Senast publicerat
Senast publicerat:

»Snart blir jag fanjunkare igen – 35 år efter första gången«

"Hur ska ett byte av personalkategori göra mig till en bättre utbildare?". Den frågan ställer sig löjtnant Stefan Pieksma apropå det slutliga införandet av trebefälssystemet. Han har nu bestämt sig för att frivilligt omgalonera sig till fanjunkare.

Löjtnant, snart fanjunkare, Stefan Pieksma Utbildningsofficer, Norrbottensgruppen
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Försvarsmakten har på olika sätt varit en källa för glädje och stolthet för mig. Jag var stolt när jag 1987 utnämndes till värnpliktig fanjunkare vid Bodens artilleriregemente, A 8. Jag var stolt och glad vid utnämningen till fänrik vid Norrlands signalregemente, S 3, 1993 likaså när jag tog examen från Krigshögskolans allmänna kurs 1995 och befordrades till löjtnant vid S 3.

Den officerskarriär som jag har haft i Försvarsmakten stannade av vid löjtnant. En låg, inte särskilt utmärkande grad, men den var min och jag var stolt över att vara officer. Att vara löjtnant har fungerat väl för mig, både i mitt dagliga värv såväl som med kontakter med utländska kollegor vid olika utbildningar och missioner. 

1999 blev jag utbildningsofficer vid Norrbottensgruppen. Där har jag haft spännande och utvecklande arbete och jag har fått – och får fortsatt – jobba med ett brett spektrum av arbetsuppgifter. Jag har hållit i många intressanta utbildningar och kurser, jag har medverkat i framtagandet av en enhetlig skyddsvaktsutbildning och i upprättandet av utbildningsanvisningar för bevakningspersonal, så kallad VaktB-utbildning. Min personliga utveckling har varit tillfredsställande och löjtnant Pieksma har representerat Försvarsmakten på ett tillfredsställande vis.

Sedan kom tvåbefälssystemet. ”Varsågoda och byt personalkategori, om det passar er”, var budskapet som jag uppfattade. Nja, tyckte väl jag, jag sitter ju på en OF 2-befattning (motsvarande kapten) som utbildningsofficer.

Trebefälssystemet infördes. Det var väl ok, att man tog tillvara specialistkunskaper och jämkade befälssystemet mot internationella mått. Jag behöll min grad och min identitet som officer. ”Om jag byter befattning får jag väl anpassa mig till den grad som gäller” var min tanke. Utbildningsofficer var jag alltjämt.

Jag mottog utmärkelsen ”För Nit och Redlighet i rikets tjänst”, NOR, med glädje och stolthet när jag hade jobbat i Försvarsmakten i 30 år.

I samma veva kom beskedet att trebefälssystemet slutligen skulle implementeras fullt ut och alla officerare som utbildats i NBO-systemet ska byta grad och personalkategori. Nu spetsade jag öronen. ”Kommer vi nu att få tydliga instruktioner och förklaringar till varför”, frågade jag mig. 

Liknande läsning:

» Vilket men skulle det innebära för Försvarsmakten att låta mig och mina kollegor få behålla våra grader fram till pension? «

Förklaringarna handlade om personlig utveckling, men ingen kunde förklara för mig varför ett byte av personalkategori skulle vara till gagn för just mig. Jag har ju för avsikt att bli kvar som utbildningsofficer fram till pension vid 61, om mindre än 6 år: hur ska ett byte av personalkategori göra mig till en bättre utbildare?

Men framför allt, vilket men skulle det innebära för Försvarsmakten att låta mig och mina kollegor få behålla våra grader fram till pension? De svaren var det ingen som kunde tillhandahålla. De svaren saknas fortfarande.

Min avoga inställning till hur trebefälssystemet har införts och implementeras torde vara bekant för många vid det här laget.  

Jag noterade vid en genomgång av chefen för Norra militärregionen nyligen att för en gammal NBO-löjtnant finns det fyra alternativ:

1. Anmäla att man vill byta personalkategori och ansöka om att utnämnas till fanjunkare.

2. Vänta till årsskiftet och utnämnas till översergeant med automatik.

3. Som alternativ två, men med en notering om att personalkategoribytet är under tvång från arbetsgivaren.

4. MBL-förhandling via facket. Men där arbetsgivaren i slutändan kan fatta ett placeringsbeslut och man utnämns till översergeant.

Alternativ 2 till 4 är ren fördröjningsstrid, men leder till samma resultat i slutändan. I dessa alternativ kan den enskilde begära befordran till fanjunkare efter utnämningen till översergeant. Som saker ser ut nu är det i mina ögon inte läge att lägga energi på fel ställen.

Split och bitterhet gagnar föga nu. Därför har jag lämnat in en ansökan om byte av personalkategori och utnämning till fanjunkare, med ett hopp om en snabb handläggning. 

Om chefen för Norra militärregionen vill och personalförsörjningsnämnden samtycker blir jag fanjunkare igen, 35 år efter min första utnämning till denna grad.

Nu behövs fokus på huvuduppgifter. Därav mitt beslut. Det här är mina sista ord i den här frågan.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Värnpliktiga är kraftigt överrepresenterade i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik, och bland kvinnliga rekryter syns även en viss skadeökning. Samtidigt har myndigheten inte lyckats lösa problemen med rapportering och analysering av arbetsskador som uppstod när avvikelserapporteringen fördes över till Prio för tio år sedan.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga soldater med packning och kamouflage på led under en fältvecka.
    Värnpliktiga står för majoriteten av arbetsskadeanmälningarna i Försvarsmakten. Bland kvinnliga rekryter syns dessutom fler stressfrakturer än tidigare, visar årets arbetsskaderapport.

    Foto: Anders Wiklund/TT

    År 2025 inkom 3 257 anmälningar om arbetsskada till Försvarsmakten. Enligt generalläkaravdelningen vid Försvarsstabens stödenhet som sammanställer skadestatistiken brukar det vara en eftersläpning i rapporteringen på runt 500 ärenden. Om det stämmer även i år kommer det totala antalet rapporter att hamna på cirka 3 700, vilket är i nivå med året innan. Det som sticker ut i resultaten är den stora mängden skador bland värnpliktiga. De står för drygt 60 procent av alla anmälningar, trots att de bara utgör tio procent av de tjänstgörande.

    – Jag tror att det beror på att vi är väldigt duktiga på att rapportera allt när det handlar om värnpliktiga. Både riktigt allvarliga skador, men också sådana som rapporteras i förebyggande syfte. Det kan bero på att man kan få ersättning från Kammarkollegiet för skador man ådragit sig under värnplikten. Däremot betalas det inte ut mer från Kammarkollegiet idag jämfört med tidigare, säger Försvarsmaktens generalläkare Claes Ivgren.

    Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga.

    Andelen arbetsskador bland värnpliktiga har varit relativt konstant de senaste åren. En liten ökning syns dock bland kvinnor som stod för en något större andel av skadorna jämfört med året innan.

    – Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga. Det handlar om stressfrakturer, alltså skador som uppstår för att man burit eller belastat kroppen på ett sätt över tid som kroppen inte kunnat hantera fysiologiskt. Det har uppstått förändringar i benvävnaden och i vissa fall spontana frakturer, alltså att ett ben har gått av, säger Claes Ivgren.

    20180118_Bezmah01_Porträtt_Claes_Ivgren_044

    Claes Ivgren

    Försvarsmaktens generalläkare

    Utöver det totala antalet skador i Försvarsmakten ger årets arbetsskaderapport ytterst knapphändig information om skadeläget bland anställda i myndigheten. År 2015 överfördes Försvarsmaktens arbetsskaderapportering till stödsystem Prio och sedan dess har det varit problem med underrapportering, felaktigt kodade skador och analyser. Årets rapport var flera månader försenad och innehåller minimalt med information. Varken skadetyp, var eller i vilka sammanhang som skadorna inträffar eller den drabbades befattning, grad eller ålder redovisas.

    – Huvuddelen av underlaget är ackumulerat på ett sätt som gör att jag inte känner mig absolut trygg med att vi inte har fått in allt det som har hänt. Vi vet att vi har alla allvarliga fall, för där har vi Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans underlag. Men jag är inte säker på att vi täcker en helhet, säger Claes Ivgren.

    Nu är det tio år sedan Försvarsmakten presenterade en fullständig arbetsskaderapport. Hur ser du på det?

    – Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på, som är enkelt att hantera och där vi med stor noggrannhet kan följa utvecklingen i organisationen. När verksamheten accelererat som den gjort de senaste åren och vi växer så fort som vi gör är det jätteviktigt att kunna följa skadeutfallet, säger Claes Ivgren.

    Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på.

    Arbetsskaderapporterna ska ligga till grund för det skadeförebyggande arbetet i myndigheten. Om arbetsgivaren inte vet hur skadeläget ser ut är det svårt att vidta rätt åtgärder och att mäta effekten av det som görs.

    – Om vi hade haft en väldigt stringent rapportering hade vi kunnat komma med förslag som syftar till att ändra på verksamhet som vi ser genererar skador. Men det förutsätter att rapporten är detaljerad och noggrann och att vi känner trygghet med att vi har allting med i rapporteringen. Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet, säger Claes Ivgren.

    Tidigare följdes skadeutvecklingen inom vissa områden särskilt noga på grund av den stora risken för skador. Ett sådant fokusområde var hörselskador, men inte heller de finns med i årets rapport.

    – Vad gäller hörselskador finns det säkert ett bra underlag bland årets anmälningar, men den kompetens som tidigare hanterade de rapporterna har slutat i Försvarsmakten. Det är alltså brist på kompetens som lett till att vi inte har genomfört någon djupare analys av det skadeområdet. Jag vet att man håller på att rekrytera en ny arbetsmiljöingenjör vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg, men tjänsten är inte tillsatt ännu, säger Claes Ivgren.

    Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet.

    Enligt Claes Ivgren arbetar Försvarsmakten vidare med att försöka komma tillrätta med arbetsskaderapporteringen:

    – Det har ju varit känt länge att Prios avvikelsesystem fungerar sisådär. Vissa är jätteduktiga på att rapportera, andra tycker att det är för trassligt. Ett förbättringsarbete pågår och jag tror att det snart ska vara slutfört, men det är inte vi utan Försvarsstabens stödenhet som ansvarar för det.

    Claes Ivgren säger att han skulle vilja ta arbetsskadearbetet ett steg längre. Hans förslag är att all personal i myndigheten ska få tillgång till Försvarshälsan:

    – Om personalen går till Försvarshälsan när något inträffar och får sin skada bedömd och journalförd i Försvarsmakten, skulle vi få ett bättre grepp om det fysiska och psykiska måendet. Vi skulle dessutom få ett bättre underlag för arbetsskaderapporten. Det är något jag arbetar för, men inte nått hela vägen fram med ännu.

    Utöver de arbetsskador som redovisas i Försvarsmaktens arbetsskaderapport finns ett antal svåra arbetsskador och allvarliga tillbud som anmäls direkt till Arbetsmiljöverket och som inte ingår i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik. År 2025 var det 129 fall, varav två dödsfall. Det var 29 ärenden fler än året innan.

    Ur arkivet: