– Jag bestämde mig redan från början, så fort Rysslands angrepp på Ukraina skedde. Jag måste göra någonting. Jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag inte hade genomfört det här.
Johan, 48 år, tar en sipp av espresson när vi ses på ett fik i en Stockholmsförort i början av mars. Johan har pendlat mellan Sverige och Ukraina i perioder om nio veckor sedan midsommar förra året då han åkte iväg för första gången.
Det tog några månader att förbereda resan, skapa kontakter och skaffa utrustning.
– Det går inte att tänka att det är någon annan eller de som inte har barn som ska göra det. Det bor ett par miljoner människor i Ukraina som också har barn och som gör det här varenda dag. Jag har ingen dödslängtan, jag vill ju hem, jag vill bara utbilda dem och göra det så bra som det går, göra skillnad… Sedan vill jag ju tillbaka till mitt liv och vara pappa igen, säger han.
Johan berättar att han är utbildad ammunitionsröjare och sedan lumpen har han alltid haft en fot kvar inom Försvarsmakten: han har tjänstgjort på utlandsmissioner i Bosnien och Kosovo, jobbat med utbildning av soldater inför utlandstjänst i Afghanistan och varit anställd som instruktör i hemvärnet.
Men i maj förra året sade han upp sig.
– Man får inte göra sådant här om man är anställd i Försvarsmakten. Jag värnar om mina vänner i Försvarsmakten, om reglerna, om Sverige som nation och jag vill ha rent mjöl i påsen. Jag bryter inte mot några regler.
» Jag har ingen dödslängtan, jag vill ju hem, jag vill bara utbilda dem och göra det så bra som det går, göra skillnad… Sen vill jag ju tillbaka till mitt liv och vara pappa igen. «
När han berättade om planerna för sin närmaste chef var reaktionen positiv. ”Fantastiskt Johan, du kommer göra skillnad”, sade chefen, berättar han.
– Vi måste ta smällen där den är, vi kan inte låta Ryssland vinna den här fajten, det kommer drabba oss alldeles för hårt. Jag har en 6-åring och en 9-åring hemma i Sverige, de ska leva i en bra värld där man hjälper varandra.
Inför första resan fyllde han bilen med sjukvårdsmaterial såsom tourniqueter, droppnålar, förband, påsar för dropp och annat som han beskriver är svårt att köpa på plats i Ukraina. Tillsammans med andra frivilliga, däribland flera svenskar, tillbringade han första tiden med att hjälpa till med evakueringar och leverera diverse hjälpsändningar till behövande.
I augusti började han utbilda ukrainska soldater, vilket han fortsatt med under året som gått. De är allt från tandläkare och bibliotekarier till skomakare och programmerare, berättar han. Samtliga är mobiliserade och mellan 20 och 55 år.
– Jag utbildar dem i grundläggande soldatfärdigheter, typ lumpen. Allt från hur man klär sig till hur man skjuter, kastar en handgranat och olika taktiska formationer. Det här är alltså människor som har noll militär förkunskap.
Försvarsmaktens minnesregel 7S har kommit väl till hands, berättar han, liksom sjukvårdsutbildning i enlighet med TCCC, Tactical Combat Casutality Care, som är USA:s riktlinjer för trauma- och stridssjukvård och som även används inom Nato, sjukvård som Johan själv tidigare utbildat sig i.
Den svenska militära grundutbildningen beskriver han som bra och välfungerande även för soldaterna som han utbildar i Ukraina. Att föregångsmannaskapet, förevisa och bära samma utrusning som rekryterna samt ha respekt för varandra, är ett framgångsrecept. Den största kompetensbristen är enligt Johan ledarskaps- och officersutbildning, men han säger också att det förekommer korruption – även allra längst ut i leden.
– Det förekommer mycket svågerpolitik och om du känner någon eller har varit någon slags lokal ledare blir du per automatik chef inom militären också. Du kan köpa dig en utbildning på papper och befälen roffar ibland åt sig av de medel som ges. Det är katastrof, säger han.
Striderna i Ukraina har nu pågått i över ett år och trots att ukrainarnas försvarsvilja och motståndskraft varit imponerande har Johan börjat se allt fler soldater som blivit slitna, trötta och bitvis omotiverade. Många har också vänner och familj som dödats i kriget och en ekonomi som tagit ifrån dem.
Runt två mil från den ryska gränsen och ibland så nära som fem kilometer från ryska styrkor utbildar Johan de ukrainska soldaterna. Tidigare under året utbildade han enheter närmare Kiev när grupperna roterade.
Men i östra Ukraina är kriget mer påtagligt på daglig basis, och det finns inte längre tillräckligt manskap för att kunna genomföra rotationer. Därför sker utbildningen mitt under ordinarie verksamhet, många gånger i skyttegravar, i ingenmansland och under artilleribeskjutning, berättar han.
– Det är ju ett problem. Soldaterna har ju många gånger bott i skyttegravarna i nio månader utan permission, de är jävligt slitna och direkt efter en lektion måste de ibland gå ut i vaktpost eller åka på ett uppdrag.
» Ett befäl pekar att soldaterna ska ditåt men förklarar inte varför. Om befälet sedan dör står de andra kvar och väntar och kan inte ta egna initiativ. Det är så det funkar. «
Ljudet av artilleribeskjutning hörs konstant i öst. Men Johan beskriver det som att bo bredvid en flygplats, att man efter nio månader knappt hör det längre.
Kriget i Ukraina beskriver han som mer brutalt och råare än vad han anser har visats i svensk media. Det påminner inte om något han tidigare har upplevt under sina utlandsmissioner.
– Ryssarna respekterar ju inte konventioner. Kryssningsrobotar stora som bussar skjuts in vanliga bostadshus. Man ser sönderbombade barn och människor som blir överkörda. De siktar in sig på sjukhus och ambulanser.
I mitten av mars utfärdade internationella brottmålsdomstolen (ICC) en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin och landets barnkommissionär Maria Lvova-Belova, misstänkta för folkrättsbrott i Ukraina.
I staden Bachmut i östra Ukraina har det pågått intensiva strider under de senaste månaderna. Striderna i området har Iett till stora förluster hos de ryska styrkorna. ”Det gödslas med människor”, beskriver Johan det som.
– Det är taktik som under andra världskriget, fullkomligen idiotiskt. Det fattas många dumma beslut som gör att många människor dör i onödan.
Uppdragstaktik är något som är svårt att följa och befälskedjorna beskriver Johan som långa. Operationssäkerheten existerar inte och i princip all kommunikation sker via mobiltelefon, om det inte är för enstaka egeninköpta komradios. Av det som Johan sett av hur ryska styrkor uppträder är mycket kvar i andra världskrigets kommandotaktik.
– Ett befäl pekar att soldaterna ska ditåt men förklarar inte varför. Om befälet sedan dör står de andra kvar och väntar och kan inte ta egna initiativ. Det är så det funkar.
Men trots det verkar ryssarna ha mycket ammunition – och ny sådan. Johan säger att han flera gånger plockat upp hylsor som ser ut att vara nyproducerade och inte alls likt det han plockade upp tidigare under året, som han tyckte såg ut att vara från 1970-talet.
– Vad jag förstår producerar de dygnet runt sju dagar i veckan. Det är artilleriet som vinner den här striden, ukrainarna behöver kunna skjuta mer på djupet. De behöver Himars. De behöver Archer.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har sagt att man förbereder en våroffensiv när mer artilleri och stridsfordon från väst har anlänt.
Men Johan befarar att Bachmut inom kort kommer att falla.
– Det finns bara två vägar ut ur Bachmut, den ena är mot oss och den andra mot dem. Resten är omgivet av ryssarna. Faller Bachmut står Slovjansk och Kramatorsk näst på tur, det är en farlig utveckling.
Om några dagar åker han tillbaka till Ukraina igen.
Hur länge stannar du?
– Till sommaren i alla fall, sedan får vi se.
Hur ser du på att komma tillbaka till Försvarsmakten?
– Jag har faktiskt fått en förfrågan från mitt gamla kompani om att komma tillbaka, men det är inte upp till mig att bestämma, det är upp till Försvarsmakten i så fall. Jag skulle gärna jobba inom försvaret igen.
