Förmodligen förvånades omgivningen där hemma i Kalix av David Bergmans yrkesval. Den unge David hade planer på att läsa till psykolog, men värnplikten kom emellan och satte allt på ända.
– Både min far och min farfar hade vapenvägrat av religiösa skäl. Så nog väckte mitt yrkesval en viss uppmärksamhet, konstaterar David.
Vi sitter i nedsuttna och bekväma fåtöljer i officersmässen på Försvarshögskolan. Väggarna pryds av pampiga oljemålningar i guldramar. David Bergman forskar kring soldaters upplevelser under extrem stress och har precis släppt Stridens psykologi – konsten att döda och att överleva. Det är hans första fackbok och en bok som han har jobbat länge med.
– Det finns jättemycket skrivet om krig, men då handlar det ofta bara om personliga berättelser. Det finns ytterst få böcker som hjälper soldater som verkat i extrema situationer att gå vidare. Och det fanns inte heller någon bok som på djupet beskriver de utmanande situationer soldater ofta verkar i.
Det var under värnplikten i Boden som David insåg att Försvarsmakten var något som lockade honom och han bestämde sig för att bli reservofficer.
– Problemet var att just då gick det ingen reservofficersutbildning. I stället föreslog mitt befäl att jag skulle söka till officersutbildningen, säger David.
Han sökte, blev antagen och flyttade de 65 milen från Kalix till officersutbildningen i sin nya hemstad Östersund. Det var också här som han började ta sina första trevande steg mot vad han kallar en ”akademiskt förankrad officersutbildning”. Under officersutbildningen började han läsa sin första psykologikurs på högskolan.
Liknande läsning:
– Jag såg att psykologi A gick som kvällskurs på Mitthögskolan på helfart, anmälde mig och märkte att det var superintressant.
När den första terminens psykologistudier var avklarad fortsatte han att läsa av bara farten, och det blev både psykologi B och C. Studierna resulterade så småningom också i doktorandstudier i samma ämne, vilket innebär att David Bergman alltså inte bara är officer, han är även doktor i psykologi och disputerad vid Stockholms universitet.
– Det var så pass intressant att jag definitivt skulle ha läst de kurserna även på min fritid. Jag har ju faktiskt doktorerat på det mest spännande ämnet i världen.
Läslusten har följt med David genom livet, och även efter det att han blev färdig officer 2001, har han dubbelläst. Förutom psykologin har det blivit litteraturvetenskap och en kurs i kreativt skrivande vid Umeå universitet.
– Jag hade med mig ett första utkast till det som så småningom skulle komma att bli min första skönlitterära bok, 36 timmar, men språket var långt ifrån färdigt, säger David.
Sedan dess har det blivit ytterligare två skönlitterära böcker, 6 dagaroch Kodnamn Aurora.
David har alltid älskat att både skriva och läsa, och återkommer med jämna mellanrum under vårt samtal till sin kärlek till böcker i allmänhet och skönlitteratur i synnerhet. Han konstaterar att skönlitteratur hjälper en människa att förstå omvärlden, och berättar att det hemma i Enköping är ganska trångt i bokhyllorna.
– Jag har skrivit sedan jag var tonåring. I högstadiet vann jag ett pris i en novelltävling och insåg hur roligt det var att skriva.
David åkte till Bosnien 2005–2006 och passade på att skriva sin magisteruppsats i psykologi samtidigt som han tjänstgjorde där.
2006 fick David, tillsammans med en grupp andra, i uppdrag att starta Psyopsförbandet i Enköping med experter både inom kommunikation, psykologi, sociologi och antropologi och marknadsföring.
– Det var ett helt nytt område för Försvarsmakten, och jag kom till ett tomt kontor med en trasig telefon och med ett uppdrag att bygga upp ett helt nytt förband, säger David.
Under den här perioden blev han också chef för den första svenska psyopsgruppen i Afghanistan. Det var också här som tankarna kring att det behövdes en bok om stridspsykologi föddes.
– När jag kom tillbaka efter Afghanistan märkte jag att det fanns behov av att prata om det vi lämnat, bland annat i form av döda och skadade människor, säger han och fortsätter:
– Det var svårt att förklara även för vissa kollegor hemma i Enköping om vad våra förband mötte. Många hade nog en nostalgisk bild av den svenske fredsbevararen som står i basker blå, lugnt lutad mot en palm i solnedgång och bringar fred och samförstånd med sin blotta närvaro och moraliskt överlägsna värderingar.
FAKTA
David Bergman
Ålder: 43 år.
Bor: I Enköping.
Familj: Ensamstående pappa till två barn, 8 och 10 år.
Gör: Officer och doktor i psykologi. Verksam vid Försvarshögskolan.
Fritid: Hoppar fallskärm på sportnivå, läser massor och skriver böcker. Studerar ofta vid sidan av jobbet.
Efter tiden i Afghanistan fortsatte David att fundera på vad det faktiskt innebär att döda. Det är också till Afghanistan och till en direkt stridssituation som David tar läsaren i inledningen av ”Stridens psykologi”. I boken konstaterar han att det visserligen är sant att vi har en inneboende barriär mot att ta liv, men också att den enkla handlingen som det innebär att avfyra sitt vapen mot en fiende ger en känsla av kontroll.
– Jag får ofta frågan om huruvida alla kan döda. Det enkla svaret är ja. Alla kan döda. Konsten är att göra det på rätt sätt, utan att det får livslånga konsekvenser.
Han tycker att det talas alldeles för lite om döden i Försvarsmakten.
– Att döda är en del av en soldats yttersta uppdrag. Så är det bara. Men det pratar vi inte om. Och jag är inte bara övertygad om att svenska soldater i utlandstjänst har dödat, jag vet att så är fallet.
Han tar Försvarsmaktens tidigare rekryteringskampanjer som exempel. Kampanjer med ett gott syfte med fokus på att vara en attraktiv arbetsgivare, men där man inte låtsas om den del av uppdraget som har med den militära professionens kärna att göra – att utöva väpnat våld.
– De tydligaste exemplen på de här kampanjerna såg vi mellan 2015 och 2020 när man inte ens visade vapen på bild, säger han och fortsätter:
– Men faktum är att alla kan döda. Och om du är förberedd på det, om du har lärt dig vad det innebär att döda under din utbildning, då påverkas du relativt lite av det.
Han konstaterar att Försvarsmakten anställda behöver prata om detta och förberedas på vad det innebär.
– Men om till och med ledande försvarspolitiker tar avstånd från det faktum att svenska soldater har dödat under sin utlandstjänstgöring då blir det problem. Det hände bland annat 2014 när vänsterpartisten Torbjörn Björlund kallade upp ÖB till försvarsutskottet efter att Dagens Nyheter publicerat uppgifter om att svenska soldater dödat milismän under strider i Afghanistan, säger David.
Kunskap och förståelse för vad militär personal gör i väpnade konflikter, och vad dessa soldater tvingas göra, är viktigt:
– När en veteran kommer hem från utlandstjänstgöring och har med sig traumatiska upplevelser, då behöver han eller hon mötas av förståelse. Inte av fördömande.
Att inte prata om död och dödande får konsekvenser, menar David. Han konstaterar att det pratas på ett abstrakt sätt om döden och att döda i Försvarsmakten, trots att det är en central del av det militära yrket. Inom myndigheten används i stället ofta ett sanerande språk för att ta bort laddningen. Fienden nedkämpas, inte dödas. En soldat skjuter inte en annan människa, utan ett objekt. Och det i sig behöver inte vara fel. Men David tror att det leder till en byråkratisering och ett avstånd. Han efterlyser därför ett samtal kring döden. För företeelser som man inte pratar om riskerar att bli luddiga gråzoner. I en gråzon kan också tankar kring etik och moral försvinna. Det är i dessa gråzoner som soldater går över gränsen och begår krigsbrott.
– Vi måste helt enkelt bli mer förberedda på att döda. När jag fick förmånen att tillsammans med Magna Robertsson (universitetslektor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan, reds anm) vara redaktör för boken Vägar till militär etik fick jag skriva ett kapitel om just detta.
Han berättar att det finns några faktorer som gör att risken för att gå över gränsen minskar. Ett tydligt och bra ledarskap är en förutsättning, precis som selektion och utbildning.
– Gruppsammanhållningen och kamratstödet spelar stor roll, en av soldatens största rädslor är social uteslutning, och det gäller även under strid. Men också tid för återhämtning är viktigt, stridsutmattning gör att omdömet sviktar. Sedan spelar naturligtvis kontexten stor roll. Står du där i en skog långt hemifrån och får ordern, vad har du då för konkreta alternativ?
Han har länge efterlyst systematiska samtal och realistiska övningar om döden under militärutbildningen. Allt för att soldater ska förberedas, och förutom att lära sig döda, också kunna hantera det faktum att de dödat i tjänsten.
– Det handlar om allt från att göra bårhusbesök till att göra våra övningar så realistiska som möjligt med sminkade skademarkörer och liknande, säger David Bergman.
David skrev blogginlägg om ämnet hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Blogginläggen utvecklades till akademiska artiklar och han märkte att inläggen och artiklarna väckte stor uppmärksamhet på sociala medier. Snart satt han där med stommen till en bok.
– Jag ville skriva en bok som var ett mellanting mellan vetenskapliga tegelstenar och mer lättlästa inlägg.
Stridens psykologi – konsten att döda och överleva har nyss lämnat tryckeriet när vi ses. David är lättad över mottagandet som boken fått, och berättar att han är positivt överraskad över hur många utanför organisationen som visat intresse för ämnet.
– Det är tydligt att omvärldsläget gjort att många funderar både runt onda handlingar och krigsbrott. Putin är tyvärr den bäste marknadsföraren jag kunnat få.
Inriktningen framåt är att boken ska användas som kurslitteratur i officersutbildningarna.
– Vi har använt en förhandsutgåva till Officersprogrammets ledarskapskurs under våren och planen är att använda den slutliga versionen. Sedan hoppas jag självklart att den ska kunna erbjuda fördjupning för vem som helst bland olika grupper av yrkesfolk som på ett eller annat sätt berörs av ämnet.
David har länge dubbelläst vid sidan om tjänsterna på Försvarshögskolan och Ledningsstaben på Högkvarteret. Men för närvarande varken studerar han eller skriver på någon bok.
– Det känns tomt. Just nu sneglar jag på en etnografisk forskningskurs.
Å andra sidan har han att göra. Han är ensamstående pappa till två barn. Den fritid han har ägnar han, förutom läsning, åt sin stora hobby fallskärmshoppning. Förra året vann han SM-silver i fallskärsmhoppning.
– Jag blir en bättre människa när jag får hoppa. Så är det bara.
