Senast publicerat
Senast publicerat:

»Medlemmarna värda varje kamp«

I 16 år har Peter Löfvendahl innehaft Officersförbundets högsta och viktigaste tjänstemannaroll – förbundsdirektör. Men varken det militära eller fackliga engagemanget var egentligen självklart från början.

Fredrik Hultgren
Johan Alp
Officeren, juristen, ombudsmannen – som förbundsdirektör kan Peter Löfvendahl kombinera sina tre expertisområden.
Artikel från Officersförbundet.

Skulle man skriva en lista över individer som verkligen betytt något för Officersförbundet, som gjort och fortfarande gör avtryck, skulle Peter Löfvendahls namn hamna högt, kanske till och med högst, på den listan. Under mer än två decennier finns knappt en enda facklig fråga eller större Försvarsmaktsförändring där Peter inte på ett eller annat sätt haft ett finger med i spelet.

Som förbundsdirektör är det Peter som leder och driver den professionella delen av förbundet – kansliet. Han har personalansvar för de 13 kanslimedarbetarna, är rådgivare åt förbundsstyrelsen och är förbundets representant i en mängd olika sammanhang. Enkelt förklarat är jobbet som förbundsdirektör att vara vd, chefsjurist, utredare och personaldirektör – i en och samma roll.

Peter återkommer ofta till att han i perioder jobbat ”tjugofyrasju”, det vill säga i princip dygnet runt sju dagar i veckan. När det under intervjun börjar framgå vad han faktiskt gör, hans ansvarsområden och arbetsbelastning, känns det snarare som att han jobbar 48 timmar om dygnet, tio dagar i veckan.

Förbundet strider ju för sina medlemmars rätt till god arbetsmiljö och schyssta villkor. Hur går den kampen ihop med din egen arbetsbelastning egentligen?

Liknande läsning:

– Jag har nog ofta svårt att släppa taget, vägrar lämna saker halvfärdiga. Men den militära personalen är värd varje kamp. Då blir det kanske lite väl mycket jobb ibland, erkänner Peter.

Att dygnet inte har fler än 24 timmar känns ibland som något frustrerande för Peter. Men bördig från Gnosjöbygden i djupaste Småland, känns den strävsamma envisheten också som något mer eller mindre nedärvt. Att jobba hårt och länge verkar inte vara något som egentligen bekommer Peter särskilt mycket.

– Våra medlemmar kämpar på under ofta rätt stökiga förhållanden och om inte vi finns där för dem, då finns ingen som ser till att de får schyssta förutsättningar och villkor för att utföra sina för Sverige så oerhört viktiga jobb, sammanfattar han drivkrafterna för sin egen arbetsinsats.

Men att han själv blev militär, och sedan fick en facklig karriär, var långt ifrån självklart.

– När det gäller det fackliga var jag nog egentligen ideologiskt ganska främmande för ett sådant engagemang från början. Jag var politiskt engagerad lokalt, men inte åt det fackliga hållet. Sedan kommer jag från en småländsk småföretagarsläkt där företagandets frågor stod högt på dagordningen. 

Men väl i det militära gick Peter med i förbundet redan på OHS, och det dröjde inte länge innan han var djupt engagerad i den lokala föreningen. Ganska snabbt blev han lokalordförande.

– Väl på plats som officer insåg jag att det var många fackliga frågor som diskuterades i befälsrummet. Började inse att man måste engagera sig för att få till förändring. En drivkraft var också att jag upplevde att det fanns mycket att ta tag i, jag såg många exempel på både orättvisa och dubbla budskap från arbetsgivarhållet.

När Peter ryckte in, som sambandsgruppschef på A6 i Jönköping år 1981, hade han som sagt ingen tanke på en militär karriär. Planen var egentligen att läsa till brand-ingenjör. Men när det var dags för muck var det ingen antagning till brandingenjörsutbildningen. Och eftersom Peter trivts under värnplikten och blivit uppmuntrad av sina befäl så sökte han och kom in på OHS.

– Jag tänkte att det kan bli en bra start. En bra utbildning och vettiga villkor under utbildningstiden. Jag var fortfarande inte säker på att det militära var min framtida karriär för evigt, men det var ett intressant erbjudande.

Det blev en hel del år inom det militära skulle det visa sig. Då A6 i Jönköping lagts ner under tiden på OHS blev istället dåvarande A1 i Linköping Peters hemmaförband. Befattningar på förbandet varvades med vidareutbildning. Då, på 80-talet var det Krigshögskolans Allmänna och högre kurser på Karlberg och AIHS som gällde. Sedan Militärhögskolans allmänna kurs för att 1994 befordras till major. 

Det har alltid funnit en vilja att vidga vyerna, lära sig mer. Så under sin förbandstid började Peter studera juridik vid sidan av det ordinarie jobbet. Samtidigt som det fackliga engagemanget som förtroendevald på hemmaförbandet växt sig starkt.

Heltidsjobb, heltidsstudier och fackliga uppdrag – hur orkade du med allting?

– Den där småländska envisheten gör sig väl gällande ibland. Men det är klart, det blev ju många långa dagar och nätter bitvis även på den tiden, säger Peter. 

I samband med att MHS-studierna avslutades kom erbjudandet om att ta en ombudsmannatjänst på förbundets kansli, något som passade bra in i livet just då. Så 1994 hängde Peter av sig uniformen, flyttade till Stockholm och blev facklig på heltid. Efter nio år som ombudsman kom erbjudandet om att ta över som förbundsdirektör, något han också accepterade. Valet att kliva upp som förbundsdirektör har han aldrig ångrat, men erkänner villigt att det ibland varit såväl tufft som ensamt ”på toppen”.

– Det är en hög arbetsbelastning, det är klart, och omfattningen på personalfrågorna var kanske inget jag var riktigt förberedd på. Vi har gått igenom många förändringar på kansliet sedan jag tog över, lite som Försvarsmakten i stort. När jag klev på som förbundsdirektör var vi över 20 anställda på kansliet, nu är vi 14. Samtidigt, här känner jag att jag verkligen kan kombinera alla de områden jag faktiskt behärskar och brinner för – det militära, juridiken och det fackliga. 

25 år i förbundets tjänst, hur bibehåller man engagemanget så länge, hur orkar man vara kvar när man jobbar så intensivt som du uppenbarligen gör?

– Här ges jag tillfälle att jobba med helheten. Alltifrån vårt opinionsbildningsarbete där vi träffar regering och riksdag, ner till lokalfackliga frågor. Jag får jobba med oerhört skickliga och kunniga ombudsmän, kommunikatörer, journalister, administratörer och förtroendevalda. Var jag än skulle gå om jag bytte jobb skulle de aspekterna inte bli bättre. Och här är det våra medlemmar vi jobbar för, en grupp som sannerligen är värd att kämpa och engagera sig för. I så måtto har jag världens bästa jobb!

FAKTA

Peter Löfvendahl

Ålder: 58 år

Fackligt uppdrag: Förbundsdirektör

Bakgrund i korthet: Artilleriofficer med majors grad. Utbildad jurist. Ledamots- och ordförandeuppdrag i lokalförening, ombudsman på Officersförbundet sedan 1994.

Familj: Fru och två vuxna barn.

Bor: I Bromma Kyrka utanför Stockholm. Född och uppvuxen i Reftele i Småland

På fritiden: Passionerad bilsportsentusiast, en hel del träning samt det nybyggda fritidshuset i Östergötland.

Stefan Morin

För några veckor sedan samverkade Officersförbundet och Försvarsmakten om nästa steg i arbetet kring ersättning för kompetensdjup för specialistofficerare. Resultatet var glädjande – enighet om metoden. Men som så ofta i viktiga frågor, återstår det avgörande: hur det ska tillämpas och finansieras. 

Sedan specialistofficerssystemet infördes 2008 har mycket utvecklats, men den kanske viktigaste pusselbiten har saknats – möjligheten att tydligt värdera och ersätta det kompetensdjup som byggs upp under en karriär. Att bli skickligare i sin befattning ska inte behöva betyda att man måste byta jobb för att få rätt lön. En förflyttning i kompetensstegen måste följas av en löneöversyn, annars blir talet om kompetensdjup bara vackra ord utan innehåll.

Vi har länge drivit frågan om att skapa verktyg som gör det möjligt att faktiskt belöna utveckling. Därför är det positivt att Försvarsmakten nu tagit ett steg framåt i arbetet. Samtidigt måste vi vara tydliga: Finansieringen får inte ske på bekostnad av andra medarbetare. Om ersättningen tas ur det gemensamma Rals-utrymmet, innebär det att hela kollektivet betalar för ett system som borde vara en naturlig del av myndighetens personalpolitik. Kompetensdjup ska premieras – inte omfördelas.

Det ska löna sig att stanna, växa och för­djupa sin kompetens.

Officersförbundet har lämnat över fler än femtio konkreta förslag på förändringar i villkor, alla med syfte att öka attraktionskraften i de militära yrkena och att skapa rättvisa ersättningar. Vårt mål är tydligt: Det ska löna sig att stanna, växa och fördjupa sin kompetens. Det är så vi bygger en profession som håller över tid.

I det pågående arbetet med Försvarsmakten handlar det nu om att våra styrande dokument ska ge chefer verkliga möjligheter att sätta ny lön enbart baserat på ökad kompetens. Vi behöver ett system som är begripligt, transparent och rättvist – där varje steg i kompetensutvecklingen motsvaras av ett tydligt erkännande i form av lön. Det är inte en teknisk detalj. Det är ett sätt att visa respekt för den militära professionen.

För oss är detta en principiell fråga. Vi vet att det är kompetensen, inte titeln, som avgör förmågan. I ett försvar som växer och moderniseras måste de som bär erfarenheten och kunnandet i vardagen också känna att deras insats värderas. Utan ett fungerande system för att premiera kunskap riskerar vi att förlora både motivation och drivkraft.

Tillsammans med Försvarsmakten har vi nu chansen att skapa något viktigt – ett rättvist och hållbart system som erkänner den reella utvecklingen i yrket. Jag tolkar dessutom att försvarsmaktsledningen faktiskt vill detta. 

Samtidigt märker vi att delar av HR-funktionen håller emot och fortsatt vill begränsa rätten till förändrad lön till situationer med ”väsentligt förändrade arbetsuppgifter” eller byte av befattning. Det synsättet är inte bara otidsenligt – det är direkt kontraproduktivt om ambitionen är att bygga djup kompetens inom specialistofficerssystemet. När utveckling i befattningen inte värderas, riskerar vi att bromsa just den förmåga som Försvarsmakten vill stärka.

Det här handlar inte bara om löner. Det handlar om synen på yrket, på professionalism och på värdet av erfarenhet. Vi är redo att fortsätta arbetet – i samverkan, med tydlighet och med en gemensam ambition: att bygga ett försvar där kunskap och ansvar alltid går hand i hand.

Ur arkivet: