Senast publicerat
Senast publicerat:

Fler incitament behövs för att konvertera till specialistofficer

Det behövs fler incitament till varför man ska konvertera från officer till specialistofficer, menar insändarskribenten Håkan Lindberg och resonerar kring vad som gjorde att han konverterade 2013. ”När jag i dag får frågan varför man skall konvertera så kan jag tyvärr inte peka på några självklara anledningar”, skriver han.

Håkan Lindberg, Förvaltare
Foto: Bezav Mahmod / Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Beslutet att införa trebefälsystemet i Försvarsmakten har skapat stor diskussion. Huruvida beslutet är rätt eller fel avser jag inte ha någon synpunkt på då det är ett beslut som är taget och därmed är jag lojal med beslutet. Däremot vill jag ta upp frågan om motiv till att man skall konvertera till specialistofficer. Som läget är nu så kan jag inte i dag peka på några konkreta anledningar till att konvertera från officer till specialistofficer. När jag själv konverterade 2013 så fanns det två incitament. Dels bestod min tjänstegren av enbart specialistofficerare och skulle jag då fortsätta inneha en ledande ställning inom tjänstegrenen så var det omöjligt för mig ur ledarskapssynpunkt att kvarstå såsom kapten medan jag skulle försöka motivera de yngre att bli specialistofficerare. Och dels var det en fråga om lön då jag fick rekommendationen att byta till specialistofficer därför att det fanns ett annat löneutrymme än det att jag skulle ha haft som kapten.

När jag i dag får frågan varför man skall konvertera från officer till specialistofficer så kan jag tyvärr inte peka på några självklara anledningar. En gissning jag har är att löneutvecklingen kommer att bli bättre men det förutsätter att dagens lönestruktur där löneökningar bygger på byte av befattning i stället för yrkesskicklighet förändras till att premiera det senare för specialistofficerare framför att byta befattning. Tyvärr är ju detta endast en spekulation från min sida men det förutsätter som sagt en ändring av formerna för lönebildning inom Försvarsmakten. Jag hade oerhört gärna velat kunna peka på att det finns helt andra möjligheter för kompetensutveckling för en specialistofficer inom det område som vederbörande vill fördjupa sig i men även här har jag svårt att hitta kvalificerade fördjupningsmöjligheter. Det finns helt enkelt för lite tänkt i utvecklingen av specialistofficerare. Det enda jag kan peka på som händer med den som konverterar är att man får andra gradbeteckningar och i marinen får man samma mössmärke som när man var kadett. Det kan synas som en liten detalj, men när det kommer till detta att många ser konverteringen till specialistofficer och fanjunkares grad som en degradering – då framstår bytet av mössmärke till det man hade under sin officersutbildning som ytterligare ett bevis på att man inte uppskattas av arbetsgivaren. 

Att personal tvingas konvertera till specialistofficerare och i huvudsak får en grad som i praktiken tjänsteställningsmässigt sett innebär en degradering gör detta svårt. Detta kommer inte på något sätt att gagna den uppbyggnad av skrå- och kåranda som har påbörjats inom specialistofficerskåren i marinen. Snarare så kommer det att ha nedbrytande effekt då kåren skall fyllas på med personal som absolut inte ser sig vara varken specialistofficer eller har någon djupare kunskap inom någon tjänstegren eller funktion. 

» Mitt förslag är att man genomför ett arbete för att generellt sett höja statusen bland specialist­officerarna. «

Ett problem som kommer att uppstå främst inom marinen är att ett stort antal av de berörda officerarna är i teknisk tjänst. Då marinen inte har någon grundrekrytering av tekniska officerare så är ju denna kategori synnerligen viktig att omhänderta. Skulle det bli ett stort tapp här av personal så kommer marinen att lida allvarligt avbräck både i sitt vidmakthållande, sitt utvecklingsarbete och i arbetet på högre staber

Som jag tidigare nämnt ska vi inte gå i polemik mot detta beslut då det är att betrakta som en order som skall genomföras. Vad jag däremot vill göra är att komma med ett antal förslag för att att underlätta den kommande processen att konvertera officerare till specialistofficerare. Mitt förslag är att man genomför ett arbete för att generellt sett höja statusen bland specialistofficerarna både sådana som konverteras i och med detta beslut och dem som redan är specialist-officerare i marinen. 

Mina förslag för marinen är som följer:

• Skapa ett lönesystem som inte enbart kräver att man byter organisationsenhet eller befattning för att få högre lön utan att även djup yrkesskicklighet belönas. Observera dock att djup yrkesskicklighet inte alltid är lika med lång tjänstetid eller tid i befattning.

Liknande läsning:

• Företrädare för specialistofficerarna måste sitta med i lokal PFN och tala för specialistofficerarna ur ett yrkesskicklighetsperspektiv.

• Yrkesutvecklingsplanerna måste utvecklas så att de även skapar förutsättningar för individen att komplettera den gymnasiekompetens som fördjupande kortare högskolekurser kräver. Samt att dessa kortare högskolekurser blir en del av specialistofficerens yrkesutveckling.

• Ge tekniker möjlighet att bli högskoleingenjörer så att de blir konverteringsbara till OF.

• Skicka SO ur marinen på befattningar på högre utländska staber eller som lärare på utländska skolor. Detta skall vara kvalificerade befattningar och inte kaffekokar- eller chaufförsjobb.

• Marinen behöver få igång ett diskussionsforum för ledarskapsutveckling och utveckling av SO-systemet som inte bara är begränsat till aktiviteter kopplade till SOU och HSOU.

• Ge marinens specialistofficerare ett värdigt mössmärke. 

Det måste till ett ”stimulanspaket” liknande de ovan beskrivna punkterna för SO om vi skall klara av att slutföra utvecklingen av trebefälssystemet. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: