Senast publicerat
Senast publicerat:

»Arbetsgivaren måste sluta vara kaxig«

"Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare och ska med all rätt göra så. Men om arbetsgivaren ställer krav, då måste den också bry sig om personalen. Jag hävdar att så inte är fallet i den utsträckningen som krävs", skriver insändarskribenten "Fanjunkaren".

Fanjunkaren
David Kristianssen/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att tjänstgöra i Försvarsmakten är speciellt. Det är inte många arbetsplatser där arbetstagaren förväntas åka från sin familj och sina vänner på övningar som sträcker sig över flera dagar, eller som vid insatser utomlands, i flera månader där du dessutom åker till farliga platser. Det är inte alla arbetsplatser där interna utbildningar bedrivs under hårda fysiska och mentala påfrestningar för att belönas med ett tygmärke snarare än någon ekonomisk gratifikation.

Det är en speciell arbetsplats där arbetstagaren kan få en ny uppgift på andra sidan landet i flera månader för att lösa en kommendering förbandet har fått.

Liknande läsning:

En arbetsplats där specialistofficeren och officeren har mycket ansvar för personal och materiel som i den civila världen hade resulterat i ett antal fler tusenlappar i lönekuvertet.

När jag skriver att arbetsgivaren måste sluta vara kaxig så menar jag det bokstavligt. Det är exempelvis kaxigt att till en nyanställd specialistofficer som har tjatat på sin närmaste chef i tre, fyra veckor om att få veta sin lön är till slut svara: ”Du får 19 900 kronor och det ska du vara nöjd med!”. Det är ett kaxigt svar. För tydlighetens skull ska sägas att detta exempel ligger flera år tillbaka i tiden då löneläget var lägre än i dag, men det tjänar ändå väl som ett exempel.

Försvarsmakten måste lyssna bättre på sina medarbetare om vad de vill. Alla kan inte och ska inte få allt, men det går att mötas en bit på vägen och främsta linjens chefer har ofta värdefulla åsikter.

» Ett exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. «

Det är främsta linjens chefer som upplever verksamhetens utmaningar och friktioner, antagligen mer än andra chefer och det är med sina plutoner och kompanier de handgripligen löser ut de uppgifter som beslutats på högsta nivå. Ofta under tidspress, med bristfällig information och materiel. Det är med andra ord främsta linjens chefer som kan säga hur verksamheten går, vad som fungerar och hur truppen faktiskt mår.

Ett annat exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. Det är kaxigt att tvinga sin lojala personal att byta kategori mot sin vilja efter decennier i tjänst. En enklare lösning hade kunnat vara att de fortsätter att vara löjtnanter och kaptener men de når inga högre grader och de fortsätter så med sin grad till sin pension.

Det är kaxigt av arbetsgivaren att låta framtiden vara osagd och osäker för oss anställda. Jag och många kollegor med mig har i flera fall varit i positioner där ens nästa permanenta befattning ”hänger i luften”. Lämnar jag vid årsskiftet för en ny tjänst eller blir det till sommaren? Är det förresten en ny tjänst eller en kommendering? Det är ibland inte helt glasklart. 

Jag själv fick en kommendering som sen visade sig vara min nya tjänst. På frågan hur länge jag skulle inneha den fick jag först svaret ”Jag vet inte”. Efter några dagar fick jag ett lite tydligare svar: ”Max två år”. När jag väl började visade det sig att det inte var fråga om en kommendering utan en ny tjänst.

Jag har en kollega som sökte en intern tjänst på förbandet hen tjänstgjorde på. Hen fick nej av sin chef. Kollegan sökte sig till ett annat förband och tjänstgjorde där i mer än ett år för att sen söka sig tillbaka till den tjänsten hen var intresserad av där samma chef nu sade ja. Det kaxiga i detta var att ovanstående befattning var vakant hela tiden.

Låt mig ta ett annat exempel. Vid upprättandet av ett nytt regemente gick en regementschef ut och informerade om att vi skulle stötta våra kollegor med producerandet av nya förband tills de kunde stå på egna ben. Inte en helt orimlig uppgift förutom att informationsbrevet som gick ut skapade en olustig känsla av att vem som helst kan bli kommenderad när som helst vare sig en ville det eller inte. Så blev det också. Många officerare och specialistofficerare vars familjesituationer egentligen inte tillät långa kommenderingar fick med mössan i hand börja veckopendla.

Inneliggande SOU-kull fick efter nästan två genomförda terminer beskedet att deras nya tjänstgöringsplats var på det nya förbandet. När de påbörjade sin utbildning levde de i tron att de sökt mot det förband de kom ifrån. Resultatet blev att vi tappade många välbehövliga specialister.

Jag diskuterade detta och andra ämnen med en kollega för någon vecka sedan varvid hen uttryckte sig så här: ”Jag tror inte Högkvarteret vet hur det är på förbanden”. Jag är beredd att hålla med. Hade Högkvarteret vetat hur det är på förbanden så föreställer jag mig att de hade genomfört besök, pratat med alla officerare och specialistofficerare, kallat till sig sina regementschefer och frågat vad de håller på med. Jag tror inte att de förstår hur många uppgifter som den enskilde officeren och specialistofficeren löser. Jag tror inte de förstår vilket tryck vi arbetar under och vilket ansvar det innebär.

Under min tid i Försvarsmakten har jag hunnit med att tjänstgöra på sex olika militära förband i två olika vapengrenar. En av mina reflektioner är att många på regementsnivå har tappat känslan för hur det är på trupp. Högre upp har ännu fler tappat den känslan. Jag tror inte att arbetsgivaren alltid förstår att de unga nyanställda medarbetarna är betydligt mer öppna för en annan arbetsgivare om inte förutsättningarna matchar med den enskildes situation. Vi flyttar inte till en ort för att det finns ett regemente där utan vi flyttar till en ort och där råkar det finnas ett regemente.

Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare och ska med all rätt göra så. Men om arbetsgivaren ställer krav, då måste den också bry sig om personalen. Jag hävdar att så inte är fallet i den utsträckningen som krävs. Försvarsmakten behöver och kan bli bättre på att ta hand om sina medarbetare.

Det sägs ofta att personalen är den viktigaste resursen men det efterlevs inte lika ofta. Vill Försvarsmakten ha personal kommer det kosta pengar. Vill de också behålla sin personal måste arbetsgivaren behandla dem väl och sluta vara kaxig.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Kaliber 5,56 millimeter kommer fortsatt att vara huvudkaliber för Försvarsmaktens automatkarbiner. Det har arméchef Jonny Lindfors beslutat efter att en översyn av kalibervalet för de nya eldhandvapnen genomförts. För skarpskyttegevär och kulsprutor kommer kaliber 7,62 millimeter att gälla. Målet på sikt är dock att införa en mellankaliber för samtliga vapen.

    Josefine Owetz
    Sedan början av 2024 har en översyn av Försvarsmaktens kaliberval genomförts. 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner.

    Foto: Robin Sandgren Krüger/Försvarsmakten

    Våren 2023 tecknade Försvarets materielverk, FMV, avtal med finska Sako om leverans av nya eldhandvapen till Försvarsmakten. Avtalet tecknades gemensamt med Finland och omfattar bland annat automatkarbiner i kaliber 5,56 och 7,62 millimeter.

    Nyligen fattade arméchef generalmajor Jonny Lindfors, i egenskap av materielområdesansvarig, beslut om inriktningen för Försvarsmaktens kalibrar under 2020-talet. Beslutet innebär att 5,56 blir den kaliber som i huvudsak ska användas för automatkarbiner, medan 7,62 fortsatt ska användas för skarpskyttegevär och kulsprutor.

    – Det betyder att huvudalternativet 5,56 är den kaliber som vi i huvudsak använder till våra eldhandvapen, säger regementsförvaltare Henrik Lundin, Försvarsmaktens införandeledare för nya eldhandvapen.

    Sedan början av 2024 har en översyn av kalibervalet genomförts. Detta efter att arméchef Jonny Lindfors bedömde att kunskapsläget behövde analyseras på nytt, bland annat med hänsyn till de kaliberval som andra länder hade gjort. Enligt tidigare beslut skulle 7,62 vara huvudkaliber för Försvarsmaktens personal.

    Det beslutsunderlag som då låg till grund för kalibervalet byggde på flera omfattande utredningar, bland annat från Totalförsvarets forskningsinstitut och FMV. En sammanställning gjordes 2018, och beslutet om den nya eldhandvapenfamiljen baserades på dessa slutsatser. ”Omvärldsläget, svensk försvars- och säkerhetspolitik samt den tekniska utvecklingen har alla genomgått stora förändringar. De slutsatser som drogs 2018 behöver sättas i kontext 2024”, skrev brigadgeneral Michael Carlén, dåvarande införandeledare för nya eldhandvapen, i ett nyhetsbrev om översynen.

    Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. 

    – Det var nödvändigt att vi gjorde en översyn för att fånga upp tidigare arbete med de nya värden och förutsättningar som finns idag. Det handlar om interoperabilitet, hur andra nationer gör och vilket val har de gjort. Vi måste matcha ihop det här, säger Henrik Lundin.

    Den kanske mest avgörande förändringen är Sveriges medlemskap i Nato, vilket påverkar såväl operativa som logistiska överväganden, förklarar han. Det handlar om en logistisk helhet, både vad gäller tillverkning och kompatibilitet med andra allierades vapensystem. Ammunitionen måste också kunna delas och försörjas i ett gemensamt system med exempelvis transport och lastytor.

    Henrik Lundin, införandeledare eldhandvapen.

    Henrik Lundin

    Införandeledare eldhandvapen

    – Natointrädet är det som måste tas hänsyn till. Vi var i ett annat läge tidigare. Nu behöver vi ta hänsyn till det som är runt omkring oss. Interoperabilitet och logistik har legat högt upp i argumentationen. Det finns ekonomisk aspekt i det här också. En grövre kaliber är dyrare.

    Ammunitionsstorlek är även en konkret fråga för den enskilde soldaten. Skillnaden i vikt mellan kalibrarna påverkar både bärförmåga och uthållighet.

    – Med en mindre kaliber är det lättare att ta med sig mer ammunition om man ska förflytta sig. Det handlar om uthållighet i logistiklösningen och hur mycket man kan bära med sig. Tar vi 180 patroner i 5,56 och jämför med samma mängd 7,62 så väger det sistnämnda betydligt mer, säger Henrik Lundin.

    En annan aspekt är uppföljningsskottet.

    – Det andra skottet som du skjuter blir betydligt snabbare med 5,56. Det är också en utbildningsfråga. Oavsett ålder, kön och kroppsstorlek är det lättare att hantera en lättare kaliber än en tyngre. Det är flera faktorer som har spelat in i beslutet.

    Ksp 58

    5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta.

    Foto: Robin Krüger/Försvarsmakten.

    Samtidigt är beslutet inte ett ställningstagande mot 7,62, betonar Henrik Lundin. Tvärtom understryks i beslutet att båda kalibrarna behövs under överskådlig tid.

    – Vi tar inte bort 7,62. Den behövs till skarpskyttegevär och kulsprutor, men också i en mindre del automatkarbiner där krav på verkan och skjutavstånd kräver det.

    När det gäller nackdelar med 5,56 lyfts att den saknar verkan i keramiska skyddsplattor och har begränsad räckvidd.

    – Räckvidden blir kortare än med 7,62. Det är en lättare projektil och det påverkar det praktiska skjutavståndet.

    Men enligt Henrik Lundin måste kaliberfrågan sättas i ett systemperspektiv. Strid avgörs inte av ett enskilt vapensystem, utan av hur olika system samverkar på plutonsnivå.

    – Striden avgörs inte med ett enskilt eldhandvapen utan sker kombinerat med skarpskyttegevär, kulspruta, granatgevär och pansarskott. De kompletterar varandra.

    Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang.

    Frågan om kalibervalet på eldhandvapen har varit en långvarig diskussion och något som engagerat många anställda i myndigheten, konstaterar Henrik Lundin, som välkomnar att det nu finns en fastställd inriktning.

    – Det är bra att vi har ett beslut av arméchefen så att det kan bli tydligt för organisationen. Nu har personalen något att kunna förhålla sig till. Detta har varit en hjärtefråga för många och det har varit ett stort engagemang. Alla bidrag in i det här har påverkat slutresultatet på ett eller annat sätt.

    Parallellt följer Sverige den internationella utvecklingen mot en möjlig mellankaliber, oftast beskriven i spannet mellan 5,56 och 7,62. Arbetet sker inom olika Natoforum där Försvarsmakten deltar.

    – Vi har en närvaro i de här sammanhangen och tar del av vad andra nationer gör i sina utvecklingsarbeten. Jag tror på en mellankaliber, absolut. Målsättningen är att det ska finnas något sådant runt år 2030. Exakt om det är 6,5 eller 6,8 får framtiden utvisa, säger Henrik Lundin.

    Fakta

    Kaliberbeslutet

    5,56 millimeter och 7,62 millimeter ska under 2020-talet vara Försvarsmaktens huvudkalibrar. 5,56 nyttjas till automatkarbin och 7,62 används till skarpskyttegevär och kulspruta. 7,62 används i undantagsfall till automat­karbin när krav på verkan och skjut­avstånd kräver detta. Fortsatt utveckling av 7,62-ammunition ska genomföras med alla vapentyper för att skapa handlingsfrihet avseende kaliberval. Om och när Nato inför en mellankaliber ska Sverige på kort tid kunna följa efter. Inledningsvis ska kaliber 7,62 ersättas.

    Källa: Kaliberbeslut 2026, FM 2026-1967:1

    Ur arkivet: