Senast publicerat
Senast publicerat:

Förutsättningar att leva upp till försvarsbeslutet saknades

Otydlig styrning, bristande lägesinsikt och underfinansiering har bidragit till att uppbygganden av arméförbanden inte varit ändamålsenlig. Den slutsatsen drar Riksrevisionen i en granskning av försvarsbeslutet 2015. Försvarsmakten anser att kritiken stämmer till del, men tycker att rapporten är något onyanserad.

Linda Sundgren
Joel Thungren / Försvarsmakten
Både Försvarsmakten och regeringen brast i sitt agerande kring försvars­beslutet 2015, enligt Riksrevisionens granskning.

Enligt Riksrevisionens rapport, som omfattar försvarsbeslutsperioden 2016 till 2020, har arméstridskrafterna inte utvecklats som de borde i alla delar. Det har lett till att arméns möjligheter att lösa sina uppgifter i krig begränsats och att det finns oklarheter kring hur förbanden ska utformas med personal och materiel vid ett möte med en kvalificerad motståndare. Brigadgeneral Rikard Askstedt är Försvarsmaktens planeringschef på Ledningsstaben i Högkvarteret. Han säger att Försvarsmakten delvis instämmer i kritiken, men att rapporten i vissa stycken inte ger en rättvisande bild.   

Rikard Askstedt
Rikard Askstedt

– Riksrevisionen har intervjuat oerhört många medarbetare i Försvarsmakten under arbetet med rapporten, och på varje nivå i organisationen finns en uppfattning om aktuellt läge och bakgrunden till detta. Sedan är det Riksrevisionens uppgift att göra en korrekt sammanfattning av allt material de samlat in. Där tycker vi inte att de tagit tillräcklig hänsyn till de synpunkter Ledningsstaben framfört. Hade de gjort det hade rapporten blivit mer nyanserad, säger Rikard Askstedt. 

Liknande läsning:

En av kärnfrågorna i rapporten är den om arméförbandens organisering. Medan regeringen ville ha brigad som krigsförband byggde Försvarsmakten upp bataljoner och kompanier. 

 – Vi följde den politiska beställningen om vilken krigsorganisation som skulle produceras och i denna beställdes i försvarsbeslutet 2015 bataljoner, inte brigader. Att Försvarsmakten skulle kunna organisera arméstridskrafterna i brigader framgår också av beslutet, men av kravet på krigsorganisationen och dess ingående förband var den politiska beställningen bataljoner. Detta faktum är något som skiljer försvarsbeslutet 2015 från det som fattades 2020. Nu föreligger ingen som helst tvekan om att det är brigader som skall utvecklas, säger Rikard Askstedt. 

Resonemanget får stöd i Riksrevisionens rapport där det framhålls att regeringen varit otydlig i styrningen av Försvarsmakten. Men enligt Riksrevisionen borde Försvarsmakten ändå agerat annorlunda.

– Om inte annat framgick det väldigt tydligt i regeringens regleringsbrev inför 2017 att det var två brigader man ville ha. I regleringsbrevet var regeringen också tydlig med att man ville att brigaderna skulle byggas upp parallellt och att de arméförband som var mest eftersatta var de som skulle få mest resurser, säger Marcus Pettersson, riksrevisionsdirektör på Riksrevisionen.

Men Försvarsmakten valde en sekventiell utveckling av brigaderna. Enligt Rikard Askstedt främst på grund av behovet av att ha en användbar brigad, med hänvisning till omvärldsläget. 

– Försvarsmakten förordade fortsatt utveckling av en stark brigad istället för en parallell utveckling som riskerade att sprida bristerna på två brigader med en sammanlagd lägre operativ förmåga som resultat, säger Rikard Askstedt

» Om inte annat framgick det väldigt tydligt i regeringens regleringsbrev inför 2017 att det var två brigader man ville ha. «

Samtidigt konstaterar Riksrevisionen i sin rapport att Försvarsmakten saknade förmåga att leva upp till det försvarsbeslut som fattades 2015. Att efter år av underfinansiering, strategisk paus och internationella insatser, ställa om till ett välfungerande invasionsförsvar i två starka brigader, var inte realistiskt. Dessutom var även försvarsbeslutet 2015 underfinansierat. 

– Nej, de förutsättningarna fanns inte. Men vi menar att Försvarsmakten inför försvarsbeslutet 2015, och när beslutet väl kom, tydligt borde beskrivit för regeringen den obalans som fanns mellan mål och medel och detaljerat talat om vilka konsekvenser det skulle få. Försvarsmakten borde heller inte gjort egna tolkningar av försvarsbeslutet utan istället vänt sig till regeringen och bett dem förtydliga beställningen, säger Marcus Pettersson på Riksrevisionen. 

Marcus Pettersson, 2021
Marcus Pettersson

Enligt Rikard Askstedt var Försvarsmakten tydlig gentemot regeringen om läget i Försvarsmakten och armén under försvarsbeslutet. Men informationen, säger han, fördes inledningsvis fram muntligen i de löpande kontakterna mellan Högkvarteret och försvarsdepartementet snarare än i formella underlag. 

– Från och med budgetunderlaget för 2019 har vi varit väldigt tydliga med vad som krävs för att vi ska kunna leverera. Och vi kommer fortsatt att vara tydliga om vi konstaterar att uppgifter och resurser inte är i balans, säger Rikard Askstedt.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) låter via sin pressekreterare meddela att regeringen kommer att ge sin syn på Riksrevisionens rapport innan  årsskiftet. Men i en kommentar till TT säger han att:

– Det tar tid att vända utvecklingen från en insatsorganisation som är svårt nedskalad när det gäller förmågebredd och numerär till ett nationellt inriktat försvar.

FAKTA

Riksrevisionens rekommendationer till Försvarsmakten 
• Fortsätta vidareutveckla arbetet med att säkerställa arméns förmåga att mobilisera inom angiven tid, bland annat avseende krigsplacering av materiel. 
• Säkerställa att arméchefen har tillräcklig rådighet över arméns verksamhet för att kunna planera och genomföra verksamheten på ett effektivt sätt. 
• Ta fram tydliga konsekvensbeskrivningar av regeringens styrning. 
• Ta fram behovsanalyser tidigt i processen avseende utvecklings- och förändringsarbeten. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: