Senast publicerat
Senast publicerat:

Tidigare specialförbandschefen Hans Ilis-Alm om vikten av samverkan i fält

Hans Ilis-Alm har lång erfarenhet av samverkan under pressade förhållanden.

Vad innebär samverkan ute på fältet i Afrika och Mellanöstern eller i staber, och hur skapas den? Överste Hans Ilis-Alm, tidigare officer och specialförbandschef, i dag lärare på Försvarshögskolan har erfarenheter av samverkan på olika nivåer och i olika miljöer.

Josefine Owetz

Text: Per Lunqe.

Hans Ilis-Alm har erfarenheter av samverkan både från fältet och från stabsmiljö. I ett pågående forskningsprojekt om samverkan som Centrum för studier av militär och samhälle, CSMS, genomför på uppdrag av Försvarsmakten, ger han sin syn på området. I projektet medverkar både militära och civila befattningshavare. Utifrån egna erfarenheter av samverkan går de på djupet och utforskar när samverkan fungerar och när den inte gör det.  

Forskningsprojektet ska bidra till att ta fram kunskaper på samverkansområdet. Ett syfte är att stärka förmågan till samverkan i totalförsvaret. Resultaten från arbetet kommer att presenteras i flera olika former. Vetenskapliga artiklar och boken ”Uppdrag Samverkan – samarbete när det gäller” är under arbete. I augusti arrangerar CSMS en konferens i Stockholm på temat ”Nato in the Nordics”, där samverkan kommer att vara ett viktigt tema. 

Liknande läsning:

Dåvarande specialförbandschefen Hans Ilis-Alm minns en tillspetsad samverkanssituation på den kongolesiska landsbygden sommaren 2003. Han var ställföreträdande chef för en styrka med soldater från Sverige och Frankrike. Några timmar före dem går en svensk-fransk patrull som  ska bedöma risken för att möta motstånd. Huvudstyrkan får ett radioanrop. Förpatrullen är under kraftig beskjutning.

– De blev utsatta för ett eldöverfall och i den här situationen var deras liv i fara, säger han.

Frågan är om eller hur patrullen ska understödjas. Chefen för förpatrullen bedömer att de är i en prekär situation. Hans Ilis-Alms uppfattning är att det helikopterunderstöd som finns i beredskap ska användas för att beskjuta det som patrullchefen uppfattat som milismän.

– Vi hade beväpnade helikoptrar i standby. Men min direkta chef, den franske styrkechefen som hade eldtillstånd, hans bedömning var en annan.

Utmaningen är att man har en delförståelse av situationen, min uppfattning var att några av våra soldaters liv stod på spel, baserat på de rapporter jag fick.

I den inledande fasen tvekar den franske chefen att beordra upp helikoptrarna vilket skapar stor frustration hos Hans Ilis-Alm. När helikoptrarna väl sätts in rapporterar besättningarna att de har problem att urskilja miliserna från civila i området. De bedömer från sin position att civila kan dö vid en attack och därigenom också eskalera konflikten. Den bilden har den franske chefen som står i kontakt med helikopterstyrkan, men inte Hans Ilis-Alm. 

– Vår patrullchef på plats menade att han kunde visa in mot de attackerande miliserna. Men det var en stökig situation där jag bedömde att risken för att våra soldater kunde komma till skada var stor. Min uppfattning var att vi skulle använda luftunderstöd. Det ville inte min franske chef.

Situationen löste sig till slut och allt gick bra. Hans Ilis-Alm menar att hans chef tog rätt beslut. Men det var en pressad samverkanssituation. 

Hans Ilis-Alm

Ni hade olika uppfattningar?

– Ja. Det var ett typexempel på att inte ha samverkat tillräckligt före operationen så att vi hade en gemensam syn på hur olika omfall skulle hanteras, till exempel vilka kriterier som skulle gälla för insats av flygunderstöd.

Hur hade ni kunnat göra?

– Det man bör göra om tiden medger är att spela på olika scenarion, så kallad war gaming, och komma fram till vad man ska göra om något inträffar. Då skapar man en gemensam uppfattning mellan den som äger resursen och den som är beroende av den. Alla parter vet vad som gäller. 

Din franske chef hade kanske mer erfarenhet, och såg situationen bättre?

– Jag måste lita på honom. Han ägde understödet, men vi såg inte situationen och hade ingen överblick över området. Patrullchefen såg det omedelbara, men såklart utan överblick över terrängen i stort. Han befann sig mitt i en eldstrid. Jag och min chef hade en momentan konflikt.

I den situationen, vilka problem såg du?

– Utmaningen är att man har en delförståelse av situationen, min uppfattning var att några av våra soldaters liv stod på spel, baserat på de rapporter jag fick. Min chef hade inte samma perception av läget. Det primära för mig var att se till deras säkerhet. Jag var väldigt fokuserad på det.

Du har lång erfarenhet av olika typer av militär samverkan inom EU:s insatser. Hur blir samverkan bra?

– Redan i det inledande skedet är det väldigt viktigt att ha eller bygga relationer. Inte minst med de nyckelbefattningshavare från det land som ska utgöra framework nation, det vill säga det land som ska leda uppbyggnaden och genomförandet av insatsen. 

Under sin tid vid specialförbanden var Hans Ilis-Alm delaktig i planering och genomförande av insatser bland annat på Balkan, i Afghanistan och flera afrikanska länder. Han har sedan också tjänstgjort på militärstrategisk nivå på staber i Bryssel, Stuttgart och USA. 

Hans Ilis-Alm kom i början av 2000-talet, som en av flera representanter för olika länder, ofta in som ny aktör i ett sammanhang med ett värdland som efterfrågat insatsen. Det blev förhandlingar om vad som skulle göras.

–  Inledningsvis, när Sverige var en ”ny spelare” inom EU:s krishantering, var det alltid mer problematiskt på många plan än vad det senare var när vi var en accepterad aktör med förtroendekapital och nätverk på plats. Det är viktiga framgångsfaktorer. Det handlar också mycket om relationer, från den politiska nivån och ner till oss på genomförandenivå.

De brittiska förband som vi arbetade med på Balkan och i Afghanistan var enkla att bygga relationer med.

Hans Ilis-Alms idealtillstånd är att man har övat och samverkat innan med de länder som är tänkbara framework nations. 

– Första gången som jag var ute i en större insats arbetade vi under brittiskt befäl och sedan var det med Frankrike som framework nation. I det senare fallet stötte vi på varandra på förbandsnivå för första gången i själva operationsområdet. Det blev då lite av en speed date där relationen och förtroendet var tvunget att byggas snabbt under pressade förhållanden. De var osäkra på vad vi kunde, vilket mandat vi hade och vad vi var villiga att göra. 

Hans Ilis-Alm har goda erfarenheter av att skapa relationer för att möjliggöra samverkan i olika insatsområden.  

– De brittiska förband som vi arbetade med på Balkan och i Afghanistan var enkla att bygga relationer med. Det känns som att britter på många sätt står oss kulturellt nära. Med Frankrike var läget något annorlunda inledningsvis då vi inte hade haft någon större kontakt tidigare och således inte kände varandra varken som individer eller förband. Min erfarenhet är dock att fransmännen genom åren har varit mycket bra att ha att göra med under den nu relativt långa relation som funnits sedan 2003. 

Du har sagt att man kan planera hur mycket som helst, men verkligheten blir nästan alltid annorlunda. Hur har detta bäring på samverkan i olika situationer?

– Många gånger så förekommer svårigheter i interaktionen med andra partners. Det kan bero på olika saker: personkemi, underliggande intressen och inte minst att man inte har en delad förståelse av situationen och vad som ska åstadkommas. Tyvärr har jag några gånger upplevt problem med samverkan mellan konventionella styrkor och specialförband. Skuldbördan i detta är inte ensidig utan beror ofta på okunskap och förutfattade meningar om varandra. Planeringen ger dock den stora bonuseffekten att man under förberedelsearbete sätter sig in i de flesta påverkansfaktorer och på så vis enklare kan improvisera utifrån hur verkligheten sedan ser ut.

Han betonar vikten av att ha förmåga till anpassning.

– Här kommer ledarskap på olika nivåer in och förmågan att utifrån den aktuella situationen kunna göra de nödvändiga anpassningarna.

FAKTA

Framgångsfaktorer för samverkan enligt Hans Ilis-Alm:

Tydlighet och att skapa rätt förväntningar
Detta förhållningssätt måste genomsyra alla nivåer redan från start. Det handlar om att vara tydlig med vilka förmågor vi har och vad vi kan göra under givna förutsättningar.

Att ha en samverkansperson hos den mottagande chefen och staben
En person som är en kombination av
krigare och diplomat med god social för-
måga. Att vara samverkansofficer ställer krav på tålamod, diplomatisk förmåga och samtidigt tydlighet och öppenhet.

Förståelse för det faktum attalla aktörer har en egen perception
Det vill säga en unik och subjektiv förståelse av den situation man är satt att lösa tillsammans. Ibland har aktörerna också olika intressen som inte alltid är i harmoni med varandra. Att söka överbrygga detta och sträva efter att tidigt skapa en gemensam situationsförståelse är viktigt. Det är en god investering att ta sig tiden och mödan att göra detta.

Ledarskap
Den utsändande chefen behöver utrusta sin samverkanspersonal med ett mandat att agera inom. Om varje liten fråga måste loopas tillbaka till den utsändande chefen för beslut kommer detta att vara såväl tids- som energikrävande. Således arbeta med en form av uppdragstaktik. Som samverkansofficer behöver man dessutom vara transparent mot övriga parter med sitt mandat.

Access
För de beslut som ligger utanför det till samverkansofficeren delegerade mandatet behöver denne snabbt få access till rätt beslutsfattare på adekvat nivå i den utsändande organisationen. Detta är vad som förväntas av övriga parter och det skapar förtroende och respekt.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: