Senast publicerat
Senast publicerat:

Förhandlingschefens stålbad

Hon har rykte om sig att vara tuff, envis och ha en fingertopps­känsla för förhandlingar. Regeringens historiska beslut om ekonomiska satsningar på försvaret har höjt medlemmarnas förväntningar nu när Susanne Hultgren, förhandlingschef vid Officersförbundet, går in i 2025 års stora avtalsrörelse.

Redaktionen
Susanne Hultgren, förhandlingschefen som ska leda ett team av förhandlande ombudsmän genom hela avtalsrörelsen 2025.

Foto: Linnea Vesterlund

Artikel från Officersförbundet.

Avtalsrörelsen 2025  är en av de största avtalsrörelserna på länge eftersom löneavtalen som nu ska förhandlas berör 3,4 miljoner anställda, varav 290 000 är statsanställda. Alltså en stor del av den svenska arbetsmarknaden. Förhandlingarna inom statlig sektor inleds formellt när de fackliga organisationerna lämnar in sina yrkanden till Arbetsgivarverket den 18 juni. Men redan nu har arbetsgrupper träffats för att ta fram gemensamma yrkanden. Och förhandlingschefer inom olika sektorer förbereder sig för segdragna förhandlingar, många timmar vid förhandlingsborden och pappersexercis där varje ords betydelse vägs på våg. Olika möjliga scenarion, mål och reservmål behöver också planeras och förberedas till fulländning.

Susanne Hultgren vid Officersförbundet är en välkänd person i förhandlingsvärlden kring statsanställdas avtal. Susanne Hultgren har en vana av att ha blivit ifrågasatt, av att behöva bevisa och att behöva motbevisa. Efter värnplikten och Svenska Lottakårens sommarkurs blev hon den första kvinnan som klarade testet till dykare. Därmed blev hon Försvarsmaktens första kvinnliga dykare. Och det blev hon under en tid då kvinnor sågs som en svag länk som helst inte skulle märkas. Susanne Hultgren har ingått i en styrka som bordade fartyg genom fast rope* från helikopter, tjänstgjort i forna Jugoslavien och jagat pirater i Adenviken. Hon är också artilleristen som pluggade till HR-chef, det tillsammans med hennes fackliga engagemang, ledde henne till att bli ordförande i Kustflottans officersförening och styrelseledamot i Officers­förbundet. 

– Jag trivs med att ha gjort udda saker, och jag har inte varit rädd för att våga, säger Susanne Hultgren.

En förhandlings­chef behöver vinna förtroende hos alla.

Hon har kämpat och hon har fått acceptans. Ibland har det haft sitt pris. Ett övningsdyk ledde till att hennes etablerade plats inom flottan, som blivit hennes hemvist, försvann på ett ögonblick, när det visade sig att hon fått dykarsjukan. Flera år som en nyexaminerad ung personalchef på ubåtsflottiljen i Berga under omorganiseringstider och nedskärningar var också tunga erfarenheter. Men en av hennes utmärkande drag har varit envisheten.

– En förhandlingschef behöver vinna förtroende hos alla. Susanne Hultgren har den förmågan och hon kan både ge förbundsstyrelsen en rimlig bild av vad de kan förvänta sig och samtidigt fingertoppskänsla att hela tiden kunna avläsa motparten, säger Peter Löfvendahl, förbundssekreterare och tidigare förbundsdirektör vid Officersförbundet, som anställde Susanne Hultgren som förhandlingschef 2015. Hon har integritet, att driva frågor utan att ta det personligt, eller åtminstone inte visa det, säger Peter Löfvendahl.

För Susanne Hultgren har det viktigaste alltid varit lönerna för den militära personalen.

– Försvarsmakten behöver göra långt mer, både för att behålla den personal vi har och för att uppmuntra fler att söka sig hit. Det är inte rimligt att militärer har bland de lägsta lönerna i staten. Militärt arbete ska ha villkor som speglar det hårda arbete som yrket innebär. Den störst utmaningen i förhandlingsläget är balansen mellan medlemmarna och förbundsstyrelsens förväntningar och arbetsgivarens. Målet är att hitta den punkt där båda sidor blir tillräckligt nöjda. Alla avtal är alltid en kompromiss. Det får man inte glömma bort, säger Susanne Hultgren.

Liknande läsning:

Under hennes år vid förbundet har fyra olika förhandlingschefer ersatt varandra hos arbetsgivaren. Sammanlagt har hon hunnit med fyra avtalsrörelser och nu påbörjar hon sin femte.

Flera år som HR-chef är en bra ­erfarenhet för en förhandlingschef som ska väga mellan medlemmarnas förväntningar och arbets­givarens krav.

Foto: Linnea Vesterlund

Det är arbetet med att sprida och utveckla kvaliteten i lönebildsarbetet som hon nämner som något hon känt sig extra stolt över, förutom pilotavtalet, reservofficersavtalet och avtalet för särskilda befattningshavare (Överste eller kommendör, CF 5, C OrgE, Försvarsattaché). 

Arbetet med lönemålbild, innebär att fler jobbar med det ute på förbanden, att man måste jämföra arbetsuppgifter med varandra och jämföra svårighetsgraden. Det är svårt att ta ansvar för sina ställningstaganden som lönesättande chef. Det gäller att våga vara öppen, att visa hur arbete ska värderas och kunna jämföras. På sikt blir det lättare att sätta lön.

Det är inte rimligt att militärer har bland de lägsta lönerna i staten.

Och lön är viktigt för medlemmarna. Det visar medlemsundersökningarna gång på gång. Helst skulle Susanne Hultgren ha en löpande dialog med medlemmarna om vad som händer under förhandlingsperioden, för hon vet hur intresserade de är. Men det går inte att berätta precis vad som sägs och avhandlas under processen på grund av förhandlingssekretessen. 

Men medan tjänstemännen nu vässar sina argument inför avtalsrörelsen och de kommande sammandrabbningarna, finns det något medlemmarna och arbetstagarna kan göra? 

– Sätt er in i lönemålbildsarbetet, förbered er för lönesamtalet, läs på om olika avtal för att veta vad som gäller och tala om hur du vill ha det. Lön är alltid i fokus men vi vet att även villkoren för medföljande, försäkring och utlandstjänstgöring blivit mer i fokus nu. Engagemanget, det är ofta det som kan vara avgörande, säger Susanne Hultgren.

Nu väntar en intensiv tid med täta överläggningar med förbundsordföranden Stefan Morin, förbundsstyrelsen, ”Villkors-gruppen” (en extra insatt del av styrelsen) och arbets­givarföreträdare på alla nivåer. Utgångspunten är alltid de mål och inriktningar som styrelsen fastställt. Susanne Hultgren är inte ensam. Hon är en av förbundets avtalsspecialister och förhandlande ombudsmän. Vem som representerar förbundet och medlemmarna beror på vilket avtal det gäller. Susanne Hultgren och hennes förhandlingsteam kommer att ha kontinuerliga dialoger med en angelägen, beslutsam och samtidigt pressad arbetsgivare. Pengarna till försvaret förväntas räcka till mycket.

På frågan om Susanne Hultgren skulle göra samma karriärval igen svarar hon:

– Det skulle jag. Det är väldigt händelserikt, spännande, många gånger svårt, roligt och samtidigt väldigt viktigt, säger Susanne ­Hultgren.

* Fast rope är en teknik för förflyttning på ett tjockt rep och används på platser där helikopter inte kan landa. Tekniken innebär att personen snabbt tar sig ner längs repet utan sele och där farten på vägen ned bara bromsas av händer och fötter.

Fakta

Susanne hultgren

Familj: Sambo och två vuxna barn.

Bor: i Stockholm.

Fackligt uppdrag: Förhandlingschef på ­Officersförbundet från 2015, ordförande i Kustflottans officersförening och 2008–2014 ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Mikael Boox blev yrkesmilitär för att han sökte äventyr och utmaningar. Han är ombudsman på Officersförbundet sedan 15 år. Snart väntar pensionen, men först ska han bara göra en sista insats i Försvarsmakten.

    Cecilia Gustafsson
    Margareta Bloom Sandebäck
    Mikael har under tiden som ombudsman suttit med i flera samverkans-och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och och övergången från NBO via tvåbefälssystem till trebefälssystem.
    Mikael har under tiden som ombudsman suttit med i flera samverkans-och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och och övergången från NBO via tvåbefälssystem till trebefälssystem.

    Under uppväxten i Gustavsberg utanför Stockholm såg Mikael upp till en äldre kamrat som var yrkesmilitär. Hans plan var att gå samma väg och så snart han gick ut gymnasiet som 17-åring gjorde han därför lumpen som plutonofficersaspirant på I 19 i Boden. Han längtade dock hem och sökte sig vidare till Livgardet i Kungsängen.

    – Det var först när jag gick Gruppchefsskola 2 och blev anställd som jag kände att jag hade gjort rätt val. Lumpen var för inordnat för mig, men sedan fick jag mer frihet under ansvar och det var utmanande, säger Mikael. 

    Han gick en rak väg från instruktör, plutonchef till kompanichef och sedan ställföreträdande GU-bataljonchef på Livgardet och varvade arbete, utbildning och utlandstjänst. 

    – De första åren blev jag intresserad av spaning och tyckte om det äventyrliga med att vara ute och tassa runt i vildmarken. Det var något utöver det vanliga då det bara finns en spaningspluton på bataljonen, säger Mikael.

    Första gången han sökte utlandstjänst blev han uppkallad till dåvarande utbildningschefen Johan Hederstedt som tyckte att han skulle göra FN-tjänst. Så ett år senare, 1990, åkte han till Libanon som ställföreträdande ingenjörkompanichef på L106.

    – På den tiden var inställningen att det var hemma man gjorde jobbet, men jag tyckte som sagt om det äventyrliga och blev lite fångad av det, säger Mikael. 

    Tre år senare var det dags för utlandstjänst igen då han åkte till Bosnien. Tanken var att han skulle vara förbindelseofficer på en sektorstab, men efter några turer fick han istället ta över 7:e kompaniet på BA 02, som han också varit med och kompletteringsutbildat inför insatsen. 

    – Det var krig och det var verkligen utmanande att få testa sitt ledarskap och att göra det jag tränat för på riktigt, i skarpt läge 24/7. När kompaniet sedan roterade hem fortsatte jag arbeta som förbindelseofficer i sektorstaben. Det innebar många spännande resor på båda sidor om konfrontationslinjen för att träffa företrädare för de stridande parterna, säger Mikael. 

    »Jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop.«

    När han återvände till Livgardet fortsatte han arbeta som krigsbataljonchef och att utbilda kommande förband som skulle åka till Bosnien. Nästa naturliga steg var att gå chefsprogrammet på Försvarshögskolan och fördjupa sig ytterligare inom internationella insatser och operationer. Han blev i slutet av utbildningen tillfrågad och tackade ja till en tjänst som lärare i taktik och operationer. 

    – Det var människorna som gjorde det roligt och att man var lite mer än lärare, man var också mentor och coach och stöttade och drev på dem som studerade, säger Mikael.

    Han tog en paus från Försvarshögskolan då han arbetade i ett ettårigt internationellt projekt på Operationsledningens internationella avdelning på Högkvarteret, vilket stämde överens med hans profil från chefsprogrammet, men han återvände till Försvarshögskolan när projektet tog slut och blev efter ytterligare några år avdelningschef på stabsutbildningen. 

    Det var under tiden på Försvarshögskolan som han engagerade sig fackligt för första gången. 

    – Jag har alltid varit medlem, betalat min avgift, gått på årsmöten och utövat min demokratiska rättighet, men det dröjde innan jag kände att jag ville engagera mig mer, säger Mikael.  

    Han började som suppleant och slutade som ordförande i OF FHS. Utöver det vanliga arbetet med Rals och samverkan var det en tid med mycket nedskärningar och han fick ofta frågor från studenter som var oroliga inför sin framtid. Han funderade på att söka sig tillbaka till Försvarsmakten och väntade på att en specifik tjänst skulle bli ledig, men det blev den inte. Istället dök en jobbannons upp som ombudsman med ansvar för chefsfrågor på Officersförbundets kansli i Stockholm. På den tiden ställde sig Mikael frågande inför flera av förbundets ståndpunkter.

    – Så jag kände väl att antingen ger jag mig in i leken eller så går jag ur, men med tiden lärde jag mig mer och det visade sig att jag inte hade haft tillräckligt med kunskap. Kunskap är makt och det är först när man har tillräckligt med kunskap och ser hur spelplanen ser ut som man kan spela på riktigt, säger Mikael. 

    Mikael har gjort utlandstjänst tre gånger – i Libanon, Bosnien och Afghanistan.

    Han började jobba som ombudsman 2005 och de första åren var det mycket som förändrades på förbundet och i Försvarsmakten.  Det kom nya samverkansavtal och Mikael har sedan dess suttit med i flera samverkans- och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och han har varit med i alla turer kring övergången från NBO via tvåbefälsystem till trebefälssystem. 

    – Det är professionsfrågorna som jag brunnit mest för, men jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop. Det är också centralt att förstå att förbundet är en juridisk part som kan gå in och förhandla och teckna avtal för medlemmarna, men det inte är vi som ensamma sätter agendan och bestämmer villkoren för förhandlingen. Det är flera parter och det är ett arbete som kräver ett långsiktigt perspektiv. Samverkan och förhandling handlar mycket om att kompromissa och hitta lösningar, det finns massor med små segrar och de består ofta av kompromisser, där vi får bestämma oss för vad som är viktigast och få igenom det, säger han. 

    Han menar att han är ombudsman för är att han är officer och företräder medlemmarna som yrkesmilitär. Under tiden på förbundet tog han ett års tjänstledigt för att göra utlandstjänst som OMLT (Operational mentoring and liason team) på FS 16 vid 209.kåren i Afghanistan. Nu börjar Mikael närma sig pensionen och efter jul och nyår väntar nya äventyr då han åter ska arbeta för Försvarsmakten. 

    FAKTA

    Mikael Boox
    Ålder: 59 år. 
    Fackliga uppdrag: Ordförande OF FHS, ombudsman Officersförbundet 2005-2021. 
    Bakgrund i korthet: Värnplikt I 19, från instruktör till stf GU-batch på I 1, krigsbataljonchef I B 1, chefsprogrammet FHS, lärare taktik och operationer FHS, stabsofficer HKV, avdelningschef stabsutbildningen FHS, stf kompanichef ingenjörskompaniet UNIFIL L106 i Libanon, kompanichef BA 01 och förbindelseofficer i Bosnien, OMLT FS 16 i Afghanistan.
    Familj: Särbo Eva och 20-åriga sonen Viking. 
    På fritiden: Cyklar, simmar, läser historieböcker, samlar på antika vapen, samt njuter av livets goda i form av mat och dryck.

    Ur arkivet: