Mittemot Veteranparken, i ett av de nybyggda glashusen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har landets enda Veteranmottagning sin verksamhet. De dryga 100-talet patienter som för tillfället är inskrivna här har alla gjort utlandstjänst i ett krigs-område på uppdrag av en svensk myndighet, majoriteten från Försvarsmakten. De flesta lider också av olika grader av posttraumatisk stress (PTSD) med ångest, sömnsvårigheter, depressioner och undvikandebeteenden.
– Att drabbas av stressreaktioner efter en traumatisk händelse är fullt normalt. För de allra flesta klingar symtomen av med tiden, men hos en del blir de bestående och det är då man utvecklat posttraumatisk stress, säger Joel Bramsgård.
Hur patienterna mår varierar, berättar han. En del jobbar och fungerar ganska bra i vardagen medan andra är heltidssjukskrivna, har livränta eller sjukersättning. Åldersfördelningen skiftar från cirka 25 till 70 år, men majoriteten är i 50-årsåldern. Att flertalet är medelålders, tror Joel Bramsgård, delvis beror på en ovilja att söka hjälp och att det därför kan hinna gå ett antal år innan man vänder sig till vården. Vanligt är också att patienterna försökt lösa sina problem på egen hand med olika strategier.
– Kanske bottnar det i en machokultur och att psykisk ohälsa fortfarande är lite skambelagt, även om det blivit bättre under senare år. Många tycker också att de klarat det ganska bra själva genom att undvika situationer som kan utlösa ångesten, som att inte gå på öppna gräsytor eller komma för nära soptunnor eller slängda föremål på gatan av rädsla för sprängladdningar. Det är heller inte ovanligt att man självmedicinerat med alkohol eller andra droger.
En annan orsak till att det dröjer innan man söker hjälp, kan vara att symtomen ibland visar sig först senare i livet, säger Joel Bramsgård.
– Som ung händer det så mycket och efter en mission kanske man börjar plugga, byter jobb eller bildar familj och tänker inte så mycket på det som har hänt. Men så kanske man råkar ut för något längre fram, som en skilsmässa eller att man förlorar jobbet och då kan det bli en utlösande faktor.
Joel Bramsgård berättar att vissa missioner är vanligare än andra bland patienterna, som Libanon sent åttiotal och Bosnien tidigt nittiotal.
– En del insatser har en högre hotbild än andra. Ibland kan en överrepresentation bero på att en viss grupp varit utsatt för något traumatiskt eller att man sett andra lida, som skadade barn hos lokalbefolkningen.
FAKTA
Joel Bramsgård
Ålder: 40 år
Bor: I Knivsta utanför Uppsala
Familj: Två barn, särbo och ett bonusbarn
Gör: Kurator vid Veteranmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Bakgrund: Grundanställd vid K4 Arvidsjaur år 2002, därefter I19 i Boden. Officersexamen 2004. Kommendering till Swedec i Eksjö samt Internationella utbildningsenheten på Livgardet i Stockholm. Socionomexamen 2014. Kurator inom den psykiatriska öppenvården på Akademiska sjukhuset i Uppsala 2014.
Som före detta yrkesofficer med fyra utlandsmissioner i bagaget upplever Joel Bramsgård att han ofta har ganska lätt att nå fram till patienterna. Han känner igen miljöerna de verkat i och han har också själv upplevt stressymtom efter en händelse i Afghanistan.
– Vi pratar samma språk och de behöver inte förklara allting för mig, jag förstår kontexten de har befunnit sig i.
Under sina tolv år i Försvarsmakten gjorde Joel Bramsgård två insatser som soldat och två som officer. De tre första missionerna, (Bosnien 1998), Kosovo (2001) och Afghanistan (FS 14, 2007), beskriver han som relativt lugna. Men när han 2009 åkte på sin fjärde och sista insats till Afghanistan, FS 17, som ammunitionsröjare, var läget annorlunda. Oroligheterna kring den svenska campen i Mazar-e-Sharif hade trappats upp och stämningen i staden var allmänt spänd. Den 11 november var Joel Bramsgård på ett uppdrag med en konvoj väster om staden. I en uttorkad flodfåra upptäcktes en hemmagjord sprängladdning (IED). Efter att den röjts fortsatte fordonen framåt igen, men det skulle snart visa sig att den upphittade sprängladdningen inte var den enda i området.
– Det tredje fordonet gick på en IED och blev utslaget. En afghansk tolk dog och flera soldater skadades. Jag satt i första fordonet, berättar Joel Bramsgård.
Arbetet med att omhänderta de skadade kollegorna skedde under stor press och försiktighet. Risken att det låg fler IED:er nedgrävda på platsen var överhängande och ingen visste om sprängningen var en del i ett planerat överfall.
– Det blev en utdragen och påfrestande händelse med en konstant hög hotbild. Jag upplevde att jag fungerade bra i stunden och fick saker gjorda, men jag var hela tiden rädd och hade ett högt stresspåslag.
Efter händelsen drabbades Joel Bramsgård och flera av hans kollegor av olika symtom av akuta stressreaktioner med sömnproblem, oro och ångest. Under de kommande dagarna träffades de flera gånger och pratade om det inträffade och man kom överens om att alla som varit inblandade alltid skulle ha en kamrat i närheten.
– Vårt sätt att hantera situationen var att så fort som möjligt ge oss ut igen, upp i sadeln helt enkelt. För mig fungerade det och efter ett tag försvann symtomen. Det är också så vi jobbar med patienterna här, att låta dem möta sina rädslor och återberätta händelserna under trygga förhållanden, säger han.
Joel Bramsgård berättar att han alltid haft ett stort intresse för personalfrågor och psykologi och något år efter insatsen i Afghanistan beslöt han att gå vidare i det spåret. Han tog tjänstledigt och läste in en socio-nomexamen. Planen var att därefter återvända till Försvarsmakten för att arbeta med veteranfrågor, men ändrade familjeförhållanden och erbjudande om en kuratorstjänst inom psykiatrin på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick honom att 2014 lämna försvaret. Vad han då inte visste var att man ett par våningar upp i samma byggnad startade ett forskningsprojekt där en ny medicin skulle testas på krigsveteraner som led av PTSD. På omvägar fick de inblandade i projektet höra talas om Joel Bramsgård och han anlitades som extraresurs.
– När de sedan började prata om att öppna en permanent mottagning för veteraner fick jag nästan nypa mig i armen, det lät för bra för att vara sant. Det var ju exakt det jag ville jobba med.
Veteranmottagningen öppnade i januari 2016 och Joel Bramsgård har numera en fast kuratorstjänst på mottagningen där han försöker hjälpa före detta kollegor till ett bättre liv. Vilken typ av behandling som erbjuds varierar efter behov. För en del räcker det med ett par samtal. Andra behöver mer långvarig kognitiv beteendeterapi medan vissa även får stöd med olika typer av mediciner.
– Eftersom vi tar emot patienter från hela landet överlåter vi ibland insatserna till vårdcentralen på hemorten. I vissa fall finns det möjlighet till ekonomiskt stöd till resor och boende för att besöka oss här i Uppsala och vi kan ha digitala möten på distans. Det händer också att vi åker ut och besöker patienter i hemmet. Målsättningen är att alla ska få minskade symtom, ökad livskvalitet och lära sig att leva med sina minnen, utan att det påverkar deras vardag. Men en del patienter har varit här ända sedan forskningsprojektet startade 2014.
FAKTA
Veteranmottagningen
Veteranmottagningen startade sin
verksamhet i januari 2016. Den är
rikstäckande och vänder sig till personer som gjort utlandstjänst i krigszon eller katastrofområde på uppdrag av svensk myndighet och som är i behov av hjälp med psykisk ohälsa kopplad till insatsen. Du kan komma i kontakt med mottagningen via din lokala vårdcentral eller på egen begäran. Logga in på 1177.se (Vårdguiden) och sök veteranmottagningen för mer information.
