Försvarsmakten har på olika sätt varit en källa för glädje och stolthet för mig. Jag var stolt när jag 1987 utnämndes till värnpliktig fanjunkare vid Bodens artilleriregemente, A 8. Jag var stolt och glad vid utnämningen till fänrik vid Norrlands signalregemente, S 3, 1993 likaså när jag tog examen från Krigshögskolans allmänna kurs 1995 och befordrades till löjtnant vid S 3.
Den officerskarriär som jag har haft i Försvarsmakten stannade av vid löjtnant. En låg, inte särskilt utmärkande grad, men den var min och jag var stolt över att vara officer. Att vara löjtnant har fungerat väl för mig, både i mitt dagliga värv såväl som med kontakter med utländska kollegor vid olika utbildningar och missioner.
1999 blev jag utbildningsofficer vid Norrbottensgruppen. Där har jag haft spännande och utvecklande arbete och jag har fått – och får fortsatt – jobba med ett brett spektrum av arbetsuppgifter. Jag har hållit i många intressanta utbildningar och kurser, jag har medverkat i framtagandet av en enhetlig skyddsvaktsutbildning och i upprättandet av utbildningsanvisningar för bevakningspersonal, så kallad VaktB-utbildning. Min personliga utveckling har varit tillfredsställande och löjtnant Pieksma har representerat Försvarsmakten på ett tillfredsställande vis.
Sedan kom tvåbefälssystemet. ”Varsågoda och byt personalkategori, om det passar er”, var budskapet som jag uppfattade. Nja, tyckte väl jag, jag sitter ju på en OF 2-befattning (motsvarande kapten) som utbildningsofficer.
Trebefälssystemet infördes. Det var väl ok, att man tog tillvara specialistkunskaper och jämkade befälssystemet mot internationella mått. Jag behöll min grad och min identitet som officer. ”Om jag byter befattning får jag väl anpassa mig till den grad som gäller” var min tanke. Utbildningsofficer var jag alltjämt.
Jag mottog utmärkelsen ”För Nit och Redlighet i rikets tjänst”, NOR, med glädje och stolthet när jag hade jobbat i Försvarsmakten i 30 år.
I samma veva kom beskedet att trebefälssystemet slutligen skulle implementeras fullt ut och alla officerare som utbildats i NBO-systemet ska byta grad och personalkategori. Nu spetsade jag öronen. ”Kommer vi nu att få tydliga instruktioner och förklaringar till varför”, frågade jag mig.
» Vilket men skulle det innebära för Försvarsmakten att låta mig och mina kollegor få behålla våra grader fram till pension? «
Förklaringarna handlade om personlig utveckling, men ingen kunde förklara för mig varför ett byte av personalkategori skulle vara till gagn för just mig. Jag har ju för avsikt att bli kvar som utbildningsofficer fram till pension vid 61, om mindre än 6 år: hur ska ett byte av personalkategori göra mig till en bättre utbildare?
Men framför allt, vilket men skulle det innebära för Försvarsmakten att låta mig och mina kollegor få behålla våra grader fram till pension? De svaren var det ingen som kunde tillhandahålla. De svaren saknas fortfarande.
Min avoga inställning till hur trebefälssystemet har införts och implementeras torde vara bekant för många vid det här laget.
Jag noterade vid en genomgång av chefen för Norra militärregionen nyligen att för en gammal NBO-löjtnant finns det fyra alternativ:
1. Anmäla att man vill byta personalkategori och ansöka om att utnämnas till fanjunkare.
2. Vänta till årsskiftet och utnämnas till översergeant med automatik.
3. Som alternativ två, men med en notering om att personalkategoribytet är under tvång från arbetsgivaren.
4. MBL-förhandling via facket. Men där arbetsgivaren i slutändan kan fatta ett placeringsbeslut och man utnämns till översergeant.
Alternativ 2 till 4 är ren fördröjningsstrid, men leder till samma resultat i slutändan. I dessa alternativ kan den enskilde begära befordran till fanjunkare efter utnämningen till översergeant. Som saker ser ut nu är det i mina ögon inte läge att lägga energi på fel ställen.
Split och bitterhet gagnar föga nu. Därför har jag lämnat in en ansökan om byte av personalkategori och utnämning till fanjunkare, med ett hopp om en snabb handläggning.
Om chefen för Norra militärregionen vill och personalförsörjningsnämnden samtycker blir jag fanjunkare igen, 35 år efter min första utnämning till denna grad.
Nu behövs fokus på huvuduppgifter. Därav mitt beslut. Det här är mina sista ord i den här frågan.
