Begreppen ”hybridkrigföring” och ”hybrida hot” har fått stort genomslag i den säkerhetspolitiska debatten under det senaste decenniet. Den amerikanske forskaren och marinkårsofficeren Frank Hoffman introducerade hybridkrigföring som en beskrivning av Hizbollahs uppträdande under kriget mot Israel 2006. Den blandning av okonventionell gerillataktik och konventionell krigföring som nyttjades ansågs avvika från gängse uppfattning om hur denna och andra icke-statliga aktörer opererar.
Framför allt efter Rysslands annektering av Krim och efterföljande dolda invasion av östra Ukraina 2014 har begreppet dock uteslutande kommit att användas som en samlingsbenämning för hur statliga aktörer, framför allt Ryssland men även länder som Kina och Iran, nyttjar och kombinerar olika maktmedel i syfte att påverka politiskt beslutsfattande och förmågor. Det handlar också om att förstärka samhälleliga sårbarheter och bidra till destabilisering, polarisering, osäkerhet och reducerad tillit till det egna politiska systemet och samhället hos motståndare på den internationella arenan. Hybrid centre of excellence (CoE), en internationell organisation baserad i Helsingfors som är öppen för samtliga EU- och Nato-länder och består av 35 medlemsstater, har erhållit en ledande roll inom samarbete och policyorienterad forskning om hybrida hot inom den västliga säkerhetsgemenskapen.
Enligt Hybrid CoE:s definition kännetecknas hybrida hot av att de utgör 1) Koordinerade och synkroniserade handlingar som avsiktligen inriktas mot sårbarheter i demokratiska staters och institutioners system genom en stor bredd av medel. 2) Aktiviteter som exploaterar dels trösklar för upptäckt och attribuering, dels gränssnitten mellan krig och fred, inrikes och utrikes säkerhet, lokal och nationell nivå samt den nationella och internationella politiska nivån. 3) Aktiviteter som syftar till att påverka olika former av beslutsfattande lokalt, regionalt och statligt samt inom internationella organisationer, och är utformade för att uppnå aktörens strategiska målsättningar samt att underminera eller skada den som utsätts. Det finns (på goda grunder) en skepsis mot begreppen hybridkrigföring och hybrida hot både inom den akademiska konceptuella diskussionen om ämnet och bland praktiker inom säkerhetssektorn.
Frank Hoffman introducerade hybridkrigföring som en beskrivning av Hizbollahs uppträdande under kriget mot Israel 2006.
För det första uppfattas ”krigföring” som en både politiskt och juridiskt problematisk benämning på handlingar som inte innefattar ett väpnat angrepp, varför den policyorienterade diskussionen inom ämnet i dag uteslutande fokuserar på hybrida hot.
För det andra anses begreppet ha ett överdrivet fokus på Rysslands internationella agerande gentemot demokratiska stater, vilket leder till begränsade möjligheter till konceptuell generaliserbarhet (varför inte bara prata om rysk utrikespolitik?).
För det tredje omfattar begreppet egentligen inget nytt. Alla krig och de flesta allvarliga konflikter i världshistorien har utkämpats med någon form av kombination av konventionella och okonventionella maktmedel och kan därför sägas vara ”hybrida”.
För det fjärde har hybrida hot kritiserats för att vara ett så brett och allomfattande begrepp att det riskerar att abstrahera och komplicera mer än det klargör. Som en illustration publicerade Hybrid CoE 2021 rapporten ”The landscape of hybrid threats: A conceptual model”, som listar inte mindre än 13 ”domäner” som kan vara föremål för hybrida hot, inkluderande bland annat infrastruktur, cyber, rymden, ekonomi, militär, kultur, politik, diplomati samt ”samhällelig/social”. En bredd som närmast ter sig som en illustration av Mark Galeottis bok ”The weaponization of everything”.
Liknande läsning:
I backspegeln framstår diskussionen om hybridkrigföring och hybrida hot främst som en yrvakenhet inom västvärlden inför det faktum att den internationella politiken, och framför allt relationen med Ryssland, skulle komma att definieras av konflikt snarare än samarbete. Detta i kombination med insikten att globaliseringen av ekonomin och politiken under 1990- och 2000-talen samt de snabba framstegen inom digitalisering och kommunikation gett upphov till reella sårbarheter gentemot hotaktörer som förstod att utnyttja dessa realiteter. I detta avseende utgjorde Rysslands kuppartade angrepp på Ukraina 2014 en väckarklocka och dess försök att påverka USA:s presidentval 2016 en annan.
Som ett uttryck för denna yrvakenhet har en rad liknande begrepp lanserats vid sidan om hybridkrigföring för att beskriva aktuella säkerhetshot. Gemensamt för dessa är att de konfronteras med en likartad problematik. Det är uppenbarligen svårt att hitta ett gemensamt och okontroversiellt språk för att förstå och beskriva komplexiteten i de hot och sårbarheter vi har att konfrontera.
I dag är dock hybrida hot det vanligaste samlingsbegreppet inom EU och Nato för hot som inte innebär ett direkt militärt angrepp.
Begreppet hybrida hot omfattar bland annat cyberangrepp. I Försvarsmakten tjänstgör cybersoldater med uppdrag att lösa uppgifter inom cyberförsvaret.
Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten
Inom EU:s handlingsplan för säkerhets- och försvarspolitik, den strategiska kompassen från 2022, fastslogs att EU ska ta fram en verktygslåda och snabbinsatsteam för att stärka förmågan att möta hybridhot. Nato antog 2015 en strategi mot hybridkrigföring, vilket omnämndes som en potentiell utlösande faktor för artikel 5 under Warsawamötet 2016. Natos nya strategiska koncept från 2022 tillmäter hybridhot en framträdande roll i Rysslands och Kinas politik mot alliansen och omnämner arbetet för att motverka och svara på dessa som en prioritet.
Inte minst i ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en annan vanlig invändning att det fokus som diskussionen om hybrida hot fått i den säkerhetspolitiska debatten bidragit till en falsk trygghet. Man menar att den genererat en dominerande föreställning om att konflikten mellan Ryssland och västvärlden främst skulle utspelas i gråzonen mellan krig och fred och att risken för ett konventionellt krig även fortsatt skulle vara obefintlig, vilket i sin tur bromsat nödvändiga satsningar på militärt försvar och försvarsindustri. Även om det sannolikt ligger en del i detta resonemang, får den bristande beredskapen inför utvecklingen i Ukraina främst ses som ett utslag av en begränsad imaginär och politisk förmåga snarare än en stundtals förvirrad begreppsdiskussion.
Det finns inte heller något i konceptet hybrida hot som utesluter användningen av konventionella militära maktmedel för att uppnå politiska syften, det vill säga krig, även om det stundtals framförts argument om att risker och kostnader med denna typ av maktutövning gör den mindre trolig. Istället söker hybridbegreppet synliggöra den bredd av maktmedel tillgängliga för en antagonistisk aktör antingen som betydligt mer kostnadseffektiva alternativ, eller som förstärkande komplement till konventionella militära förmågor.
Det är just i den strategiska analysen av en motståndares kombinerade förmågor och hur dessa kan inriktas mot egna sårbarheter som hybridbegreppet är som mest användbart.
Det är värt att notera att Rysslands angrepp på Ukraina omfattar en lång rad icke-kinetiska komponenter integrerat med den militära, inklusive politisk subversion, påverkansoperationer, ekonomiska maktmedel och cyberangrepp, där olika metoder varit olika framträdande över tid. Att motsvarande palett av metoder är aktuella i Rysslands mellanhavanden med Nato är inte särskilt överraskande: dels eftersom Ryssland anser att kriget i Ukraina är en konflikt med Nato, dels eftersom Ryssland inte gör någon tydlig gränsdragning mellan konventionella och icke-konventionella metoder. Således betecknar hybridahot ett brett och svårhanterligt spektrum av säkerhetsproblem som likväl kan påverka alla nivåer av ett samhälle och därmed kräver kunskap och åtgärder. Det är också i detta avseende som konceptet i sig och debatten kring detsamma varit mest verkningsfull. Insikten att antagonistiska aktörer kan kombinera en rad olika maktmedel för att underminera västerländska stater var långtifrån självklar före 2014. Detta har i sin tur bidragit till en bredare analys av samhälleliga sårbarheter och ökad förmåga att förstå dessa i ett sammanhang.
Det är just i den strategiska analysen av en motståndares kombinerade förmågor och hur dessa kan inriktas mot egna sårbarheter som hybridbegreppet är som mest användbart. I dagens offentliga samtal benämns ofta allt från misstänkta sabotage mot undervattensinfrastruktur till facilitering av migrationsströmmar och kampanjer för informationspåverkan som ”hybridattacker”, vilket inte alltid är särskilt klargörande. Istället erbjuder begrepp som hybridkrigföring och hybrida hot konceptuella ramar för att analysera hur dessa, kanske synbarligen isolerade, händelser hänger samman i en motståndares strategi och hur denna kan motverkas och förebyggas.
För svenskt vidkommande kan konstateras att vi har en relativt lång erfarenhet av hybrida hot kopplade till Ryssland. Militära markeringar i Östersjön, hotfull politisk retorik, cyberangrepp, illegal underrättelseverksamhet och informationspåverkan har varit inslag i Sveriges relationer med Ryssland under det senaste decenniet och kommer med all sannolikhet att fortsätta vara det. Sannolika övergripande ryska målsättningar är att underblåsa polarisering och misstro mot det politiska systemet, undergräva sammanhållningen i samhället och Sveriges relationer till internationella samarbetspartners samt, som ett led i Rysslands för tillfället mest konkreta strategiska intressen, undergräva stödet till Ukraina. Sveriges ansökningsprocess till Nato förutsågs bli en särskilt utsatt period. Instruktioner utgick till de ryska underrättelsetjänsterna om hur tonläget kring 2023 års koranbränningar skulle utnyttjas för att försvåra förhandlingarna med Turkiet, enligt uppgifter läckta till Dossier Center.
Lärdomar från dessa erfarenheter i kombination med de slutsatser som kan dras om Rysslands agerande gentemot Ukraina har bidragit till den välkomna slutsatsen att samhällelig resiliens kräver åtgärder för att adressera sårbarheter inom hela spektrumet fred-kris-krig, i form av ett återupprättat totalförsvar. Natomedlemskapet innebär en utökad tillgång till samarbeten, information och infrastruktur för att samordna insatser mot hybrida hot.
Niklas Nilsson
Docent vid Institutionen för krigsvetenskap och Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet på Försvarshögskolan i Stockholm.
