Regnet som under hela morgonen har öst ner över övningsfälten på Revingehed börjar till slut lätta. Vid en korsning mellan Stigsåkra och Klingvalla gör övningsledningen sig redo för att förflytta truppen. En lång färd i fordon väntar, följt av tolo – tanknings- och laddningsomgång. Vid slutet av dagen kommer förbandet att upprätta förläggning på stridsområdet, i likhet med Camp Valdemar i Adazi.
Det är slutet av oktober och dag sex för den övning som syftar till att testa reducerade 71. bataljon inom områden som strid, ledning, försörjning och sjukvård. Övningen blir ett styrkeprov för de soldater och officerare som strax efter årsskiftet roterar ner som den första svenska Natotruppen till Lettland. Omkring 600 personer kommer då att ingå i en kanadensiskt ledd brigad tillsammans med fjorton andra nationer inom ramarna för Natos Forward Land Forces-koncept, FLF. Sverige och Danmark kommer växelvis att dela på ansvaret för att sätta upp en bataljon och väl i Lettland är planen att fortsätta öva i en multinationell kontext med övriga förband.
Under hösten har bataljonen ägnat sig åt träning på olika nivåer, de stående förbanden har tagit emot mycket ny personal – i den reducerade bataljon som nu börjar rulla ut på de sydskånska vägarna är nästan en tredjedel nyrekryterade inför insatsen.
Det har krävts ett tydligt fokus på att svetsa samman. Man har övat plutonvis och sedan kompanivis. Soldaterna har haft en introduktionsvecka. Vid P 7:s provkammare har man genomfört täthetsprov på skyddsmasker, man har hunnit skjuta in AK 5C och utbildat i lagar och regler. På Ravlunda skjutfält har man hållit skjutövningar, på Björka strid- och spaningstjänst, skarpskjutning på Kabusa.
P 7 är bra på att rekrytera, inte minst ur värnpliktskullarna. Det är för att vi har roliga uppgifter och är ett bra förband. Nu behöver man bara ta hand om dem man har anställt också.
– Jag upplever att våra medlemmar är motiverade, säger förvaltare Erik Persson och går raskt fram mot de pansarterrängbilar som dyker upp på grusvägen.
Sedan tre år tillbaka är han ordförande för OF Södra skåningarna. Han tillhör G4, rege-
mentsstabens logistikavdelning, men under veckans bataljonsövning är han blågul – del av övningsledningen.
Föreningen på P 7 har drygt femhundra medlemmar, merparten av de yrkesofficerare som roterar till Adazi är fackanslutna och omkring hälften av soldaterna. Föreningen har gjort två olika riktade informationsinsatser till soldaterna med fokus på FLF.
Liknande läsning:
– Jag upplever att de är intresserade. Insatsspecifikt så är det framför allt viktigt att våra medlemmar sätter sig in i de försäkringar som vi erbjuder, de är unika när man är på insats, säger Erik Persson.
P 7 har under 2000-talet skickat trupp till bland annat Afghanistan, Irak, Kosovo, Liberia och Mali. Men den här gången handlar det inte om en fredsbevarande insats, utan om ett avskräckningsuppdrag – och ytterst om att vara redo för att vara den gröna väggen vid ett ryskt anfall mot väst. Inriktningen är att P 7 är uppsättande förband i Lettland 2025, 2026 och 2027.
Erik Persson har utlandsmissioner i såväl Kosovo som Mali bakom sig. Han kommer inte själv att rotera till Lettland den här gången, men har lokalt engagerat föreningen i frågor kopplade till insatsen.
– Och en styrelsemedlem kommer att vara på plats, vi brukar även utse platsombud under insatserna, berättar han.
Erik Persson.
Foto: Emil Malmborg
Ur ett fackligt perspektiv har mycket av arbetet inför rotation handlat om avtalsfrågor.
– Eftersom det är en första insats så är det ju lite olika uppstartsfriktioner och det har inte heller varit tydligt vilket avtal som skulle gälla när man började rekrytera.
Det har dock inte hindrat förbandet från att fylla platserna.
– P 7 är bra på att rekrytera, inte minst ur värnpliktskullarna. Det är för att vi har roliga uppgifter och är ett bra förband. Nu behöver man bara ta hand om dem man har anställt också, säger Erik Persson och fortsätter:
– Vi har försökt hjälpa arbetsgivaren att göra villkoren attraktiva. Utmaningen ligger i om man tolkar avtalet för snävt.
Medlemmar tycker att ersättningen på totalen är för låg om man förväntas ha familj hemma.
I somras stod det klart att det blir avtalet för internationell militär insats (IMI) som blir gällande. Snävheten han beskriver består främst i frågan om antalet hemresor och möjligheten att tjänstgöra i Sverige under insatsen. Diskussioner förs med arbetsgivaren lokalt.
– Jag tror att IMI-avtalet är lite förlegat i sammanhanget, att man behöver hitta ett nytt sätt att göra detta på. Det är speciellt med den här typen av insats – till skillnad från exempelvis Mali är vi inte på andra sidan jordklotet och det finns heller inte en hotbild som skulle påverka möjligheten att åka hem. Det som behövs är ett avtal anpassat till insatsen vi gör nu.
Lägsta antal hemresor under sex månaders insats enligt IMI-avtalet är två, den lediga tiden i Sverige ska vara lägst sex dagar. Erik Persson lyfter att upp till fyra hemresor skulle vara möjliga att genomföra.
– Vi har samverkat om möjligheten att ha fler hemresor än två. FLF 25 kommer man kunna genomföra oavsett var detta landar, problematiken blir rekrytering till FLF 26 – det handlar ju ytterst om vilket intryck FLF 25 lämnar kopplat till förmåner.
Med IMI-avtalet utbetalas ett insatstillägg, samt ett utlandstillägg som ska täcka omkostnader i Sverige som uppstår på grund av utlandstjänstgöringen. Till det finns ett barntillägg som ska täcka de kostnadsökningar som uppstår när en förälder tjänstgör utomlands.
Som del av en multinationellt sammansatt stridsgrupp är det en självklarhet att man tittar på hur ersättningen ser ut i andra Nato-länder, säger Erik Persson.
– Det är klart att det jämförs i fikarummen här, då är det huvudsakligen Norge man pratar om. Medlemmar tycker att ersättningen på totalen är för låg om man förväntas ha familj hemma. Ersättningen är inte tillräckligt hög för att kompensera det extra arbete det blir på hemmaplan, och det är också en viktig fråga att se över.
