Det står Remi (reorganisation och materielinlämning) på schemat. Efter att de värnpliktiga på Södra skånska regementet, P 7, avslutat vårens övningstrappa ska materielen vårdas. Allt från utrustning till system och stridsvagnar ska återställas till nästintill nyskick. Den över 4.000 kvadratmeter stora utbildningshallen som stod klar på Revingehed 2021 är fylld till sin absoluta bredd.
Olle Roosling sticker upp huvudet genom luckan på det stridsfordon 90 han snart dammsugit klart på insidan. Det kommer att bli mer städning efter avslutad värnplikt, eftersom han har tagits ut som vagnchef till den reducerade bataljon som blir del av Natos multinationellt sammansatta stridsgrupp i Lettland.
– Jag tror att jag kommer att växa som person, det blir också då jag flyttar hemifrån, säger Olle Roosling.
Det är många i hallen som kommer att göra honom sällskap. Drygt 170 soldater nyanställs inför insatsen och av de cirka 400 inneliggande värnpliktiga som hinner avsluta sin utbildning har mer än en tredjedel sökt.
Detta är inte ett skräddarsytt förband, utan vi åker med det vi har på kaserngården
– P 7 är ett trevligt förband. Det är lätt att se hur man kan hålla motivationen uppe, vara på tårna och göra sitt bästa i Lettland.
Formellt kom regeringens beslut först i april, men ute på Revingehed har förberedelserna pågått sedan förra sommaren.
Omkring årsskiftet ska man stå redo att skicka en reducerad bataljon med uppemot 600 anställda. Sverige och Danmark turas om att bemanna militärbasen i Lettland ett halvår i taget. Syftet: att verka avskräckande för ett ryskt anfall mot väst.
– Sedan förra hösten har mycket handlat om att förbereda personalen och planera. Vi har också arbetat medvetet med rekrytering och en mängd tekniska förberedelser – att se till att våra vagnar, vapen och sambandssystem är i ett underhållsläge som möjliggör detta, säger överste Lennart Widerström, chef för Södra skånska regementet, P 7.
”Jag känner mig väldigt trygg med förbandets förmåga, men materielfrågan måste lösas med medvetna beslut och prioriteringar”, säger överste Lennart Widerström, chef P 7.
Foto: Emil Malmborg
Arméchefens inriktning är att P 7 är uppsättande förband 2025, 2026 och 2027. Och befattningarna har varit lätta att fylla. En anledning är att det inte på samma sätt som vid en internationell insats har krävts rekrytering av spetskompetens, en annan att anställningen sedan fortsätter som kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldat.
– Detta är inte ett skräddarsytt förband, utan vi åker med det vi har på kaserngården, säger Lennart Widerström.
Under 2000-talet har P 7 skickat trupp till bland annat Afghanistan, Irak, Kosovo, Liberia och Mali.
– Men det är alltid farligt att gå in i något nytt och tänka att de gamla erfarenheterna gäller. Man måste förstå detta som ett nytt uppdrag och här finns många skillnader – den största är att det inte är fredsframtvingande eller fredsbevarande, utan ett avskräckningsuppdrag, säger Lennart Widerström och fortsätter:
– Bland de erfarenheter som jag tror att vi kan återanvända finns hur man gör en hyfsat tidseffektiv och ändamålsenlig utbildning.
Danmark skickade en stridsbataljon för att bevaka Lettlands gräns redan 2022, men lämnade drygt ett år senare. Det är först nu under sensommaren som Adazi återbemannas. Det danska tältlägret är rivet och ersätts successivt av förläggningsbaracker.
– Vi har skapat kontaktytor med danskarna och försöker få med oss så mycket som möjligt av deras erfarenhet. De upplever till exempel att det är svårt att upprätthålla färdigheter, det är en stor förbandskoncentration på ganska liten yta, säger Lennart Widerström.
Att Sverige genom åren har deltagit i Natoledda operationer och övningar har gett goda förutsättningar att bygga upp den interoperabilitet som krävs för uppdraget, tror han.
– Men det allra viktigaste med interoperabilitet är inte tekniska eller organisatoriska lösningar, utan människorna. Och internationellt sett har vi en mycket välutbildad officers- och soldatkår, säger Lennart Widerström.
Lunchpaus i solen utanför P 7:s utbildningshall som stod klar 2021.
Foto: Emil Malmborg
I utbildningshallen har det blivit dags för lunchpaus. Snabbt fylls den försommarvarma asfalten utanför av vilandes värnpliktiga med uppkavlade t-shirts och neddragna fältmössor.
Förberedelserna inför Lettland pågår, men det är mycket tydligt hur ekvationen blir svår när P 7 samtidigt ska balansera ett ökat antal värnpliktiga, stående förband och fortsätta arbetet med att sätta upp Södra skånska brigaden som ska vara helt färdigställd 2026–2030.
Arméchefen öppnade vid sitt senaste besök på Revingehed upp för att färre värnpliktiga än planerat kommer att kunna utbildas vid förbandet.
– Den tänkta upprampningen klarar vi inte. Vi har nu skurit ner på antalet värnpliktiga fram till 2026 för att kunna frigöra officerare och ytor. Även materiel blir oerhört gränssättande, vi kan inte utbilda på materiel som inte är här, säger Lennart Widerström.
I höst väntar förberedelser inför Lettland på olika nivåer, de stående förbanden tar emot mycket ny personal och det krävs fokus på samordning som kulminerar i en elva dygn lång bataljonsövning i oktober.
– Det är viktigt att vi ser på uppdraget som en operation och att hela organisationen är beredd att hantera den med viss dynamik. Ibland har vi ett väldigt förvaltningsmässigt sätt att se på vår försvarsmakt, säger Lennart Widerström och fortsätter:
– Vi har mycket okänt framför oss nu och jag hoppas verkligen att vi får till de förutsättningar som min personal förtjänar för att leverera – från materiel till avtal. De ska vara den gröna väggen, om man tänker igenom vad det fullt ut innebär så förstår man vikten av detta.
Får vi inte ett bra avtal nu blir det svårare att få folk att åka 2026 och 2027.
Fänrik Anton Olsson, sjätte kompaniet, åker som plutonchef.
– Hela P 7 är fyllt av en känsla att ”vi gör det här tillsammans”, oavsett om man åker eller är hemma, säger Anton Olsson.
Han var del av FN-insatsen Minusma 2016, när 71:a bataljon satte upp Mali 04.
– Jag tror det är värdefullt med erfarenhet av att ha varit iväg, man är van vid lägre tempo och kan hantera det.
Vilka förväntningar har du på FLF?
– Jag har höga förväntningar, i min egen roll med personalansvar och i min krigsbefattning. Jag förväntar mig att vi får öva, får möjlighet att bli bättre, bygga en bra bataljon och visa vad Försvarsmakten går för inom Nato, säger Anton Olsson.
Vilka förutsättningar krävs för att ni ska lyckas?
– Framför allt materielen är utmanande. Det är ju problem med personlig utrustning, men också större saker – nu ska vi lyfta ner en hel bataljon med materiel, får vi med allt vi behöver för att lösa den uppgift vi ställs inför?
Fänrik Anton Olsson åker som plutonchef. ”Vi lyfter ner en hel bataljon med materiel, får vi med allt vi behöver för att lösa den uppgift vi ställs inför?”
Foto: Emil Malmborg
Lön och avtal under uppdraget förhandlas fortfarande. Jakub Kowol, värnpliktig bärgarman, är placerad som skyttesoldat i Lettland.
– Vi vet inte så mycket om hur det blir, fast jag är inte bekymrad. Jag är här för att jag vill vara här och det är inte svårt att slå ersättningen man får som värnpliktig, säger Jakub Kowol.
Avtalsmässigt har man på P 7 förstått det som att det är IMI-avtalet, avtalet för internationella militära insatser, som kommer att tillämpas i Lettland.
– Det är vad vi tror. Ett dåligt avtal skulle innebära att man inte blir kompenserad för den investering man gör där nere, både i pengar och tid. Och får vi inte ett bra avtal nu blir det svårare att få folk att åka 2026 och 2027, säger Anton Olsson.
Lennart Widerström kommer tillbaka till behovet av dynamik, han ser avtal och upplägg inför 2025 som något som behöver kunna omformas efter de första erfarenheterna.
– Vi tittar exempelvis på Danmark inför FLF 2026, Danskarna åker dit med hela bataljonen under tre veckor, sedan åker stora delar hem. Det är en modell att överväga för att kunna räcka till, säger Lennart Widerström.
Fakta
Fakta: FLF
Nato Forward Land Forces (FLF) är multinationellt sammansatta stridsgrupper placerade i åtta länder i östra Europa. Det var 2017 som FLF-styrkor först placerades i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 beslutade Nato att bygga upp styrkor även i Bulgarien, Ungern, Rumänien och Slovakien. Stridsgrupperna skiljer sig i storlek och truppslag.
Sverige och Danmark kommer växelvis att dela på ansvaret för att sätta upp en bataljon under kanadensisk ledning på militärbasen Adazi utanför Riga.
Ett deltagande med svensk väpnad styrka utomlands förutsätter riksdagens godkännande, när den här tidningen går till tryck saknas ännu ett sådant beslut.
Listan på exakt vad den reducerade bataljonen som skickas ska bestå av är därför ännu inte fastställd, men planen är att skicka ett pansarskyttekompani med stridsfordon 90, ett med pansarterrängbil 360, ett reducerat stridsvagnskompani samt ett gemensamt tross-, ledning- och understödskompani. Utöver detta tillkommer en enhet på plats i Lettland för stöd med logistik.
