Senast publicerat
Senast publicerat:

Vådaskott bakom flera hörselskador

Antalet bullerrelaterade hörselskador ökar kraftigt i i Försvarsmakten och omfattar samtliga personalkategorier. Den allmänt förhöjda skaderisken för kvinnor kvarstår, men den analys av bakomliggande orsaker som beslutades redan förra året har fortfarande inte genomförts.

Linda Sundgren
Bezav Mahmod/Försvarsmakten
Hörselskador har varit ett prioriterat skadeområde inom Försvarsmakten i flera år. Ändå har antalet inrapporterade hörselskador ökat de senaste åren. Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.

Ett av de skadeområden som sticker ut i mängden i årets arbetsskaderapport från Försvarsmedicincentrum (Fömedc), är antalet anmälda bullerrelaterade hörselskador. Enligt rapporten har de ökat kraftigt, från ett knappt hundratal 2018 till cirka 160 året efter och runt 240 i fjol. Ökningen syns bland såväl yrkesofficerare som gruppbefäl, soldater och sjömän.  

– En delförklaring till ökningen 2020 kan härledas till ett fall med en vådaskjutning i hemvärnet. Den händelsen inträffade inomhus med en AK 4 och en skottskadades och 23 anmälde hörselskador, säger Björn Skoog vid Fömedc som upprättat arbetsskaderapporten. 

Liknande läsning:

Men vådaskottet förklarar bara en del av uppgången i skadestatistiken. Vilka andra faktorer som kan ligga bakom ökningen är under utredning. 

– Jag håller på med en djupare analys av bullerskadorna och den ska bli klar i mitten av juni. Jag vill inte förekomma resultaten, men förmodligen beror en del av ökningen bland värnpliktiga på att fler gör grundutbildningen. Om det sedan också skett en relativ ökning av bullerrelaterade hörselskador återstår att se, säger Björn Skoog. 

Kvinnor i Försvarsmakten löper större risk att drabbas av arbetsskador än män, något som noterades redan i förra årets arbetsskaderapport. Efter arbetsskaderapporten 2020 beslutades om en djupare analys av orsaken bakom kvinnors förhöjda skaderisk, men den utredningen kommer inte att genomföras förrän i höst. Även en beslutad utredning om belastningsskador har blivit framflyttad. 

– De här utredningarna har inte kunnat genomföras enligt tidsplan på grund av hög arbetsbelastning och en vakant arbetsmiljöingenjörsbefattning, säger Björn Skoog. 

»  Egentligen skulle man behöva gå igenom varenda rapport för att säkerställa att de är rätt kodade. «

De problem med inrapporteringen av arbetsskador som uppstod 2016 i samband med att rapporteringen flyttades över från system Lisa till system Prio består. Fortfarande rapporteras färre arbetsskador i Försvarsmakten än till Försäkringskassan, även om gapet minskat, och felkodning av händelser är ett fortsatt bekymmer. 

– När jag gör kvalitetskontroller av det som rapporteras in hittar jag stora mängder felkodade rapporter. Egentligen skulle man behöva gå igenom varenda rapport för att säkerställa att de är rätt kodade, men det finns det inte tid till, säger Björn Skoog. 

I höstas startade ett förbättringsarbete av rapporteringen av arbetsskador i Prio. Syftet är att öka inrapporteringen till systemet och förenkla kodningen. Arbetet ska vara slutfört innan jul. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: