Senast publicerat
Senast publicerat:

»Arbetsgivaren måste sluta vara kaxig«

"Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare och ska med all rätt göra så. Men om arbetsgivaren ställer krav, då måste den också bry sig om personalen. Jag hävdar att så inte är fallet i den utsträckningen som krävs", skriver insändarskribenten "Fanjunkaren".

Fanjunkaren
David Kristianssen/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att tjänstgöra i Försvarsmakten är speciellt. Det är inte många arbetsplatser där arbetstagaren förväntas åka från sin familj och sina vänner på övningar som sträcker sig över flera dagar, eller som vid insatser utomlands, i flera månader där du dessutom åker till farliga platser. Det är inte alla arbetsplatser där interna utbildningar bedrivs under hårda fysiska och mentala påfrestningar för att belönas med ett tygmärke snarare än någon ekonomisk gratifikation.

Det är en speciell arbetsplats där arbetstagaren kan få en ny uppgift på andra sidan landet i flera månader för att lösa en kommendering förbandet har fått.

En arbetsplats där specialistofficeren och officeren har mycket ansvar för personal och materiel som i den civila världen hade resulterat i ett antal fler tusenlappar i lönekuvertet.

När jag skriver att arbetsgivaren måste sluta vara kaxig så menar jag det bokstavligt. Det är exempelvis kaxigt att till en nyanställd specialistofficer som har tjatat på sin närmaste chef i tre, fyra veckor om att få veta sin lön är till slut svara: ”Du får 19 900 kronor och det ska du vara nöjd med!”. Det är ett kaxigt svar. För tydlighetens skull ska sägas att detta exempel ligger flera år tillbaka i tiden då löneläget var lägre än i dag, men det tjänar ändå väl som ett exempel.

Försvarsmakten måste lyssna bättre på sina medarbetare om vad de vill. Alla kan inte och ska inte få allt, men det går att mötas en bit på vägen och främsta linjens chefer har ofta värdefulla åsikter.

» Ett exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. «

Det är främsta linjens chefer som upplever verksamhetens utmaningar och friktioner, antagligen mer än andra chefer och det är med sina plutoner och kompanier de handgripligen löser ut de uppgifter som beslutats på högsta nivå. Ofta under tidspress, med bristfällig information och materiel. Det är med andra ord främsta linjens chefer som kan säga hur verksamheten går, vad som fungerar och hur truppen faktiskt mår.

Ett annat exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. Det är kaxigt att tvinga sin lojala personal att byta kategori mot sin vilja efter decennier i tjänst. En enklare lösning hade kunnat vara att de fortsätter att vara löjtnanter och kaptener men de når inga högre grader och de fortsätter så med sin grad till sin pension.

Liknande läsning:

Det är kaxigt av arbetsgivaren att låta framtiden vara osagd och osäker för oss anställda. Jag och många kollegor med mig har i flera fall varit i positioner där ens nästa permanenta befattning ”hänger i luften”. Lämnar jag vid årsskiftet för en ny tjänst eller blir det till sommaren? Är det förresten en ny tjänst eller en kommendering? Det är ibland inte helt glasklart. 

Jag själv fick en kommendering som sen visade sig vara min nya tjänst. På frågan hur länge jag skulle inneha den fick jag först svaret ”Jag vet inte”. Efter några dagar fick jag ett lite tydligare svar: ”Max två år”. När jag väl började visade det sig att det inte var fråga om en kommendering utan en ny tjänst.

Jag har en kollega som sökte en intern tjänst på förbandet hen tjänstgjorde på. Hen fick nej av sin chef. Kollegan sökte sig till ett annat förband och tjänstgjorde där i mer än ett år för att sen söka sig tillbaka till den tjänsten hen var intresserad av där samma chef nu sade ja. Det kaxiga i detta var att ovanstående befattning var vakant hela tiden.

Låt mig ta ett annat exempel. Vid upprättandet av ett nytt regemente gick en regementschef ut och informerade om att vi skulle stötta våra kollegor med producerandet av nya förband tills de kunde stå på egna ben. Inte en helt orimlig uppgift förutom att informationsbrevet som gick ut skapade en olustig känsla av att vem som helst kan bli kommenderad när som helst vare sig en ville det eller inte. Så blev det också. Många officerare och specialistofficerare vars familjesituationer egentligen inte tillät långa kommenderingar fick med mössan i hand börja veckopendla.

Inneliggande SOU-kull fick efter nästan två genomförda terminer beskedet att deras nya tjänstgöringsplats var på det nya förbandet. När de påbörjade sin utbildning levde de i tron att de sökt mot det förband de kom ifrån. Resultatet blev att vi tappade många välbehövliga specialister.

Jag diskuterade detta och andra ämnen med en kollega för någon vecka sedan varvid hen uttryckte sig så här: ”Jag tror inte Högkvarteret vet hur det är på förbanden”. Jag är beredd att hålla med. Hade Högkvarteret vetat hur det är på förbanden så föreställer jag mig att de hade genomfört besök, pratat med alla officerare och specialistofficerare, kallat till sig sina regementschefer och frågat vad de håller på med. Jag tror inte att de förstår hur många uppgifter som den enskilde officeren och specialistofficeren löser. Jag tror inte de förstår vilket tryck vi arbetar under och vilket ansvar det innebär.

Under min tid i Försvarsmakten har jag hunnit med att tjänstgöra på sex olika militära förband i två olika vapengrenar. En av mina reflektioner är att många på regementsnivå har tappat känslan för hur det är på trupp. Högre upp har ännu fler tappat den känslan. Jag tror inte att arbetsgivaren alltid förstår att de unga nyanställda medarbetarna är betydligt mer öppna för en annan arbetsgivare om inte förutsättningarna matchar med den enskildes situation. Vi flyttar inte till en ort för att det finns ett regemente där utan vi flyttar till en ort och där råkar det finnas ett regemente.

Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare och ska med all rätt göra så. Men om arbetsgivaren ställer krav, då måste den också bry sig om personalen. Jag hävdar att så inte är fallet i den utsträckningen som krävs. Försvarsmakten behöver och kan bli bättre på att ta hand om sina medarbetare.

Det sägs ofta att personalen är den viktigaste resursen men det efterlevs inte lika ofta. Vill Försvarsmakten ha personal kommer det kosta pengar. Vill de också behålla sin personal måste arbetsgivaren behandla dem väl och sluta vara kaxig.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag lämnar FM undsäkC med ett stort vemod och en övertygelse om att jag hade kunnat vara bra för organisationen om de bara hade haft modet att ställa sig sårbara", skriver Cina Enhorn, arbetsmiljöhandläggare.

    Josefine Owetz

    Foto: Försvarsmakten

    Situationen på Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC, har länge präglats av en polariserad debatt där parterna tycks hamna längre och längre ifrån varandra. Som utomstående kan det vara svårt att förstå hur ledningen kan hålla fast vid en bild som gång på gång motsägs av såväl interna som externa bedömningar.

    Försvarsmakten är en organisation som ställer höga krav på lojalitet från sina medarbetare, men när en diskrepans uppstår mellan ledningens mantra och medarbetares upplevelser får det effekt av en kognitiv dissonans som riskerar att sätta prestige och debatt framför det som borde vara det egentliga målet – ett högt stridsvärde som skapats med hjälp av en god arbetsmiljö.

    Att följa debatten i artiklar och sociala medier är en intressant studie i mentalt höjd beredskap. Båda sidor hämtar kraft i försvarsvilja och motståndskraft och vill på alla sätt identifiera och bemöta vad man anser är desinformation och påverkanskampanjer. Ledningens strategi blir att göra allt man kan för att stärka bilden av att organisationen är stabil i syfte att minska sårbarheter.

    En annan viktig psykologisk faktor i sammanhanget är personalens – inklusive de i ledande befattning – övertygelse att de tjänar ett högre syfte. Personalen drivs av en stark inre motivation och moralisk kompass. I vår värdegrund står det att vi agerar med handlingskraft för att lösa våra uppgifter när det krävs, utifrån att vi sedan vi var mer eller mindre tonåringar tränat upp skicklighet, självförtroende och mod för vår uppgift.

    Hur ska man i en sådan kultur kunna vinna över ”motståndare” till sin sida? För att inte tala om att du har mer att förlora ju högre upp i hierarkin du befinner dig. Miljön genererar mekanismer som prestige och låsningar. Låsningarna uppstår i den stress som kommer från det man upplever som ett hot i situationen. Det uppstår ett starkare behov än i friska organisationer av att gruppera sig med allierade och i gruppen stärker man varandras perspektiv och bekräftar bilden av den andra sidan som fel, illvillig och till och med fanatisk.

    Vi ser det i debatten i inlägg som kräver ledningens avgång, eller i ledningens övertygelser om att det handlar om några få missnöjda som lätt kan avfärdas. FM undsäkC i sin helhet har således lyckats skapa splittring i eget läger vilken torde kunna göra att lede fi leende smörjer sitt krås med popcorn och läsk, iakttagande från första parkett.

    Är vägen ut att fortsätta stå fast i sin övertygelse och hoppas att motståndaren, det vill säga våra kollegor, magiskt ska bli upplysta, fria från stress och plötsligt inse att den andra sidan har haft rätt hela tiden. Nej. Strategin som används nu får konsekvenser. Den skapar risker för ekonomiska förluster, kompetensförlust, kvalitetsbrister samt förtroendetapp som borde vara mycket viktigare än prestige för oss anställda i Försvarsmakten, om vi nu identifierar oss så starkt med organisationen och värdegrunden.

    Vi behöver ställa oss frågan: Det vi gör nu – är det den rätta strategin för att ta oss dit vi vill?

    När debatten hårdnar hamnar vi allt längre ifrån varandra vilket gör att båda sidor fattar beslut på allt smalare och fattigare underlag. Alla drabbas av detta, även de som tillhör gruppen nöjda medarbetare. De drabbas genom att deras chefer är mindre tillgängliga, får svårt att veta vad man till slut ska tro, behöver ta tid och energi att besvara eller försvara sig mot utomståendes undringar samt täcka upp för de kollegor som själva tappar i prestation, säger upp sig, blir sjukskrivna eller tar ut föräldraledigt för att undkomma en miljö som de upplever förgör dem. Vi behöver ställa oss frågan: Det vi gör nu – är det den rätta strategin för att ta oss dit vi vill?

    Polariseringen gör dialogen omogen och hela organisationen har förlorat förmågan att ta den andres perspektiv, en förmåga som normalt utvecklas mellan vi är tre och nio år gamla. Strategin vi kan iaktta är ett praktexempel på utnyttjande av splittring i syfte av att öka styrkan i egen grupp och få bekräftat att det finns en gemensam fiende i den andra gruppen. För att denna psykologiska krigföring ska kunna nå fred brukar följande strategier användas:

    • Identifiera och analysera motståndarens kommunikation och gör en analys av effekterna av densamma.
    • Förhindra den misstro som skapas genom splittring genom att uppvisa stabilitet.
    • Hjälp befolkningen att tänka kritiskt vilket gör dem mindre mottagliga för subversion.
    • Samordna insatser för snabbt och effektivt agerande.
    • Delge saklig information för att motverka rykten.


    Den här strategin kräver dock att motståndaren är just motståndare och inte dina medarbetare eller chefer. För när psykologisk krigföring sker inom den egna gruppen, som i FM undsäkC:s fall, tycks ovanstående strategi ha visat att det finns två lika starka och uthålliga grupper som skapar stabilitet i den egna gruppen, men ökar splittringen till den andra. Splittring lever på förenklingar, det är lättare att bestämma att motståndaren består av några få missnöjda som driver en egen agenda, eller göra konstateranden att chefer är destruktiva narcissister.

    Lösningen ligger i stället i att, trots obehaget, närma oss varandra. Det kan man göra mot ett överordnat mål. Försvarsmakten som ytterst ägnar sig åt dödligt våld har lätt att ta till just det som det större gemensamma. ”Det är ju [XX] som är vår fiende, vi ska inte strida inbördes”. Men när du säger detta är det lätt att den andra gruppen i stället hör ”Min uppfattning är en objektiv sanning, och för att du inte ska stämplas som illojal fiende måste du ändra på din övertygelse till min.”

    Båda grupper identifierar sig dock som den gode och rättfärdige parten. Och när motståndet mellan ledning och underställda ökar är det hur man än vänder och vrider på det en beroendesituation där underställda alltid är den mer utsatta parten. Det vilar således ett större ansvar på arbetsgivaren att omhänderta situationen. Och med omhänderta menar jag inte att marginalisera enskilda som problem.

    Det som krävs är att ledningen säkerställer att kritiska perspektiv lyfts fram och tas emot utan att avvisas

    Om vi leker med tanken att båda ”sidor” har lika mycket rätt eller fel, vilket är sannolikt, krävs följande för att uppnå fred:

    1. Bestäm var ni vill vara. Det skulle förvåna mig mycket om en grupp uppger: Vi vill vara decimerade och försvagade bara vi vinner debatten och de andra kastas till vargarna.


    Vanligen vill vi människor känna att vi har ett värde och blir respekterade samt att det vi gör är meningsfullt. Vi vill också känna trygghet.

    1. Debatter handlar om att vinna. Dialog handlar om att förstå. Skapa dialoger. Hör varandra. Ta hjälp av yttre medlare. Bygg upp en kognitiv empati och försök ta reda på varandras varför. Många låsningar släpper när någon säger att de förstår en och vill ombesörja ens känsla, även om personen inte håller med i själva sakfrågan.


    Dialogen behöver dock vara helt transparent och uppriktig. Detta blir en utmaning för en hel grupp som fått cementerat att skapa formell lojalitet och följsamhet mot högre befäl. Ärligheten sparar man till sammanhang där man litar på varandra. Det blir ironiskt i en organisation som på pappret hyllar en rak kommunikation.

    1. Vid misstro mellan parter krävs mod och stor portion ödmjukhet att kliva ur den egna ringhörnan och vara beredd att erkänna egna misstag. Att visa sig sårbar är det enda sättet att återvinna förtroende från motparten som inte upplever sig värdefull, respekterad och som saknar psykologisk trygghet. Det finns inget båda sidor längtar så mycket efter som att höra den andra sidan säga: ”Jag hör dig, jag förstår dig. Jag vill inte att du ska känna dig oviktig eller fel. Vad kan jag bidra med för att det ska fungera för dig?”


    Alla har ett ansvar för detta. Men ledningens är större. Det som krävs är att ledningen säkerställer att kritiska perspektiv lyfts fram och tas emot utan att avvisas. Ledningen behöver börja lyssna. Herrejösses vad militära chefer kan snacka! Förstå att glida genom livet och känna sig så självklar! Vilken ynnest, även om det är odrägligt för alla andra. Och om samtliga medarbetare på FM undsäkC kände samma stöd från sin ledning som vår ledning verkar få av sin på Försvarsstabens cyberavdelning, då skulle vi kanske inte ha några problem på FM undsäkC.

    Skapa konkreta strukturer som gör omprövning legitim och normal i stället för att uttrycka floskler som ”Vi är öppna för dialog”, men sedan agera på sätt som upplevs repressivt. Gör till rutin att beslut ska omprövas efter viss tid. Utse på förhand personer som fungerar som djävulens advokat, som ska ifrågasätta, peka på risker och komma med alternativ. Välkomna intern och extern granskning med saft och ballonger. Detta blir en stor utmaning i en organisation vars affärsidé (väpnad strid) är beroende av att vi är bra på att skapa en ”vi- och domkänsla”.

    Jag lämnar FM undsäkC med ett stort vemod och en övertygelse om att jag hade kunnat vara bra för organisationen om de bara hade haft modet att ställa sig sårbara. Men jag är bara människa och nå in genom den rustning som skapats av 25 år med en formalistisk och rigid organisation är mig övermäktig. Hej då. Jag älskar er, önskar er bättring och tillfriskande.

    Cina Enhorn, arbetsmiljöhandläggare

    Ur arkivet: