Senast publicerat
Senast publicerat:

ÖB i Sälen: ”Uppdraget i fokus”

Behovet av effektivare interna processer, fortsatt fokus på kärnuppdraget och ett tydligt avståndstagande från bilden av en stillastående myndighet. Det var några av de områden som överbefälhavare Michael Claesson lyfte när han höll sitt anförande under Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

Josefine Owetz
"Kärnuppdraget är, och jag vet att jag tjatar, försvaret av vårt land och våra allierade mot ett väpnat angrepp. Det kommer alltid att vara mitt fokus", sa ÖB Michael Claesson under sitt anförande på rikskonferensen i Sälen.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Den 11–13 januari var det dags för Folk och försvars årliga rikskonferens, som brukar beskrivas som Sveriges viktigaste forum för försvars- och säkerhetspolitik och civil beredskap. Det övergripande temat för årets konferens var handlingskraft och leverans. Rikskonferensen samlar varje år cirka 400 deltagare och 80 talare under tre dagar för kunskapsspridning, samtal och debatt.

Under måndagen höll överbefälhavare Michael Claesson sitt anförande. Under rubriken ”Leverans, ledarskap och långsiktig förmåga” inledde han med att poängtera att han leder den ”mest fantastiska organisationen” som varje dag ägnar sig åt att expandera i enlighet med orderläget, det vill säga försvarsbeslutet från 2024 inklusive Natos förmågemål.

– Vi fortsätter integrationen i Nato. Vi håller beredskap, inte bara beredskap nationellt utan vi gör det internationellt tillsammans med andra inom ramen för alliansen, sa ÖB.

Han fortsatte med att göra en krok på resonemanget om huruvida Försvarsmakten mäktar med alla uppgifter med att säga: ”Orkar vi? Ja, det gör vi. För att vi gör det tillsammans med andra”.

– Vi är inte själva på Östersjön, vi är inte själva i lufthavet. Vi gör det tillsammans med franska fartyg, med polska fartyg, med amerikanska fartyg och så vidare. Vi är inte själva längre, sa han och fortsatte:

– Vi stödjer Ukraina och vi fortsätter att stödja Ukraina. För att Ukrainas säkerhet är oskiljaktig från Europas säkerhet och kommer så att förbli.

Han sa vidare att hans fokus alltid kommer att vara kärnuppdraget.

Liknande läsning:

– Kärnuppdraget är, och jag vet att jag tjatar, försvaret av vårt land och våra allierade mot ett väpnat angrepp. Det kommer alltid att vara mitt fokus.

Det militära hotet från Ryssland är fortfarande det dimensionerande hotet för Försvarsmakten och ÖB poängterade att Ryssland nu och inom en överskådlig framtid utgör ett allvarligt hot mot vår säkerhet.   

– Vi är medvetna om alla andra hot men det som dimensionerar, och som vi på olika sätt måste hålla fokus kring, det är vad händer med, i och kring Ryssland, sa han.

Vi har baske mig skyldighet att ta hand om vår egen säkerhet

Gällande den nya amerikanska säkerhetsstrategin konstaterade ÖB att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Han sa att han ibland tycker att det nästan är pinsamt att se hur europeiska ledare tycker synd om sig själva när USA riktar fokus åt ett annat håll och prioriterar annorlunda.

– Vi har baske mig skyldighet att ta hand om vår egen säkerhet, sa Michael Claesson. 

ÖB konstaterade att många talar om Försvarsmakten och att det finns en hel del åsikter om vad som händer och inte händer. Även om han välkomnar debatten så framhöll han att han inte alltid delar bilden av att ingenting händer i myndigheten.

– Bilden av att ingenting händer, alla slutar, det går för sakta, det är så oerhört trögt och så vidare. Ja, det är naturligtvis sant i vissa avseenden. Men det händer fruktansvärt mycket inom många områden. Och jag ber alla att också hjälpa till och bygga på de goda exemplen och titta på allt det som händer, sa ÖB.

Han tog upp att det sker en tillväxt på personalområdet och att det just nu är över 2 000 kadetter inne i Försvarsmaktens officersutbildningssystem, något som inte har hänt på väldigt många år. Även inom många andra områden händer det mycket, fortsatte ÖB, och lyfte bland annat rymdområdet, långräckviddig precisionsbekämpning och personlig utrustning.

– Vi går framåt när det gäller bulkmateriel, som lastbilar och fordon. Sådana utbyten som inte har skett sedan 1970-talet egentligen. Det händer massor.

Jag måste betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla våra interna processer och att göra upp med vår byråkrati (…) som en fientlig handling och agera därefter

Han avrundade sitt anförande med att säga att säga att Försvarsmakten kommer att fortsätta att arbeta med sina processer och utvecklingssteg så att myndigheten sammanför infrastruktur, materiel och personal med relevant utbildning och träning för att generera militär förmåga.

Han sa att han själv kommer att jobba ännu hårdare framöver för att uppfylla sitt uppdrag. 

– Jag erkänner, jag har ibland haft för stor tro på att saker och ting ska lösa sig genom det goda samtalet. Men jag inser att jag måste betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla våra interna processer och att göra upp med vår byråkrati, och därmed skapa bättre förutsättningar för framdrift och tillväxt, allt motstånd mot detta måste jag betrakta implicit som en fientlig handling och agera därefter, sa ÖB. 

– Uppdraget i fokus, krigsförbanden i centrum och handlingsfrihet är vad som krävs i en svår tid, avslutade han sitt anförande med. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    ”Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör händelserna på Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall”, skriver Håkan Silverup.

    Josefine Owetz

    Foto: Kollage

    Det som nu har uppdagats vid Livgardet är inte bara ännu ett uppmärksammat rättsfall av sexuella övergrepp och trakasserier i Försvarsmakten. Det är en händelse som tvingar fram en mer obekväm och analytiskt krävande fråga: vad säger detta om de sociala och organisatoriska villkor som präglar Försvarsmakten?

    Att reducera det som skett till enskilda individers handlingar är otillräckligt. Det osynliggör de mekanismer som gör övergreppen möjliga och återkommande. Sexuella övergrepp och trakasserier återkommer gång på gång – både i Försvarsmakten och i försvarsmakter internationellt.

    Fallet på Livgardet framstår, med svenska mått, som exceptionellt i sin omfattning. Det rör sig inte om en isolerad gärningsperson, utan om flera förövare, många utsatta offer och en upprepning över tid som pekar på ett mönster. Det är centralt. När övergrepp sker systematiskt förändras också analysen. Då handlar det inte längre om en avvikelse från en norm, utan om sociala normers faktiska funktion i en given organisation.

    Samtidigt finns det en historia av att dessa frågor har uppkommit och hanterats i Försvarsmakten flera gånger tidigare – och att de ändå kvarstår och upprepas. Flera överbefälhavare, från Owe Wiktorin till Micael Bydén, har återkommande deklarerat nolltolerans mot sexuella trakasserier. Dessutom har flertalet politiska interpellationer behandlat ämnet i riksdagen sedan slutet av 1990-talet.

    När uppropet #givaktochbitihop, en del av den bredare Metoo-rörelsen, samlade omkring 1 700 kvinnor inom Försvarsmakten, blev det tydligt att erfarenheter av trakasserier och kränkningar inte var marginella. Vittnesmålen pekade mot återkommande mönster: normalisering av sexistisk jargong, tystnad, rädsla för repressalier och en upplevelse av att organisationens interna logik vägde tyngre än individens trygghet. Den centrala frågan blir därmed vad som faktiskt förändrades efter detta. Vilka strukturella åtgärder implementerades – och varför tycks de i så fall inte ha varit tillräckliga? Många händelser och många har agerat genom åren, men ändå återkommer problemen.

    För att förstå Livgardet-fallet måste det också placeras i ett bredare, internationellt sammanhang. Liknande problem har dokumenterats i militära organisationer världen över. Tailhook-skandalen i USA visade redan på 1990-talet hur en hierarkisk och homogen kultur kunde möjliggöra omfattande övergrepp. Liknande mönster har därefter uppmärksammats i bland annat Storbritannien, Norge och Kanada. Problemen uppstår inte i marginalen, utan i organisationernas kärna.

    Militära organisationer är, ur ett sociologiskt perspektiv, särskilt värda att utforska eftersom de förenar flera faktorer som forskning kopplar till en ökad risk för trakasserier och exkludering. De är strikt hierarkiska, vilket skapar asymmetrier i makt och beroende. De är också ofta starkt könskodade, där maskulinitetsnormer inte bara är närvarande utan också är funktionella för verksamheten i att socialt konstruera det legitima militära dödliga våldet. Detta innebär inte att våld automatiskt riktas internt, men det påverkar hur gränser för acceptabelt beteende konstrueras och upprätthålls.

    I sådana miljöer kan trakasserier och övergrepp fungera som mekanismer och medel för social positionering. De kan användas för att testa lojalitet, etablera hierarkier, stärka sin egen maktposition eller markera tillhörighet samt skapa former för social utestängning. Det gäller inte enbart sexuella övergrepp mot kvinnor, utan även andra former av mobbning, kränkningar, inklusive pennalism och destruktiva jargonger riktade mot både män och kvinnor i det militära. Det centrala är att dessa handlingar inte nödvändigtvis uppfattas som avvikelser inom gruppen, utan som en del av dess interna logik.

    Samtidigt visar forskning om att anmäla trakasserier och övergrepp i att majoriteten av dem som utsätts för trakasserier inte säger ifrån. I vissa undersökningar inom försvarssektorn uppger runt 80 procent att de inte anmäler sina erfarenheter eller upplevda oegentligheter. Orsakerna är välkända: bristande tillit, rädsla för konsekvenser, osäkerhet kring hur ärenden hanteras – och inte minst en organisatorisk normbildning där gränserna för vad som anses acceptabelt successivt förskjuts.

    Vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet?

    Detta skapar en dubbel problematik. Dels sker övergrepp och trakasserier inom organisationen. Dels saknar organisationen förmåga – eller trovärdighet – att fånga upp, bearbeta och åtgärda dem i sitt innersta. Resultatet blir ett slutet system där problemen reproduceras samtidigt som organisationen misslyckas med att hantera dem. För stundtals får förövare stanna kvar i sina befattningar, och ibland går de till och med vidare i sin karriär medan offren står kvar med skam och skuld som leder till psykisk ohälsa.

    Det är just i detta resonemang som parallellen till Livgardet blir analytiskt väsentlig. Risken är överhängande att även detta fall kommer att förstås inom ramen för en liknande logik: att identifiera individuella förövare, genomföra disciplinära åtgärder och därefter återgå till den organisatoriska normaliteten. Det innebär inte att ansvar ska upplösas eller relativiseras. Tvärtom. Individuellt ansvar är en nödvändig del av varje rättsprocess. Men om analysen stannar där riskerar man att reproducera samma problem. Erfarenheten visar att en sådan strategi, att enbart jaga det ”ruttna äpplet”, inte bara är otillräcklig – den riskerar att förstärka problemet genom att skapa en illusion av åtgärd utan faktisk förändring.

    Den centrala frågan blir därmed mer fundamental: vad händer när en organisation inte bara har problem med trakasserier, utan också med sin egen förståelse av problemet? När diagnosen är felaktig blir även behandlingen det. I detta avseende bör Livgardet inte bara förstås som ett isolerat och avgränsat fall. Det är snarare en del av ett omfångsrikare svenskt – och internationellt – mönster, där militära organisationer återkommande konfronteras med samma typ av problem, och där lösningarna gång på gång visar sig otillräckliga eftersom de inte adresserar de underliggande sociala strukturerna.

    Så länge problemen förstås som några enskilda individers agerande  kommer övergrepp att återkomma. Först när Försvarsmakten börjar granska sina egna sociala strukturer finns möjlighet till verklig förändring.

    Håkan Silverup, officer och doktorand i militär sociologi vid Lunds universitet

    Ur arkivet: