Ju högre utbildning föräldrarna har desto vanligare är det att bli inskriven till värnplikt.

    Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

    I höstas kom en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som visar att socioekonomisk status inte spelar någon roll för ungdomars inställning till värnplikten. Ungdomar till lågutbildade föräldrar med låga inkomster var ungefär lika intresserade av att göra lumpen som dem i andra samhällsklasser. Däremot finns det tydliga skillnader mellan olika socioekonomiska grupper utifrån vem som faktiskt gör lumpen.

    Enligt FOI-studien, Vem får försvara Sverige, som publicerades under våren är ungdomar från resursstarka familjer överrepresenterade bland de värnpliktiga. Av de cirka 500 000 totalförsvarspliktiga födda mellan 2000 och 2004 som ingår i studien, har 42 procent högutbildade föräldrar. Bland dem som faktiskt skrivs in till värnplikt stiger andelen till närmare 60 procent.

    – Värnplikten är inte den sociala smältdegel den en gång var. Många har fortfarande uppfattningen att värnplikten är en arena för social integration och att deltagandet i militären jämnar ut skillnaderna mellan olika samhällsklasser, men det stämmer inte, säger Peter Bäckström, forskare vid FOI som lett undersökningen.   

    Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten

    Skillnaderna mellan dem som vill göra värnplikten och de som får göra den, ökar i takt med föräldrarnas utbildningsnivå. Störst är överrepresentationen av ungdomar vars föräldrar har en forskarutbildning. Lägger man även till andra faktorer som om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte och om familjen någon gång tagit emot ekonomiskt bistånd, blir skillnaderna ännu tydligare.

    – Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten. Även där är barn till socioekonomiskt starka föräldrar överrepresenterade. Egentligen är det inte särskilt konstigt, men jag tror inte att vare sig allmänheten eller politikerna alltid är medvetna om det, säger Peter Bäckström.

    Peter Bäckström, FOI.

    Peter Bäckström

    Forskare på FOI

    Studien visar också ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och vilken sorts värnpliktsutbildning som individen genomför. Flest deltagare från resursstarka familjer är det bland dem som utbildas till en befälsbefattning. Närmare 70 procent av de som skrevs in på en längre befälsutbildning hade högutbildade föräldrar, vilket kan jämföras med 55 procent av de som utbildades mot en soldatbefattning.

    Enligt rapporten motsvarar sammansättningen i värnpliktskullarna som går den längre befälsutbildningen, den fördelningen av studenter som råder på läkarprogrammet. Men den sociala snedrekryteringen beror inte på att Plikt- och prövningsverket gör något fel vid mönstring och uttagning till värnplikten. Peter Bäckström konstaterar att myndigheten följer de direktiv och lagar som politikerna beslutat om.

    Ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra.

    – Det handlar alltså inte om någon godtycklighet eller medveten särbehandling. Plikt- och prövningsverket har till uppgift att välja ut dem som är bäst lämpade för uppgiften och ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra, säger han.  

    Enligt Peter Bäckström är det av stor nytta för samhället att försvaret har tillgång till högpresterande ungdomar. Samtidigt konstaterar han att denna nytta måste vägas mot värnpliktens kostnader och att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är tveksamt om det är effektivt att blivande toppstudenter kommer in på arbetsmarknaden ett år senare än andra.

    Det är heller inte säkert att de som antas till grundutbildningen också är de som är mest intresserade av att efter värnplikten ta anställning som soldat eller söka till Officersprogrammet. I slutändan är värnplikten också en rättvisefråga som handlar om vem som ska försvara Sverige.

    – I fredstid kan det vara lätt att tänka på värnplikten som en utbildning eller ett privilegium.  Men i slutändan handlar det om att försvara Sverige och Nato och det är förenat med risker, säger Peter Bäckström och fortsätter:

    – Till syvende och sist handlar det om vem som ska bära bördan av kriget. Man kan se värnplikten som en slags beskattning och i det perspektivet är frågan om vem som gör lumpen inte trivial.

    Ur arkivet: