I rapporten Defence Industrial Outlook har forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, analyserat och jämfört försvarsindustrier hos världens största producenter av krigsmateriel. Den främsta militära stormakten – USA – är också det land med störst produktion av försvarsmateriel. Enligt data från fredsforskningsinstitutet Sipri återfanns 45 av de 100 största försvarsindustrierna i USA och landet sålde försvarsmateriel till ett värde av 306 miljarder dollar år 2020, då främst till den inhemska marknaden. Det kan jämföras med världens näst största försvarsmaterielproducent, Kina, som för två år sedan hade en försäljning motsvarande knappt 67 miljarder dollar. Alltså mindre än en fjärdedel av den amerikanska tillverkningen. Tredjeplatsen innehas av Storbritannien som 2020 sålde för 38,5 miljarder dollar. Samma år sålde Ryssland försvarsmateriel för 26,4 miljarder dollar, vilket gör landet till den fjärde största försvarsindustrinationen. Sverige kommer på en 13:e plats med 3,4 miljarder dollar. I FOI:s rapport förstärks bilden av USA som den dominerande militära supermakten, både utifrån landets gigantiska försvarsbudget och med hänsyn till den samlade försvarsindustrin. Samtidigt fortsätter tvåan Kina sin offensiva satsning på försvarsområdet och gapet till USA krymper stadigt. Om den trenden håller i sig kommer skillnaderna mellan de två giganterna att fortsätta minska under kommande år.
– Den kinesiska försvarsindustrin har stärkts de senaste tio åren. Om de fortsätter att satsa som hittills, vilket allt tyder på att de tänker göra, kommer de att fortsätta närma sig USA, säger Per Olsson, forskare vid FOI och huvudförfattare till rapporten.
Per Olsson, forskare vid FOI.
Redan i dag är den kinesiska flottan numerärt överlägsen den amerikanska. USA är å sin sida angelägen att behålla avståndet till Kina och kommer därför att satsa ännu mer på försvaret framöver, enligt Per Olsson.
– Fast det behöver inte betyda att det amerikanska försvaret kommer att växa i storlek. Tillväxt är ett knepigt begrepp. Pengarna kommer nog snarare att gå till vidmakthållande av volymer och utveckling av tekniskt mer avancerad utrustning.
» Även om både USA och Kina måste anses vara supermakter är det bara USA som känner ett globalt ansvar. «
Per Olsson konstaterar att de militära stormaktsambitionerna är något som vare sig Kina eller USA förnekar, men det finns en tydlig skillnad mellan dem i hur de ser på sin roll på den världspolitiska arenan.
– Även om både USA och Kina måste anses vara supermakter är det bara USA som känner ett globalt ansvar. Kina har inte alls samma ambitioner och har hittills inte varit intresserat av att spela global fredsmäklare. USA måste i sin roll engagera sig i exempelvis kampen mot IS och stöd till Ukraina, Kina fokuserar på sitt närområde, säger han.
Ryssland tillverkar nästan all sin försvarsmateriel själv och 9 av världens 100 största försvarsindustrier ligger i Ryssland. Den ryska försvarsindustrin tillgodoser nästan hela det egna behovet av försvarsmateriel inklusive stridsflyg, stridsvagnar, ytstridsfartyg och atomdrivna ubåtar. Men den ryska produktionen är delvis beroende av komponenter och verktyg utifrån, vilket lett till problem på grund av de sanktioner som riktats mot landet sedan krigsutbrottet.
– Inte heller Kina har hittills varit villigt att sälja militära komponenter till Ryssland eftersom de inte vill ha ytterligare sanktioner mot sig själva. Tidigare har Ryssland också fått problem med motorer till sina fregatter eftersom de tillverkades i Ukraina, säger Per Olsson.
Till skillnad från Kina hade de ryska försvarsutgifterna saktat in redan före invasionen av Ukraina. Efter kriget kommer man att behöva återuppbygga sina materiellager samtidigt som nödvändig import, men också inkomstbringande export, kan komma att påverkas av omvärldens reaktioner på kriget och hur rysk materiel har presterat. Ryssland är världens näst största exportör av vapen och mellan 2017 och 2019 stod landet för 19 procent av den globala vapenexporten. Framför allt är det länder i Asien som köper rysk krigsmateriel med Kina och Indien som de största mottagarna. Men även detta kan vara på väg att förändras. För tio år sedan var Kina den näst största importören av krigsmateriel, i första hand från Ryssland. Efter en kraftig utbyggnad av den inhemska produktionen har Kina minskat sitt beroende av andra länder. Indien, som har världens tredje största militära utgifter, har en liten inhemsk försvarsindustri som är under uppbyggnad. I dag är majoriteten av de vapen och den materiel som används fortfarande importerad. Ryssland har länge varit deras främsta leverantör, men enligt Per Olsson blickar Indien numera allt oftare västerut.
– Indien är nog intresserat av att köpa mer från väst, vilket de redan börjat göra. Men det är inte så enkelt att bara byta leverantör eftersom man sitter fast i ryska vapensystem som har en viss kaliber och vissa reservdelar och indiska soldater är vana vid dessa system. Det tar tid att ställa om.
Till skillnad från Ryssland har Ukraina inte någon världsledande försvarsindustri. Men landet har ändå skaffat sig fördelar genom att utveckla spetskompetens inom specifika områden.
– De är framstående inom vissa nischer, som exempelvis sjömålsrobotar av typen Neptun. Det var två sådana robotar som sannolikt sänkte robotkryssaren Moskva i våras, säger Per Olsson.
Det finns en tydlig koppling mellan storleken på ett lands försvarsindustri och försvarsbudget och dess militära förmåga, men sambandet är inte linjärt. Det är långt ifrån säkert att den med mest resurser går vinnande ur en konflikt. Per Olsson lyfter fram Ukraina som på pappret är militärt underlägset Ryssland, men som hittills ändå lyckats slå tillbaks mot den ryska invasionen.
– Oavsett vilket mått man använder så borde Ryssland ha klarat av det här bättre, men framgång beror på hur man använder sina resurser. Exempelvis räknade Ryssland med en enkel seger och satte därför in för lite manskap och gjorde en hel del operativt tveksamma val.
» Viljan hos den som blir angripen att försvara sin familj, by eller stad är förmodligen betydligt starkare. «
Även Rysslands tillgång på försvarsmateriel verkar ha varit överdriven, säger Per Olsson.
– I början av kriget uppgav många medier, även flera seriösa, att Ryssland hade 13.000 stridsvagnar. I själva verket rörde det sig om bara 3.000 i aktiv tjänst. De har ytterligare 6.000 i reserv varav endast 4.000 i hyfsat fungerande skick. Resten är i tveksamt tillstånd, där vissa står utan torn och rostar.
– Sedan handlar det om mjuka frågor, som stridsvilja och stridsmoral. Viljan hos den som blir angripen att försvara sin familj, by eller stad är förmodligen betydligt starkare jämfört med den som blir skickad över gränsen för att bekämpa ett broderfolk.
