Senast publicerat
Senast publicerat:

Många frågor återstår för att lösa Försvarsmaktens transportbehov

Sveriges roll som baserings- och transitland inom ramen för Nato genomsyrade Försvarsmaktens transportdagar 2024. Flera föreläsare betonade behoven av att snabbt få logistiklösningar på plats, men ett antal frågor återstår att hantera för att kunna säkra tillgången till transporter i samtliga beredskapslägen.

Linda Sundgren
Överste Adam Camél vid Marinstaben på Transportdagarna.

Försvarsmaktens transportdagar är ett årligen återkommande event där försvarsmaktsanställda och civila transportföreträdare träffas för att diskutera uppbyggnaden av logistiklösningar i fred, kris och krig. Årets konferens hölls på en anläggning i Sigtuna den 28–29 november och var den första i sitt slag sedan Sverige blev medlem i Nato. Konsekvenserna av inträdet i försvarsalliansen gick som en röd tråd under eventet med föredrag om Sveriges roll som transit- och baseringsland och de omfattande transportbehov som det medför.

– Det är stora förbandsmassor som ska kunna transitera. Krigsförbanden är i centrum, men på nåt sätt måste de komma på plats och när de väl är där måste vi kunna försörja dem, sa kommendör Magnus Berg, ställföreträdande logistikchef och tillika värd för konferensen.

Överstelöjtnant Per-Ove Norell, den främste företrädaren för Försvarsmaktens transporttjänst, berättade om de transitkorridorer (military mobility corridors) som håller på att upprättas inom Nato. Transitkorridorerna ska möjliggöra flöden av materiel, förnödenheter och förband mellan medlemsländerna och fungera i samtliga beredskapslägen.

– Alla 32 länder inom Nato ska ju kunna understödja varandra. Korridorerna är fördefinierade flödesvägar för att snabbare och enklare kunna förflytta sig till alliansens alla hörn, sa Per-Ove Norell till Officerstidningen efter sitt anförande.

I totalförsvarspropositionen var det åtta och en halv sidor text om transporter. Det säger en del om hur viktig den här sektorn är.

Per-Ove Norell är utredningsledare för regeringsuppdraget Sveriges nationella plan för militär rörlighet 2024–2026. Det är också han som för Sveriges räkning leder arbetet med att upprätta en nordlig transitkorridor, ett uppdrag som Försvarsmakten fick av Nato i augusti. Den nordliga korridoren kommer att gå genom fem länder: Tyskland, Danmark, Sverige, Norge samt Finland som också är korridorens slutdestination.

– Det handlar om att förbinda Kontinentaleuropa med Norden och sjövägen vidare till Baltikum. Redan i dag finns det en korridor upprättad mellan Holland, Tyskland och Polen. Nästa steg är en sydlig korridor från Turkiet och upp genom Bulgarien och Rumänien och så en från Grekland och upp till Bulgarien och Rumänien, säger Per-Ove Norell.

Den nordliga korridoren ska vara klar till årsskiftet 2025/2026 och beräknas att unna prövas under 2028.

Liknande läsning:

– Jag ser tidsplanen som realistisk. Basinfrastrukturen har vi redan och arbetet handlar mycket om administrativ effektivisering. Men vi kan behöva se över en del lagar och regler gällande exempelvis tullar eller strategiska exportprodukter. Sedan kommer vissa infrastrukturjusteringar behöva göras, sa Per-Ove Norell.    

IMG_2037_

Per-Ove Norell

Utredningsledare

För att möjliggöra transporter genom transitkorridoren krävs samarbeten med civila aktörer med koppling till transportsektorn. Flera myndigheter är involverade i arbetet, däribland Tullverket, Transportstyrelsen och Polismyndigheten. 

– Vi kommer redan nästa vecka träffas på en mobilitetskonferens. Då ska vi spela upp scenarier för att pröva systemen och se hur lång tid olika moment tar. Är det något som inte fungerar som vi önskar och vi inte kan lösa det själva får vi vända oss till regering och riksdag och föreslå lagändring, sa Per-Ove Norell.           

Konferensens talare var överens om de grundläggande frågorna rörande behovet av transporter och att det är nödvändigt att civila aktörer och Försvarsmakten samarbetar för att hitta fungerande logistiklösningar. Men när det kom till praktiskt genomförande blev det tydligt att mycket arbete återstår, däribland finansieringsfrågor. 

– I totalförsvarspropositionen var det åtta och en halv sidor text om transporter. Det säger en del om hur viktig den här sektorn är. De militära behoven av transporter kommer att innebära nyinvesteringar i infrastruktur, men vi vet ännu inte hur de ska finansieras, sa Marielle Svan, enhetschef för nationell planering på Trafikverket.

För att hitta vägar framåt har samverkansgrupper bildats för samtliga transportslag inom ramen för Beredskapssektor transporter privat – offentlig samverkan (BT POS). Arbetet samordnas av Trafikverket som koordinerar, stödjer och driver det tillsammans med representanter för Försvarsmakten, näringslivet och andra berörda. Längst har samarbetet med sjöfarten kommit där avtal slutits mellan Försvarsmakten och rederier inom handelsflottan och skärgårdstrafiken. Men trots avtal återstår en rad utmaningar för att skapa transportsystem som håller över tid. Om det pratade Stefan Nohrénius, avdelningsdirektör vid Försvarsstabens logistikavdelning.

– Vi måste ha rätt fartyg för lasten, hamnar med tillräcklig lastkapacitet, sjöfartsskydd och sjötrafikledning, varvskapacitet, isbrytare, reglementen, försäkringar och inte minst bemanning. Finns det tillräckligt med svenska sjömän för att bemanna fartygen? Ja, men vi måste skohorna in dem, sa Stefan Nohrénius.

Ställföreträdande logistikchefen Magnus Berg var en av dem som betonade vikten av att agera skyndsamt för att lösa de utmaningar som logistiken står inför.

– Mitt budskap är att det här måste fungera innan något händer, medan vi fortfarande befinner oss i avskräckningsfasen. Vi behöver sluta avtal för att veta vad vi kan göra och med vad vi kan göra det, sa han.

 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: