Senast publicerat
Senast publicerat:

FMV genomför tester med obemannad båt

Prover med en obemannad båt genomförs av Försvarets materielverk på uppdrag av Försvarsmakten. Syftet är att öka kunskapen om obemannade sjögående farkoster och hur de kan användas. Projektet är ett forskning- och teknikutvecklingsprojekt som ska pågå under tre år.

Linda Sundgren
Obemannad båt
Projektet syftar till att bygga kunskap och förståelse för obemannade sjögående farkoster, enligt Agnes Moberg vid FMV.

Foto: FMV

Båten som Försvarets materielverk, FMV, har köpt in är en så kallad Unmanned Surface Vehicle (USV).Den obemannade båten är cirka sex meter lång, väger runt två ton och har en maxfart på 24 knop, enligt en artikel på FMV:s webbplats. Idag används modellen av norska hemvärnet liksom i den danska, spanska och portugisiska flottan, men enligt FMV har systemet inte köpts in för att överlämnas till Försvarsmakten.

”Det är ett forsknings- och teknikutvecklingsprojekt som ska bygga kunskap och förståelse för obemannade sjögående farkoster”, uppger Agnes Moberg vid FMV som leder projektet i ett skriftligt svar till Officerstidningen.

Finns det exempelvis 4G där både båten och operatören befinner sig, går det att fjärrstyra båten från andra sidan jorden

Enligt FMV bottnar Försvarsmaktens intresse för USV:er i den betydelse som plattformarna fått under senare år, bland annat i Svarta havet sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Systemet som nu testas är en generell modell som kan simulera olika typer av båtar för varierande uppdrag, som exempelvis transporter av nyttolaster ut till öar. Det finns också möjlighet att utrusta båten, som fått namnet Ran, med sensorer som kan sänkas ner i vattnet och kartlägga havsbotten. Ran kan antingen följa en förprogrammerad rutt eller fjärrstyras via wifi, 4G eller radiolänk. Under de tester som nyligen genomfördes ute på Hårsfjärden i Stockholms skärgård styrdes och övervakades plattformen av en pilot ombord på en gruppbåt.   

”Räckvidden beror på kommunikationssättet och täckningen för det. Men finns det exempelvis 4G där både båten och operatören befinner sig, går det att fjärrstyra båten från andra sidan jorden”, skriver Agnes Moberg till Officerstidningen.

Att styrningen kräver wifi, 4G eller radiolänk, gör inte det systemet ganska sårbart för yttre påverkan?

”Det här är en konceptdemonstrator och inte ett system som kommer att överlämnas till Försvarsmakten. Vid en eventuell framtida anskaffning av ett system till Försvarsmakten behöver sårbarheter och risk för yttre påverkan beaktas vid val av kommunikationssätt”, skriver Agnes Moberg. 

Enligt artikeln på FMV:s webbplats har systemet även en ”lägre mognadsgrad” när det kommer till förmågan att undvika kollision. Också detta, skriver Agnes Moberg, är kopplat till det pågående forsknings- och teknikutvecklingsprojekt.

”Projektet vill utforska ny teknik vilket i detta fall innebär att denna funktionalitet inte har en sådan teknisk mognadsgrad att det erbjuds av leverantören som en färdigutvecklad produkt. FMV beaktar så klart detta ur ett riskperspektiv vid genomförande av sina prover och vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa att proverna genomförs på ett säkert sätt.”   Under de prover av systemet som hittills genomförts har man testat bland annat programvara, räckvidd, styrförmåga och nödstoppsfunktion. 

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: